21 aug. 2022

Eros planteringar, Camilla Hammarström, Lejd

Det är en snygg bok, där titeln är skriven i metallic, eventuellt rosa eller lila (en smula färgblind är min genetiska defekt, som jag delar med många män). Texten är satt i relief, och jag påminns att författaren – Camilla Hammarström – ofta skriver sina dikter just så, ett taktilt skrivande som upplevs som satta i relief, med ord som gör avtryck mer än intryck.

 

Eros planteringar är hennes nionde diktsamling. Hon debuterade 1990, och skriver en modernistisk dikt. Jag brukar uppfatta henne som en smula ojämn. Allt det här är sådant som kan sägas redan innan man öppnat boken, och jag erkänner, här finns förutfattade meningar. Vad händer med dessa när man läser?

 


Dikterna följer ett mönster, där alla består av 10 rader. Ofta korta meningar, ibland med ett enda ord som sticker ut och särskiljs: ”Försommarljud.” ”Kallduschar”. ”Irrbilder.” ”Skiften”. ”Luftstötar.” Så bildas en poetik: ”Jag har lämnat min plats. / Ingenting står längre i vägen. / Att vistas i glansen från / varandras uppsyn. Lämna / det käraste bråtet.”

 

Myten etableras, liksom ett vi, placerade i en kärleksrelation, i en passionshistoria, kamouflerad i växtlighetens språk. Här finns vackra rader om träd och djur. Dikten är spröd, tunn, eterisk – och ett av de ord som bäst beskriver den återfinns i boken – ”ångande”. Övergångarna i dikterna är lika hårda som atmosfären är mjuk – Hammarström skildrar mötet mellan det hårda och det mjuka, i sina sammanförande dikter. Det manar till en annan slags läsart, som bekräftar både den mildhet och bryskhet som finns i kärleken.  

 

Här finns både somrig svalka och hetta. Bildspråket liknar det Ann Jäderlund utförde i skarven mellan 80- och 90-tal, men hos Hammarström är tonfallet mer sakligt, mindre ute efter att dupera de sammanhang du insätts i som läsare. Det blir ett närgånget porträtt av en älskads gestalt, men det du som tilltalas ges ändå kontur av det vagare slaget, och den kärlek som skildras blir aldrig konkretiserad. Dess intryck av brist på respekt för konventioner håller sig inom det outtalades områden. ”Vi stod lämnade i en häpnad”, som en av de märkliga sammanfogningarna lyder. ”Jag grenslar en lycka”, lyder en annan.

 

Och det är med hjälp av sammanföranden och dubbelexponeringar hennes dikt blir till, där hon betonar tingens och sakförhållandenas dubbla natur. Där hon skriver om lätthet och tyngd, och för oss till de klyftor och stup där kärleken och kärleksdikten utspelar sig. Här finns ilningar i ljumskarna som de enda kännbara tecknen på vad som sker.

 

Så blir dikten abstrakt liksom kärleken är utomspråklig, och Hammarström ger sig den på att uppfinna ett nytt språk för känslan. Det är kanske den yttersta utopin: hur benämner vi det som betyder mest, utan att korrumpera och förstöra det? Kanske just så här: med hjälp av något som tar omvägar kring omskrivningen och försköningen. Hammarströms blomsterspråk blir därmed inga eufemismer, när de konkreta inslagen, till exempel regn, lakan, händer, stenar, bildar fästpunkter för de annars abstrakta stunderna.

 

En av de källor som anges är Sapfo, och nog finns något av dennes fragment-estetik investerad också i de här dikterna:

 

Med ömma leder mötte du upp

i det utdikade området. Bestrålade

rör vi oss utom räckhåll. Uppskov.

Håller det varma tätt intill.

Andningens viloflykt.

 

Inför läsningen är det svårt att skaka av sig de förutfattade meningarna, men efteråt är upplevelsen en annan. Och vad sker under läsningen, av motsträviga begrepp som ”Andningens viloflykt”, till exempel? Camilla Hammarström skriver en dikt som förtrollar, när hon åskådliggör kärleksstunder, det som kunde kallas cynisk pastoral. Det är lite weird, lite sexigt, så som poesin gärna blir när den tar tillfället i akt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.