Det som ger oss våra namn, Alvin Pang, översättning Henrik C. Enbohm, Rámus

Alvin Pang är från Singapore, skriver på engelska eller en flerspråkig variant som kallas ”singlish”. Vi har kunnat läsa på svenska tidigare ett urval av hans poesi i boken När barbarerna kommer (jag recenserade den på saligt insomnade Floret 2015). Nu utkommer en ytterligare bok från denna spännande författare: Det som ger oss våra namn. På tal om namn: Alvin Pang är ett bra författarnamn.

 

Det här är en liten bok, bestående av 17 kortnoveller, en slags mikroprosa som både går skönlitteraturens ärenden och närmar sig kåseriets form. Kåseriet är en bespottad texttyp, men i rätt händer kan dess innehåll bli sublimt. Pang är kanske inte riktigt fullfjädrad, för jag är inte helt övertygad av styrkan i denna bok. Den är trivsam och charmig, när han berättar i allegorins form om olika egenskaper som personifieras och skildras som vore de mänskliga karaktärer. Mönstret känns igen från en gammal dikt av poeten Shelley: ” Come, be happy! — sit near me, / Shadow-vested Misery”.

 

Det kan hos Pang dock bli lite schematiskt, när det nästan uteslutande rör sig om att följa hur vi får en egenskap (A) som beskrivs, och att detta A minsann inte är som B och C. Det blir för många jämförande moment, och de olika personifieringarna framställs för abstrakt och för flyktigt, och flera av de intryck som förmedlas flimrar bara förbi som en förberedelse för nästa – ett flöde som liknar instagrams nedsablade reels-funktion. Det är en udda bok som kan sägas handla om de olika stationerna i livet, och att egenskaperna bildar ett medvetande, ett splittrat jag som består av dessa sammansatta känslor.

 

Skulle vi känna igen Skönhet om vi ställdes inför henne? Inte, menar Pang, och med tanke på hur världen ser ut är jag böjd att hålla med. Vi är för (själv)upptagna, och om något kan hans bok bli en påminnelse om att vi människor är mer mångfacetterade än både vi och andra erkänner. Alltså: fortsätt gärna hävda din originalitet och unicitet, men kom ihåg att detta också finns hos andra. Med andra ord – hur unika är vi på en skala om alla är unika?

 

Därför blir Pangs iakttagelser ändå vinnande. Några favoriter utkristalliseras också, som Syfte, en lugn plats för oroade känslor i dess närhet. Pang könskodar självsvåldigt personifieringarna, och det sker utefter mönster som inte alltid är traditionellt upprätthållna. Passion är till exempel manligt här, och Syfte kvinnligt. Syfte beskrivs så här: ”Själv har hon alltid haft den där särskilda förmågan att säga inte det folk vill höra utan det de behöver känna till, och det gör dem besvärade.” Känns det igen? Bob Dylan berättar om ett möte med en prostituerad i i ”Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again”, och när han försöker värja sig med att han har en flickvän får han svaret: ”Your debutante just knows what you need / But I know what you want”.

 

Det är med fast och bestämd hand Pang styr sina mikronoveller, och det förutbestämda kan bli monotont. Men kontentan är ändå en delvis roande ordbok, som tar till vara ords konnotationer och synonymer och överlag symmetrier. Av årets Sommarpratare lyssnade jag bland annat på Lydia Sandgren, som talade om bildningens betydelse i hur våra personligheter formas, och bildning är ett aktuellt ämne, som Pang beskriver så här: ”Personer som känner hans far, Erfarenhet, menar att det är honom Bildning brås på. Vad de ofta förbiser är att Eftertanke var Bildnings mor och att hans favoritlärare är Glädje.”