I det vilda, Lisa Zetterdahl, it-lit

När jag säger att det är en pärs att läsa en bok kan det betyda två saker: antingen att den är påfrestande dålig, eller så känslomässigt krävande att den sätter spår. Det utmanande kan bestå i tematik eller stilkonst. Lisa Zetterdahl debuterade ifjol med Hästar, och den var bra. Den var bra på ett beskedligt och blygsamt sätt. När hon nu ger ut sin första roman, I det vilda, måste jag genast säga att det är en pärs av det godartade slaget att läsa den. Det vill säga: den utmanar och utsätter dig för starka känslor. Och den är avsevärt oblyg i sina anspråk.

 

Tioåriga Elsa prövar sig fram genom tillvaron. Hon smakar, luktar, och har nyligen flyttat från en stadsdel till en annan. Pappan har lämnat familjekonstellationen. En lillasyster finns, men hon har slutat tala (traumatiserad?). Elsa byter skola, har svårt att både få och behålla vänner, kanske beroende på att hon är för gränslös i sina lekar – som inbegriper att smaka på de andras bröstvårtor, leka samlag med deras småbröder, eller äta kaninbajs för att imponera på den populäraste tjejen. Hennes handlingar rör sig ständigt mot det olämpliga, det otillåtna, och det farliga.  

 

Det här är en historia som har skrivits förr, alltså barndomens oskuldsfullhet konfrontation med vuxenlivets ondska. Här finns till exempel spanskspråkiga Andrea Abreus Åsnesommar, som alldeles nyligen utkommit på svenska. Det finns uppenbara paralleller mellan dessa två romaner, där barn experimenterar med känslor och handlingar de inte ännu är vuxna. Det som är annorlunda med Zetterdahls roman är den snillrika formen.

 

För här är det berättat i tre delar, och efter den första delen som utgör drygt halva romanen och kretsar kring Elsas dåliga omdöme och katastrofala försök att knyta an till jämnåriga, tar en annan, gruvligare historia vid. Där sker en peripeti – en reva i romanens dramaturgiska båge. Sedan följer en avslutande del, som i sig tillvaratar den oro och det obehag som etablerades i den andra delen.

 

Låter det halvkvädet? Jo, men här kan inte spoilas vad det är som sker. Låt oss nöja oss med att det är något som är ytterst svårt att handskas med. Just därför är det så imponerande att Zetterdahl går i land med det, för jag är mycket imponerad av denna romandebut. Dikterna var bra som debut betraktade (den nominerades till Borås Tidnings debutantpris i våras), men det här är faktiskt mycket bättre.   

 

Bland annat beror det på den språkmedvetenhet som finns investerad i berättarjagets historia. En av de kortvariga vännernas mamma jobbar natt, något som får Elsa att reflektera: ”Jag vet ingenting om att jobba natt, men det låter mörkt, som att man jobbar med själva natten.” Här finns inslag som touchar grotesken, som när Elsa önskar att hon ska bli sexuellt trakasserad, av den enda anledningen att hon vill att någon ska se henne och attraheras av henne. Det är en tudelad rädsla: att något ska hända en, eller att ingenting ska hända en. Lika tudelad är barnets närvaro, både närmare allt och ändå utestängd från alla sammanhang och allt inflytande.  

 

Besynnerligt nog skrivs vännernas namn konsekvent med både för- och efternamn: Katarina Fors, Annika Andersson, Sofie Neer … Det finns en anledning till detta, men det är bara en gissning från min sida; det har med brottslighet att göra, att tidningsartiklar skriver ut fullständiga namn. Romanen fylls av en atmosfär av något oförlöst, något obehagligt som väntar på sin urladdning.

 

Lisa Zetterdahl har sagt i en intervju att hon har arbetat med den här romanen sedan långt innan debuten, faktiskt i tio års tid. Och det märks! För det är välskrivet, genomarbetat, men också oerhört förtätat och spännande med väl avvägda överraskningar med fallenhet för att chockera. Det är ambitiöst och lyckat, och otäckt gnagande i och med att den lämnar dig med så många ouppklarade bryderier och obesvarade frågor. På den svåra balansgången som heter ”känsligt ämne att skriva om” har hon lyckats synnerligen väl.

 

Det är en modig roman om moderskap och kärlek som får världen att spricka itu, om längtan som är så stark att den blir hotfull och kvävande. Här finns förutsättningar för att du som läser ska tappa hakan både en och två gånger, vill jag lova. Och kanske det är så enkelt som romanens implicita slutsats lyder, att vi människor til syvende og sidst livnär oss på andras olycka, att det är djungelns lag som fortfarande gäller. Därav denna romans lämpliga titel, kanske. I det vilda – det är där vi bor och lever.