Strange Hotel, Eimear McBride, Faber & Faber

När jag i början av december gjorde mitt sista besök i Stockholm för Kulturrådets räkning hälsades jag på hotellet av en matt kvällsportier: ”Jaha, jag ser att det är 28:e gången du bor hos oss, så jag behöver kanske inte berätta hur du hittar till hissen?” Det är en gammal sanning att har man bott på ett hotell har man bott på alla, och jag vänjer mig nog aldrig vid den påtvingade artigheten eller den uppenbart falska imitationen av ett hem. Så jag ville korrigera den artige portiern: ”Nej, jag har aldrig bott hos er, jag har sovit över några gånger.”

Eftersom författare i vår tid reser runt så mycket för att promota sina böcker är det märkligt att så få intresserat sig för att skildra hotellvärlden. Det finns en lysande novell om en hotellstäderska i Olga Tokarczuks Spel på många små trummor, och Ali Smiths roman Hotel World är fyndig, men dessa böcker har några år på nacken. Därför är det spännande när irländska yrvädret Eimear McBride förlägger sin tredje roman till olika hotellrum i världen.

Efter den hejdlöst svarta underhållande debuten A Girl is a Half-formed Thing och den lite ojämnare The Lesser Bohemians återkommer hon nu med Strange Hotel. En kvinna reser, hamnar på hotell i tur och ordning Avignon, Prag, Oslo, Auckland, Austin (”Austin, Texas”, som Lars Gustafsson skulle ha sagt). Hon är på flykt från något som länge förblir dolt från läsaren, men som får sin förklaring i en avslutande berättelse, där tredje persons perspektiv övergår i första. Men det ska också sägas att även när McBride håller distansen till sin protagonist, genom valet av berättarperspektiv, finns närheten till hennes inre.

Denna närhet accentueras av hur språkbehandlingen hela tiden ligger i fokus. Om det tidigare har varit fråga om en språkekvilibrism som både förtrollat och i viss mån avskräckt, är språket nu mer nedtonat, med färre fyrverkerier. Som huvudpersonen utbrister på slutet: ”Maybe I should stop fucking around with language? It’s not improving matters at all.”

Nu ska genast sägas att McBride knappast har övergett sin språkliga finess, sin säregna rytm som får texten att dunka fram med synkoper och – tja, en teknisk briljans och en glädje i synonymer som ofta är belönande. Det är associativt och frikostigt flödande. Kvinnan som vi följer på sin jorden runt-resa åldras 20 år i denna korta roman, och bemöter den suicidala tristessen på hotellrummen på två sätt: sprit och sex. Det senare ges en parodiskt porrig programförklaring, eftersom hotellvisteler ger dig en mer påtaglig perception:

Primarily pinkly personelled pornography. Popularly, perseveringly and – periodically percievably painfully – protractedly pursuing previously private perspectives of perfectly pumped penii practically pummelling professionally pruned pudenda and precisely depilated, pucely pert or – more pedantically – patently pedestrian posteriors alike. Period – as in Full Stop, and not of the bleeding kind.

Om det är stilfullt eller inte är väl en smaksak – jag kan välkomna den här typen av upptåg, och tycka att litteraturen tjänar på ett friare förhållningssätt, tjänar på mer av excessen och driften att nöta mot gränserna. Då är det inte förvånande att den typen av extremism McBride arbetar i har skapat jämförelser med landsmannen Samuel Beckett, främst hans sena monologiska prosa. Men även Marguerite Duras och Clarice Lispector har pekats ut som referenspunkter. Man kunde gott tillägga Vladimir Nabokovs ogenerade förtjusning i en viss typ av idiom som kunde kallas highfalutin (oöversättligt, jag vet: hela McBrides oeuvre lär tyvärr förbli oöversatt).

