Hjärnkirurgen är en ovanlig romanfigur – jag kan inte på rak arm komma på någon. I verkligheten är en kvinnlig hjärnkirurg också ovanlig, och norska Kjersti Anfinnsen har i sina två senaste romaner gett röst åt en pensionerad kvinnlig hjärnkirurg vid namn Birgitte Solheim. De siste kjærtegn kom 2019, och förra året kom Øyeblikk for evigheten. Jag har läst den senare.
Den nominerades till EU:s litteraturpris i våras, och enligt en presentationstext på dess hemsida är Birgitte 90 år gammal. Det kan stämma, men romanen ger inget tydligt besked i frågan: däremot är hennes käresta, arkitekten Javiér, 90 år. De bor i Paris, och livet går sin gilla gång. Tills Javiér får för sig att åka till Island för att titta på en kyrka – han är fortfarande aktiv som arkitekt. Ja, och så anländer en ung släktning till Birgitte till Paris, men deras möte blir misslyckat: släktingen är beroende av sin telefon, och det enda hon i princip säger till Birgitte är att hon har fått en mustasch.
Den här romanen anger Birgitte som Norges första kvinnliga hjärnkirurg, och hon skulle följas av blott fyra andra kvinnor. Nu är det här förstås fiktion, men det är ändå låga siffror. Och hennes predikament summeras koncist och smärtsamt, i det att hon upplevt att hon aldrig tillhört en önskad skara. Som barn fick hon lära sig att ingen tar dig på allvar, och när hon pluggade medicin var det en olägenhet att vara kvinna, liksom i arbetslivet, och nu när hon är gammal upptäcker hon att det hade varit bättre att vara ung.
För så ter sig livet för den gamla. Hon var, som jag förstått det, gammal redan i första boken, och här är hon på tröskeln till döden, och har färre och färre människor omkring sig. Anfinnsen vill visa hur tillvaron ser ut för en riktigt gammal människa, och det är förstås ett djärvt projekt för den som är cirka hälften så gammal som sin protagonist (hon är född 1975).
Med hjälp av ett osentimentalt förhållningssätt till det mesta kan Birgitte kosta på sig att uttala sanningar om livet och om människorna. Hon rannsakar sina livsval och de konsekvenser de har medfört. Allra mest sörjer hon att hon inte träffat Javiér tidigare, för det är först nu på den så kallade ålderns höst hon upplevt förälskelse och kärlek.
Och relationen mellan dem är fint gestaltad. Vi har nog lite till mans en bild av att minnet tillhör oss, att gamla plundrar sina minnen efter godbitar, men jag befarar att det inte alltid är så – för minnet kan också vara något du undviker, eftersom det ofta är ett minfält. Där finns saker du inte vill tänka på, inte vill konfrontera. Helt enkelt för att livet har innehållit mindre smickrande ögonblick. En plötslig glömska ter sig inför sådana anbud som önskvärd.
Ändå sker mycket av den stillsamma dramatiken i Anfinnsens roman i det inre hos protagonisten, där minnen, funderingar och farhågor samsas och förstärker varandra. Det är en kort roman på drygt 100 spatiöst tryckta sidor. Anfinnsens syfte är uppenbart att upprätthålla och återerövra en värdighet hos den gamla människan. Bara för att du blir gammal behöver inte nyfikenheten inför livet upphöra.
Med lågmäld humor och vemodig sorg tecknas bilden av den gamla Birgitte, intelligent men på något sätt förbipasserad av livet. En oerhört vemodig rad i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas kommer för mig: ”Mig gick livet förbi.” Lite så är det också för Anfinnsens Birgitte. När den här fina och känsligt skrivna romanen närmar sig slutet är det uppenbart att vi följer huvudpersonen mot det oåterkalleliga slutet på livscykeln – jag kan inte föreställa mig att vi får en tredje roman om Birgitte. Vid hennes ålder är livet skört, men viktigt att bevara stoltheten i situationer som kan uppfattas förnedrande. Som sagt: en kan önska mycket inför sina sista dagar, men låt mig för all del behålla värdigheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar