Kattflickan och andra berättelser, Anneli Furmark, Galago

 

 

En av senare års absolut bästa svenska serieromaner måste vara Anneli Furmarks Gå med mig till hörnet från 2020. I den berättar hon om hur hårt kärleken drabbar den medelålders gifta Elise, och de komplikationer som uppstår. Det är en vacker historia, men också oerhört sorglig och lika svår att läsa utan tårar som Lars Noréns En liten roman. Men sa jag att det var en serieroman? Egentligen vill jag sträcka mig längre än så: det är en av senare års absolut bästa romaner.

För den som följt Furmark som serietecknare – hon debuterade 2002 – blir det uppenbart att hon hela tiden vill utmana sig själv och göra nya saker för att slippa upprepa sig. Nu utkommer hennes nya seriebok, och det är en novellsamling av ovanligt slag. Kattflickan och andra berättelser samlar fem kortare berättelser, var och en i lite annorlunda stil, allt ifrån vardagsrealism till övernaturliga spökhistorier – och till det en smula historieskrivning, och även poesi.

 

I titelnovellen går det gifta paret Ylva och Danne på en musikfestival, men det gnisslar en smula mellan dem. En mystisk kattsminkad tjej förföljer Ylva, som en påminnelse om att något har gått snett. I smyg har hon träffat mannen Stig – otrohet är ett återkommande tema hos Furmark – men urladdningen låter vänta på sig. 

 Undertexten är ofta undanskymd i Furmarks bildberättande. Det här är en märklig sak att säga, men det är som att bilden snarare stjälper än förstärker det berättade. En del svenska romanförfattare har en hel del att lära av hur skickligt Furmark hanterar undertext och subtila antydningar. Som det Ylva säger i novellens slut: ”Det känns som om jag vunnit matchen. / Men jag har förlorat turneringen.” Det säger både för lite och för mycket, på något sätt.  

I den andra novellen vänder sig Furmark till Flanderns fält med sina stupade soldater från första världskriget. (För referens: lyssna på Siouxsie and the Banshees andra skiva ”Join Hands”.) Pacifisten E.M. Forster är en av karaktärerna i texten, och han lägger ut texten om väggar och hur vi förhåller oss till verkligheten. Underförstått handlar flera av Furmarks berättelser just om detta: verkligheten och våra försök att passa in våra liv i de mallar som ställts upp för oss på förhand. 

 I en annan novell lånar Furmark Maja Beskows ord från en dagbok som bildläraren och konstnären skrev i början av 1900-talet, när hon träffar en av sina älsklingar. I den monokroma tecknarstilen kommer Furmark allra mest till sin rätt, för det är utsökt tecknat och återigen blir det en berättelse om olycklig kärlek som gör starkast intryck. För egentligen är kanske inte den här boken som helhet riktigt lika stark som romanen Gå med mig till hörnet, men den är värd att läsas enbart för novellen om Maja Beskow.

Och novellen ”Mylingen” fångar skickligt barnets rädsla för det som lamslår, och det är lätt att relatera till upplevelsen av vanmakt och önskan att livet ska går fortare så att man hinner bli vuxen innan rädslan gjort oss så mycket skada att det inte går att reparera. Här består rädslan dels i vidskepelsen, att vara odöpt är något som kan få en att lämna det mänskliga stadiet och bli en myling, och dels i följderna av att utsätta sig för läskiga filmer och böcker om mördare. 

 

 Precis som hon tidigare använde Maja Beskows berättelse är novellen om mylingen skapad av Gerd Aurell, och det är sympatiskt av Furmark att i så hög grad förlita sig på andra konstnärer. Det säger förstås också något om synen på ett konstnärskap – att vi borde se det mer som ett samarbete än resultatet av en singulär vision. För inte så länge sedan gjorde ju Furmark också en ungdomsbok med den norska författaren Monika Steinholm, Närmare kommer vi inte. 

 I novellerna finns ofta mörka hemligheter, som kanske är värre än de inbillade demonerna i fiktionen och verkligheten, som huvudpersonen Gerd ändå kan hålla ifrån sig, i jämförelse med de skador som åsamkas av föräldrarna. Och bokens sista novell lånar drag av poesin – med infogade rim – i en berättelse om spöken. Där kombinerar Furmark det lekfulla med det seriösa, i en tätt sammanhållen berättelse om åldrande och svårigheten att hålla kvar i det som har passerat.

Ändå förblir intrycket av en något spretig samling, om än de frekventa spökena blir ett sammanhållande element. Förvisso behöver man – lex Lord Byron – inte tro på spöken för att vara rädd för dem, och nog lyckas Furmark låta sina spöken säga vassa sanningar om livet för oss.