29 aug. 2022

Den otyglade skönheten. 5 saker konsten vet om demokratin, Stefan Jonsson, Norstedts

Jag vill tacka våra partiledare. Det var deras andefattiga svar i DN:s sommarserie med utfrågningar om kulturfrågor som vägledde mig till Stefan Jonssons nya bok Den otyglade skönheten. 5 saker konsten vet om demokratin. Varför är politiker så ointresserade av kultur? Dum fråga: de vet att det inte genererar många röster. Bättre då att gå till val med löften om billigare bensinpriser.

 

Vad vet då konsten om demokratin? Faktiskt ganska mycket, ska det visa sig. Kopplingen mellan konst och politik utgår från Herta Müller, som 2014 hävdade att ”skönhet är politisk”. Detta blir något Jonsson utsätter för granskning i fem ambitiöst hållna kapitel, från Ukraina till Utøya. Att läsa en bok som undersöker konstens roll i samhället och skönheten som politisk kraft är vad jag behöver just nu, och kanske du också? Du som tröttnat på att kulturpolitiken minst sagt står stilla.

 


Konst som en kunskapsform är en tanke som är både enkel och svår att greppa. Och det finns hos konsten en kontinuitet som går att koppla ihop med demokratins ansvarsområden. Jonsson börjar med Robert Musil, vars essä ”Om dumheten” från 1937 blir utgångspunkt för en syn på människan som vi nog kan tillämpa även nu. Det vill säga, att dumheten lierar sig med lögnen. Eller så här: verkligheten går lögnens ärenden. Och där det finns möjligheter, där visar sig dumheten.

 

Nej, du behöver inte känna dig dum om det här låter förvirrande, för Jonsson skriver pedagogiskt och bra. Det finns en poäng i att gå tillbaka till Musil, bland annat för att visa att filterbubblor inte är någon ny företeelse. 1930-talets individer kunde också duperas av den information de tillägnade sig, oavsett om vi kallar det propaganda eller nyheter.

 

Hur kommer det sig då? Varför är vår verklighetsuppfattning ibland så skev? Av en tillfällighet – ok, jag tipsades av en god vän – lyssnade jag på ett avsnitt av P3 dystopia från 23/6 2021 precis innan jag läste Jonssons bok, ett avsnitt om dumhet. Där talades bland annat om ”earned dogmatism”, som översattes till ”förtjänad medgörlighet”, att när vi gör oss själva ytligt insatta i ett ämne unnar vi oss att inte ta till oss mer kunskap. Den som vill bruka annat än eufemismer kan kalla det för arrogans.

 

Musil varnar för de inre tomrum som vi bär på. Jonsson visar att Musil lokaliserar nio olika karaktärer – med modernare språkbruk: identiteter – som utgör vår personlighet. Det finns ett plus en här, och detta tomrum är själva förutsättningen för dumheten. Där finns önskningarna. Musils ord: ”möjlighetssinnet”. Där vill Jonsson att vi ska placera humor, kritik och självironi.

 

Med tanke på de ungas minst sagt frikostiga bruk av skärmvärldar – youtube, tiktok, instagram – ser jag Jonssons varningar som behövliga och befogade, när han skriver hur lättsamt vi godtar ”att bolagen gör sig rika på att spränga motorvägar genom den uppväxande generationens hjärnor.” Det som kan hjälpa oss, och rädda oss, är förstås konsten. Men inte som ett instrumentellt läromedel, utan som en resurs för fantasin. Som något som tillåter oss att växa mentalt.

Inte för att Jonsson själv använder det begreppet, men en kunde tala om en intellektuell myndighetsförklaring som tillgängliggörs tack vare vårt förhållande till konsten. Det ger oss möjlighet att inte hela tiden behöva förlita oss på andras beslut. Att läsa ger, som Jonssons exempel visar, oss tillträde till ett större ordförråd. Det kända exemplet lyder att ett barn vars förälder läser för dem har 50000 ord som 17-åring, medan det barn som inte får samma dos högläsning som barn har endast 15000 ord vid samma ålder. Det är fint, men hellre än mätbar kunskap blir det barn som skänks denna läsning tillgång till fantasi, till ett sätt att tänka, till självständighet. 

 

Konst och samhälle hör ihop, och synen på människan – det politiker borde ägna sig åt – blir öppnare. Som i Tomas Tranströmers bekanta dikt ”Romanska bågar”, som givetvis citeras i sin helhet. Den med valv efter valv som öppnar sig i oss, och att vi inte är färdiga och så ska det vara. Men om det är den positiva människosynen är den norska konstnären Gustav Vigelands monolit från Oslo den negativa, där människan är sluten och i kamp med sig själv och andra.

 

Konsten och demokratin hör som sagt ihop, genom att vara mångröstad, betrakta världen från många perspektiv samtidigt, vara social och kollektiv, samt otyglad och gränslös. Och konsten kan också vara aktivistisk på mildare sätt. Här blir Heinrich Böll den som får exemplifiera med sitt förslag på ”görandets poesi”, att det blir viktigare vad vi gör än vad vi säger. Det är väl en truism, men även sådana tål att upprepas. Jonsson kastar ut många trådar, och vi väljer själva vilka vi vill plocka upp. Han avslutar med ett medvetet mer än lovligt utopiskt tolvstegsprogram för att stärka konstens plats i en fungerande demokrati.

 

Det är en välskriven bok med endast några få störande fläckar. Att Musils essä om dumheten inte skulle vara översatt till svenska är en märklig slutsats, då jag läste den 2015. Att missförstå vad retoriska frågor är går nog att fördra, med tanke på att det är en defekt Jonsson delar med majoriteten av befolkningen. Att aktrisen Geena Davis får sitt förnamn felstavat kanske bara retar en pedant – å andra sidan lyckas han stava rätt till de mer svårstavade namnen Jacques Rancière, Alain Badiou och Ernesto Laclau.

 

Viktigare är väl att Jonsson påminner oss att vi är möjlighetsmänniskor. Nya incitament ges, och Jonssons bok lär oss att tänka snarare än att berätta vad vi ska tänka. Vi ska tänka bättre, men framför allt tänka mer, göra mer av den potential vi har. Och vi är vår potential. När jag var ung använde vi gärna den ironiska frasen ”dolda talanger” så fort någon av oss gjorde något som översteg våra förväntningar, och det borde finnas anledning att damma av den. Vi har så mycket i oss som vi inte tar till vara. Vi kanske bara borde sikta högre, våga mer, anstränga oss lite till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.