Dürers hare, Ralf Andtbacka, Förlaget

I början av 1500-talet målade den tyske konstnären Albrecht Dürer en ung hare, en av hans mest emblematiska tavlor. Den har utsatts för avancerad intertextualitet i Rainer Zenz nutida remix ”Wolpertinger”, som bygger på ett mytologiskt djur där harkroppen har prytts med vingar, horn, svans, huggtänder. Jämför det svenska mytologiska blanddjuret skvadern.

 

Zenz målning pryder omslaget till finlandssvenska Ralf Andtbackas nya diktsamling som följdriktigt heter Dürers hare. Och haren bildar ett gemensamt inslag i boken, både konstens hare och verklighetens hare i trädgården där diktjaget bor. Det är en poesins hare som inte drar sig för det smått kitschiga: ”hare / full av inälvor och av tid, / av språk, skit och choklad.” Kanske kitschen har ersatt konsten, i förlängningen också vår tidsanda, som med förlov sagt är indränkt i kitsch.  

 

Teknik och natur bildar allians i dikten, och Andtbacka gillar att jobba med det halvt obskyra, samtidigt som det finns en exakthet i hur han gestaltar världen. Tid och rum svischar förbi. Det finns ett främlingskap inför det egna, inför sin kropp, sina tankar – sitt medvetande. I samlingen ställs med andra ord det exakta och mätbara jämte det okända och mystiska.

 

Det är en bok som hålls samman och faller isär i tre delar, där var och en ger prov på ett nytt skrivsätt och nytt tilltal. Boktiteln delar namn med första delen, där sista delen heter ”Den stora grästuvan”, som är en annan av Dürers målningar. Den titeln genererar en lång fotnot som löper längs hela den långa sista dikten och utför avancerad bildanalys, allt medan samtiden tar sig rätt in i dikten.

 

Däremellan finns andra delen med det lugubra namnet ”Kusliga dalen”. Jag kan inte undgå att associera till ”uncanny vally”, som jag länge trodde var ett vedertaget begrepp på engelska (det är ett så snyggt orent rim), men det råkar nog bara vara titeln på en memoar som kom 2020 av en amerikansk förläggare. Men det är inte bara omslagets wolpertinger som skakar liv i associationer mot det som brukar benämnas das Unheimliche, på engelska uncanny och på svenska något i närheten av det kusliga.

 

Så kan också omslaget vrida ens uppmärksamhet i den riktningen, med det groteskt förvrängda (icke-)djuret. Kanske poesins funktion inte kan beskrivas bättre än så: som en trickster som förtrollar och förhäxar och förvånar – och förvandlar, gör världen annorlunda, helt enkelt. I vidare mening är det väl konstens uppgift i stort, dess unika förmåga att ge oss upplevelser utöver det vanliga. Andtbackas formel är självklar: ”Vi tror på det vi ser med egna / ögon, men det är knappast sant, / vi ser ingenting med egna ögon.” Det här är en bok som också lyckas göra det vackra läskigt, utan att det vanställs.  

 

Andtbacka skriver i första och sista dikten resonerande, allt mer meandrisk och flödande. Han uppvaktar nostalgin, men släpper också in samtiden. Psykopatin, det skeva och det sjuka, stjäl också uppmärksamhet och utrymme. Bokstavligen så, men också på ett mer symboliskt plan. Pandemin gav oss tillfälle att göra virtuella besök på museer, och studera konsten i extrem förstoring. Pröva att göra det på ett analogt museum, och vakten börjar fingra på sin pepparspray.

 

Dikterna rör sig mellan det starkt kategoriska och det tvivel som gärna lämnar varje tvivlande dörr på glänt. Det blir ofta sprött och kännbart på samma gång:

 

När vi släntrade hemåt började

det dugga, ett lätt 1900-talsregn

av det där förunderliga slaget,

som svalkar i minnet

utan att blöta ner.

 

Så vittjar och nyttjar Andtbacka fantasin med sina dikter, och visar att poesin lämpar sig bra för den typ av dubbelexponering han utsätter den för. Det blir också tydligt hur hans metod ska uppfattas – den prövar nya förhållningssätt för att hantera de entropier som livet består av. Då kan också vardagsfraser laddas med nytt innehåll. Så kan klichéer tas i bruk utan att innehållet tar skada: ”var dag har nog av sitt, / saker som måste tas itu med, / vare sig vi är lämpade för det eller inte”.

 

Om det tidigare funnits en viss oskärpa i Andtbackas dikter är jag mycket övertygad av hur han här låter ambitionerna löpa friare. Sista dikten blir också en essä om språk och identitet, och även där har haren en viss roll i skeendet. Samma hare som tidigare – och ändå någon helt annan, något helt annat.