Poūkahangatus, Tayi Tibble, Penguin

Tayi Tibble är poet från Nya Zealand. Hon debuterade 2018 med Poūkahangatus (läs: Pocahontas), men först i år har den getts ut i USA och England, och därmed har det som brukar kallas ”ett brett genombrott” möjliggjorts. Välförtjänt? Oh, ja! Det är ungt och valpigt för all del, men också kaxigt och fräckt, faktiskt så bra att en kan önska att det genast skapades motsvarigheter på svenska till de associationer som läsningen skänker en: till exempel, hur översätts ”devil may care”? För det är exakt med den modiga attityden hon skriver.

 

Tibble mixar mytologier från antika Grekland med māori från den polynesiska kulturens värld. På deras språk betyder ”māori” vanlig människa, men det är inget vanligt över Tibbles dikter. När hon skriver om Medusa – ni vet, gorgonen med ormfrisyren som kunde få män att förvandlas till sten – gör hon det med en märkvärdig feministisk twist: ”In fact, it must be difficult not to sprout a head of snakes in a society that constantly hisses at you.”

 

Så bildar dikterna en exposé över kulturell appropriering, icke önskvärd hårväxt (inte enbart den som ormar åstadkommer), toxisk maskulinitet, konsumtionssamhället, fixeringen vid yta, våldsdåd och övergrepp. Dikterna behandlar de olika måttstockarna som gäller i samhället beroende på om du är fitt- eller kuk-bärare.

 

Formen liknar den typ av essä-dikt som till exempel Claudia Rankine skriver i Medborgare. Men Tibbles källor är av ett mer eklektiskt slag, där hon för ovanlighetens skull anspelar på Beatles, Elvis Presley, Jimi Hendrix, Mick Jagger, Andy Warhol – likväl som till Taylor Swift, Rihanna och FKA Twigs. Det får henne att framstå som ömsom boomer, ömsom hipster (nåja). Det är i vilket fall en diktsamling som oftare får anledning att nämna Game of Thrones och Twilight-filmerna än Deleuze och Foucault (här kan en önska att vissa yngre svenska poeter tog efter: det är charmigt att du har läst franska filosofer, men det betyder oftast inget annat än att du är läskunnig).

 

Åtminstone vidgas definitionen av hur en diktsamling ska se ut. Tibble leker med formen, växlar mellan prosa och poesi och snickrar lika gärna på plakatdikten som på spexiga kupletter. Tonfallet är fräckt och modigt, vildsint och provokativt – och förtjusande oförutsägbart, när hon skriver dikter som vägrar bli ängsliga och försiktiga. Hon lyckas också undvika fällan att skriva osexigt om sex.

 

Så skapas ett ungt diktjag som försöker navigera genom tillvaron, ett diktjag som ibland är osäker tonåring, ibland osäker ung vuxen. Tonåringstidens angst infångas precist. En del typiskt tonårsbus förekommer, en del skörlevnad, en del tjuvrökning, men uppsåtet förblir intakt och seriöst. Vad dikterna vill skapa är en sammanhållen och självständig identitet, och det sker med dikter som utmanar i språkbruk liksom i tematik. Eller vad då, de utmanar i själva sin approach.

 

I en dikt lånas bildspråk från Lana Del Reys mytologiska värld, om än med viss spefyllt förlöjligande: ”I’m an ocean parting for your figurehead & … waiting to be … entered”. Ellipserna (…) betonar det skeva och lite oberäkneliga i framställningen av någon som (kanske) är värd att älska:  

 

I feel … dislocated! in ur eyes the colour of money or … a forest on fire. Ur just so classically handsome! Like … a red American Mustang & I’m your tiny dashboard dancer … keeping your eyes off the road …

 

Det är framfört med en humor som inte heller blir påträngande eller ansträngd. Dikterna får dig att osäkra ditt osäkraste leende. Det sker ofta utan förvarning, just när du börjar tro att du genomskådat den här poeten, men låt mig säga en sak (ok, anglicism, let me tell you one thing, mister), du underskattar hennes djärva perspektivbyten: ”The men stare with eyelids / heavy from alcohol, the same / half-shut way God probably regards us all.”

 

En av de sorgliga dikterna handlar om en mor vars likhet med Cindy Crawford ställer till med problem för dottern, eftersom killarna i klassen vill bli vän på facebook bara för att komma närmare en milf. Tibble är bra på att blanda ironi och sarkasm på sin palett, så bra att du faktiskt inte längre ser någon skillnad mellan dem. Det här är en cool bok – läs den innan det är för sent!