Det handlar om bröderna Peter och Ivan. Peter är en framgångsrik advokat i trettioårsåldern och Ivan är en före detta lovande schackspelare i tjugoårsåldern. Deras pappa har nyligen dött. Peter dejtar Naomi, en ung tjej som verkat i gränslandet mot prostitution, men har också svårt att frigöra sig från sin förra relation med Sylvia, en kvinna som skadats svårt i en olycka. Ivan i sin tur träffar Margaret, en drygt tio år äldre kvinna. Både Peter och Ivan befinner sig därmed i problematiska och potentiellt skvallriga relationer. Dessutom tål de inte varandra, och lika ofta som de pratar med varandra slutar det med handgemäng.
Intrigen i Sally Rooneys fjärde roman ser på pappret nästan för konstruerad ut, och kärleksförhållandena nästan för tilltrasslade. Tills vi påminner oss hur verkligheten också kan skapa oförutsägbara mönster som utmanar det trovärdiga. Till det jag gillar mest med Rooney hör hur konsekvent hon fortsätter utforska icke-normativa kärleksrelationer. Jag gillar också hur hon skriver in ekonomiska aspekter, visar vilken betydelse pengar har när relationer uppstår, och hur ojämlika förutsättningar spelar spratt med de inblandade. Hon skriver med en virtuositet av sällan skådat slag, men det är också oerhört känsligt utfört.
Ett nytt inslag i hennes prosa är de impressionistiska tankeflöden som i första hand knyts till Peters inre monologer. Vi får följa de andra karaktärernas inre också, men inte lika utstuderat som när vi tar del av Peters tankar, som tar den bekanta stream of consciousness-tekniken och kapar den i behändiga bitar. Kortfattat och stramt. Han verkar också stöpt i litteraturen, med inflikade citat från Edna St Vincent Millay, James Joyce (förstås), T.S. Eliot, John Keats, och många fler. Till och med Yeats citeras, vilket kan förvåna, då jag efter att Rooney publicerat debuten Samtal med vänner hörde henne tala med vämjelse om honom i ett samtal på Bokmässan i Göteborg. Till saken hör också att Sylvia var universitetslärare i 1700-talslitteratur.
Mer och mer framträder de två manliga protagonisterna som både varandras motpoler och besläktade individer i behov av att frigöra sig från varandra. En av de saker som förenar dem är deras besatthet vid att vinna, om det så är i rättssalen eller vid schackbrädet. Peter har systematiskt mobbat sin yngre bror, kallat honom incel och hånat hans mekaniska uttal. Ja, Peter framställs som skurken, men det blir också tydligt att bråk inom familjen som inget annat visar upp myntets dubbla sidor. Ivan är lång och smal, obekväm inför sin kropp – han liknas vid schackbrädets kung, som bekant en ganska impotent figur i spelet, ställd i relation till drottningens rörelsefrihet. Så sett blir Ivan kungen och Peter drottningen, om schackspelets regler tillämpas på dem.
Det Rooney också gör bra, kanske bättre än någon annan samtida författare, är att skildra situationer som är pinsamma, när vi ställs inför det oangenäma. Dessa situationer rör ofta intima stunder mellan två människor, situationer där allt står på spel: värdigheten, integriteten, äktheten. Genom att Rooney tar sig friheten att gå rätt in i deras tankevärldar ställs vi inför alla dessa motstridiga impulser, alla dessa misstag som på något sätt definierar oss som människor. Kanske det säger något om de människor som gillar hennes författarskap så mycket, att vi känner igen egenskaperna att vara lite missförstådda och klumpiga – speciellt i sociala situationer.
När hon så skriver om förälskelsen, attraktionen och – förlåt – kåtheten, då lyser också hennes språk. Nej, det inte bara lyser: det glöder. Och kanske vi som genom de fyra romanerna blivit fans av Rooneys prosa förstår Margarets bevekelsegrunder, att hon liksom Morrissey i en berömd fras, känner sig ”so very tired of doing the right thing” (”Dear God, Please Help Me”). Det finns också i beskrivningen av Ivans känslor när han möter den omedelbara kärleken till Margaret, något som sätter kornet på det som inte är på liv eller död, utan på liv och död: ”A very strong feeling comes over him then: something inside himself warm and spreading, like dying or being born.”
När Naomi i en av de intima stunderna med Peter säger ”You can do whatever you want with me”, låter det som något Marianne säger till Connell i romanen Normal People. Eller tänker jag på tv-serien nu? I serien säger hon: ”I would lie down here, and you could do anything you wanted to me.” I romanen däremot förblir det bara i hennes tankar: “She would have lain on the ground and let him walk over her body if he wanted”. Romanen kan lämna denna närhet outtalad, det som i samma roman blir en tanke hos Marianne: ”Most people go through their whole lives […] without ever really feeling that close with anyone.”
Och pengarna då? De fortsätter smutsa ned alla relationer. Peter gödslar pengar över fattiga Naomi, och deras ojämlika relation förstärks av hur illa de behandlar varandra, men att även det är en slags kärlek. Peter kan inte ofta nog säga att han älskar henne, liksom han säger att han älskar Sylvia, som han träffar ibland och har sex med, trots att hon försöker värja sig. Dessa scener utmanar våra föreställningar om samtycke.
Genom hela romanen löper en grundton av sorg. Sorgen efter pappan, som mer drabbar Ivan, som stod honom närmast. Men också Peter sörjer, fast på ett annat sätt, vill jag mena. Det är en kanske typisk manlig sorg, mer utåtriktad och fysisk än verbal. Och kanske det är så Rooneys författarskap ska betraktas, som en elegi över vår skadade men ändå vackra värld, där hon för varje roman skruvar till de förutsättningar som hon har etablerat. Till de sympatiska dragen hör att hon verkar hata bilister.
Men det finns i generell mening mycket att beundra också i den här romanen. Som dialogen, som ger så mycket undertext. Det är säkert ingen tillfällighet att de två tv-serierna som bygger på Rooneys första romaner blivit så framgångsrika. Hon låter dialogen fungera som en metod att levandegöra karaktärerna. I dialogen finns missförstånden kvar, allt det som vi säger som är öppet för tolkning och som vi missuppfattar eller vanställer, ibland kanske av någon form av självförakt eller bara självskadebeteende.
Det är ett gott betyg till en roman när du vill skjuta upp slutet och stanna kvar i läsningen så länge det går. Om jag berättade hur lång tid det tog att slutföra det sjuttonde och sista kapitlet skulle ingen tro mig. Det finns ett ord för detta. Det ordet är – kärlek. Det finns också något symtomatiskt i att förra romanens sista ord var ”love”, medan sista ordet här är ”living”, liksom för att demonstrera hur intimt förbundna orden ”kärlek” och ”leva” är.
Lyckligtvis har jag fått till vana att läsa Rooneys böcker både på engelska och svenska – ett life hack för den som vill maximera eller dubbla upplevelsen. Det är fascinerande att ges den här ynnesten att följa ett stort författarskap medan det utvecklas, genom romaner som visar världen i all sin komplexitet, skönhet och sårbarhet. Likt många konstnärskap som får genomslag saknas inte belackare: på sätt och vis är Sally Rooney litteraturens Taylor Swift. Hon har blivit så omåttligt stor att många ser det som ett tecken på att det inte kan vara bra. Men det är en dåligt underbyggd tes. Charlotte Brontës Jane Eyre, för att ta ett exempel, blev också en stor hit när den publicerades 1847.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.