Ja, men tematiskt finns även beröringspunkter med Jean Rhys sublima lilla roman God morgon, midnatt! som återutgavs på svenska för bara tre år sedan. Även här finns den kvinnliga outsidern, denna raritet i litteraturhistorien, hon som bär sina trauman som den sista droppen sprit. McBrides huvudperson har ett trauma, en frånvarande man. Hon är irländska, har arbetat som lärare, har en son som är på väg att bli vuxen – och allt kretsar kring hur hon ska skydda sig själv från de obehagliga minnena, ett förflutet som inte lämnar henne i fred.  

Hon är bitter men inte cynisk, vilket är nästan samma sak som att säga att hon är uppgiven men inte besegrad. Hon lokaliserar en viss okänslighet hos sig själv, låter det bli en del av identiteten (hon kallar sig ”callous”). Men det kan lika gärna vara en fråga om en överlevnadsstrategi, ett val att ställa sig hårdhudad inför världen – att förekomma ens fiender, innan de fått dig att kapitulera. Det handlar mycket om brist, avstånd, saknad.

I romanen utvecklas perspektiven utifrån de platser hon besöker. Det som i första delen – Avignon i Frankrike – stannar vid en konkret berättelse om bekanta rutiner och göranden vid vilket hotell som helst (man kollar hygienstatusen på toaletten, går ut på balkongen och röker, beställer en flaska vin – nä, två flaskor för säkerhets skull – från receptionen, etc), ges i de kommande hotellen mer utrymme åt filosofiska resonemang, träffsäkert finurliga: ”Leisure is ever, and entirely, preferable to rush. […] Regret, with all its soft shame. […] The intractable belligerence of this – her memory – is what she’s come to hate.”

För det är minnet som hon försöker motarbeta, men behöver bearbeta: ”it’s not that the past hasn’t earned its weight, its weight just never helps with the pull.” Eller med Nick Caves ord från elegin ”Ghosteen”: ”the past with its fierce undertow won't ever let us go”. McBrides roman rör sig mot essäns trakter, genom att bli ett utforskande av sina ämnen, om ensamheten, om minnen, om lojalitet – en lojalitetssträvan både mot andra och mot dig själv. Det blir också en roman om att finnas till.

Varför kvinnan är på resande fot blir en sekundär fråga. Är vi inte alla lite till mans ute på liknande uppdrag? Det vill säga, att vi egentligen är rot- och hemlösa, och ständigt otrygga och ständigt på något sätt i kamp mot det invanda? Kvinnan som är huvudperson ges ändå en identitet, framträder i full dager inför oss.

Jag tycker nog att Eimear McBride som författare tar nya kliv med denna roman. Den är kort, och kan uppfattas som en mellanbok efter hennes mer ambitiösa verk. Det skulle ändå inte förvåna mig om den får en ny slags läsare, då den uppmuntrar till en mer kontemplativ läsning, och här finns så mycket att komma underfund med och dröja vid att det vore rättvist att man nästan la den i karantän, och upptäckte den som ett sällsynt fynd. Så kan omslaget, som flirtar lite med en 70-talsestetik, delvis uppfattas som en markering mot de tidlösa egenskaperna i boken.

Hon fortsätter att skriva om identitet. Om det tidigare handlat om vad som formar en tjej, är det nu frågan om vad som formar en medelålders kvinna, men hennes personlighet är fortfarande i omvandling. Vad är det då som bestämmer vad vi är och hur vi är? Ett kort svar lyder: språket. Eller snarare: språken. Genom berättelsen om den här kvinnan får vi följa en språkförändring – alltså inte bara i bytet av berättarperspektiv, utan även i hur hon kommer till tals med sitt förflutna.

För det är ju en avgörande fråga. Hur ska vi möta våra demoner? Antingen genom att fly från dem eller konfrontera dem. Det är enkelt att ge efter för lockelserna i prokrastineringen och i utvikningen, men lönlöst för den som vill leva värdigt. Och så mycket kan jag säga, att det är i den riktningen både McBrides huvudperson och vi borde röra oss.