En dag i öknen, Anna Axfors, Ellerströms

I genren moderskapslitteraturen erbjuder nu poeten Anna Axfors sina tjänster. Tidigare har hon gett ut (cirka) tre böcker, och etablerat sig som en obändigt frisinnad röst. Mycket kan sägas om hur hon brukar ta sig an ämnen i sina krönikor: konventionell är hon icke. Det är förstås välkommet men också välbehövligt när hon tar sig an en genre som minst sagt blivit upptrampad på senare år.

 

Här skriver hon i hybridformen mellan autofiktionen och essäromanen boken En dag i öknen. Det handlar mest om den första graviditeten och förlossningen och tiden med spädbarnet. Föräldraskapet låg i fokus även i en av hennes tidigare böcker, Kärleksbrevet, som var riktat till en död mor – och relationen mellan barn och mor aktiveras av det egna föräldraskapet.

 

Till sin hjälp tar hon ett antal av de som tidigare trampat upp marken, däribland Rachel Cusk, Adrienne Rich, Jacqueline Rose, Kerstin Thorvall, Karin Johannisson – men också de barnlösa Virginia Woolf och Simone de Beauvoir. Omslagets ikoniska målning av Karin Broos – ”Det stora blå” – med sin frånvända kvinnogestalt och barnet som guppar ensamt på den havslika bädden blir föremål för en utredning kring osäkerhet och ansvar. Kanske denna utredning är i kortaste laget, och det är en kritik som kan anföras också mot de många referenserna till författare som skrivit om föräldraskap, att Axfors inte gärna ägnar sig åt längre utläggningar. Här dominerar infallen, färden vidare mot nästa intryck.

 

Det gör boken kanske mer lättläst än lättviktig, för även om boksidorna är luftigt satt är ämnet tyngande: hur vara en bra mor och samtidigt en bra författare? Nyckelordet: ”tillräckligt”. Även om uttrycket ”good enough parent” är ganska vidrigt ligger det något befriande i att minska kraven. Många av Axfors spörsmål är rimliga: ”Varför är det så smärtsamt att bli mor? Varför är det så svårt att skriva en bok?” Så reser också dottern invändningar, och ifrågasätter att mamman skriver, nog en önskan alla författarbarn någon eller några gånger har formulerat.

 

Det blir frågan om hur man gör för att fylla livet med mening. Om att vara både en mamma och en skrivande författare, men också om att vara människa. Eller med Nick Caves ord från dokumentären This Much I Know to Be True: ”I’m trying to wean myself off those definitions of myself that are about my occupation, and see myself as a person, as a husband, and father, and friend, and citizen that makes music and writes stuff rather than the other way around.”

 

Samtidigt kompromissar inte Axfors med sitt skrivande, som hon benhårt vill kombinera med ett föräldraskap som inom ett par års tid inkluderar två barn. Men det tär på ens skaparförmåga att skapa något som hon med Rachel Cusks ord liknar vid ”en bomb som kan brisera vilken sekund som helst.” Det svåra blir också att förena viljan att både ta del av sin samtid och stå utanför den, eftersom den på så många plan är osmaklig och vulgär, och så främmande för ens väsen. Det här är en bok som inte skymmer för den ensamhet som kan fastsurra mamman.

 

Ängslan rör både föräldra- och konstnärskapet, försöken att undvika att vara dålig, där Axfors vill utforma en vidare definition av gott moderskap. Inom det litterära fältet är oron också påtaglig; på en releasefest för en något yngre poet anar hon att denna har influerats av någon av hennes böcker, och att hon därmed har blivit passé. Mitt utlåtande: detta har inte inträffat. Parallellt med ängslan rör sig också skammen, det outtalade intrycket att ständigt göra fel. Och det kroppsliga tar också mycket plats, och hon jämför förlossningen med ett krig, och visar hur moderskapet bryter mot all normalitet. Hon skriver om bildligt och bokstavligt skrot som medföljer, hur saker är i vägen likväl som tankar är i vägen som en konsekvens av föräldraskapet. Aktuellt är också hur hon tar upp att vi avkrävs lydnad och effektivitet av marknadssamhället.

 

Något Axfors gör väldigt bra är att skapa närhet till den berättande individen, med hjälp av en ganska obrydd inställning till hur hon uppfattas. Hon blir underhållande bland annat för att hon till skillnad från många mer pretentiösa författare inte lider av fobi mot det låga, det pinsamma, det klyschiga – snarare uppvaktar hon klyschorna, ser till att utnyttja dem för att säga nya transparenta och ärliga saker, som ibland rör sig mot det otillåtna, kring vad man förväntas göra som mamma och om hur subtil gränsen är mellan sundhet och galenskap. Så lyckas hon förena det unika och det universella.

 

Axfors skriver med en slags bufflig charm. Som sagt, hon är ingen konventionell (läs: inställsam) författare. Hon skriver vackert och sårigt i detta ämne, och jag tycker mycket om hur hon förmedlar insikter och lärdomar. Det sker med en ironi som ständigt är i beredskap, en ironi som tjänar hennes syften lojalt och plikttroget. För ironin är en trofast vän när annat sviktar, och saker sviktar för den skrivande berättaren. Så jag rekommenderar läsningen förbehållslöst, inte enbart för ironins skull, utan också för att Axfors är en författare med bra fokuseringsförmåga (på ett okonventionellt sätt), och hon har skrivit en bok som knyter ihop sina trådar skickligt men inte helt stilrent.