att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 feb. 2020

Gravurnor, Thomas Browne, översättning Arne Melberg, Atlantis


Vi behöver inte gå långt tillbaka i tiden – säg aningen mer än 100 år – för att finna ett annat, mindre kliniskt förhållningssätt till döden än vårt nuvarande. Förr hade döden en mer påtaglig och mer reell närvaro i människans liv. Till exempel dog vi oftast i hemmet, omgivna av familjemedlemmar, efter en sjukdomsperiod på veckor eller månader. Nu, om vi generaliserar lite: bortglömda på en institution, där prekariatet ersatt familjeomsorgen. Nu kan en människa – mig själv som exempel – ta sig igenom sitt eget liv utan att ha sett en död människa, något som var otänkbart förr.

Går vi lite längre tillbaka, till 1600-talet, var förstås döden en ännu mer konkret erfarenhet i det vardagliga livet. Thomas Brownes bok Gravurnor från 1658 visar indirekt hur denna insikt formar en människas världsbild. Själv var han far till tio barn, varav endast fyra skulle överleva faderns död. Arne Melberg har sett till att denna lilla skrift för första gången finns på svenska, inklusive skrivit ett digert förord som utgör en fin presentation till en av litteraturhistoriens lite väl undanskymda rariteter. Till exempel hörde W.G. Sebald, Virginia Woolf och Jorge Luis Borges till fanskaran. Den senare, stundtals anglofil, menade rentav att de tre författarna som skrivit de mest perfekta meningarna på engelska var Shakespeare, Joyce – och Browne. Och Woolf lärde sig, påminner Melberg, att skåda inåt genom Browne. Hade hon fötts som pojke hade hon förstås lärt sig denna metod av Marcus Aurelius i stället.


Utifrån sin expertis som läkare rör sig Browne mot dödsmysteriet. För det hör ju till livets oförklarliga sidor, faktumet att vi ska dö. Det enda vi vet med visshet, som klichén lyder. Men Browne är en läkare med ena benet kvar i vidskepelsen – samma vidskepelse för den delen som ansatte Shakespeare (Browne föddes 1605, samtidigt som Shakespeare arbetade med sina tre bästa tragedier, Othello, King Lear och Macbeth).  

Vad är det för bok, denna Gravurnor då? Inte är det i första hand det förlaget vill antyda, en handbok i att lära sig dö. Det är fem korta essäer, rikligt annoterade, som tålmodigt och trots det ringa formatet relativt utförligt berättar om begravningsritualer från ett historiskt perspektiv. Det handlar mycket om likbränning, om kranier och benrester, olika folkslags seder, romarnas spår i den engelska myllan, gravfynd. Mest handlar det om olika slags förhållningssätt till döden.

Det är synnerligen piggt skrivet, och så uppfattar jag denna boks stora förtjänst som just en stilistiskt inspirerande skrift. Det vill säga: en bok att läsa och bli uppiggad av. Det må vara att ämnet ger morbida konnotationer – inte för inte var Browne den som gav engelskan glosan ”suicide” – men det är sakligt, balanserat och prydligt när Browne till exempel låter den kristna omsorgen vid begravningsritualerna återspeglas i sin stil. Sakligt, men inte utan känslighet, när han rör sig från de konkreta sysslorna till filosofiska spekulationer:

”Om man kunde uppleva det kommande livets lycka lika intensivt som man upplever sina glädjeämnen i detta liv skulle det vara ett martyrium att leva. För den som inte tror på något liv efter detta måste döendet vara värre än döden, något som gör att man förbluffas över dessa djärva andar som vågar vara ingenting, och som räknar med att återvända till det kaos varifrån de kom.”

Browne var konservativ – långt mer sådan än sin samtida John Milton – men kunde ändå kosta på sig att vara måttligt radikal i sin kritik mot religionens monopol på döden. Det må så vara att hans skepsis bara kunde förmedlas underförstått, det vill säga att hans text tillkommit för att lindra en olämplig dödsångest.  

För sorry om jag kommer med dåliga nyheter här, men man läser ju inte för att ”lära sig saker”, man läser för att uppleva. Ett möte med en annan människa – att befinna sig i denna rösts närhet, att följa den röstens tankar. Man lär sig – men bara indirekt, på outtalade vägar. Här finns gott om lärda referenser som blixtrar förbi, och förmedlade genom Brownes försynt distinkta röst får vi veta att vare sig likgiltighet eller rädsla är hur man ska bemöta döden. Stoikernas legendariska förnekelse blir verklighetsfrämmande, eller något för veklingar, egentligen. Vad man då lär sig indirekt är: balans, sans, vett – helt enkelt rimlighet.

Som jag nämnde tidigare, Browne var skeptikern som ändå var vidskeplig, och trodde på eftervärlden. Det hörde förstås till tidsandan, och jag vet att man borde säga att en klassisk bok som denna är ”tidlös” eller något åt det hållet, men man kan bara ta sig an den genom att lösa biljett till den metafysiska tidsresan som bara riktigt bra klassiker accepterar. Vi kan skratta åt vidskepelsen, vi rationella 2000-talsmänniskor, men ärligt talat har jag lackat ur på förnuftet. Är vi inte alla – borde vi inte alla vara – mer vidskepliga? Hela livet är ju ett hån mot förnuft och rationalitet, bland annat därför att vi måste dö. Klart att den coolaste hållningen då är att hoppas på total utplåning, men – som Browne nyktert påpekade – eftersom vi inte vet är tvärsäkerhet det dummaste vi kan prenumerera på.

Arne Melbergs översättning är säkert oklanderlig (jag har bara läst sista kapitlet på engelska), så länge man har i åtanke att en översättning av en stark stilist måste bli okänslig och klumpig och ohanterbar, och det är kanske nödvändigt att punktera meningsbyggnaden för att skapa läsbar 2000-talssvenska. Det mesta låter ändå tillräckligt skarpt som originalet, såsom denna njutbara enskilda mening: ”Vi tar del i något som är fördolt och som går utöver oss själva och som betyder att vi inte låter oss nöja oss med det som livet bjuder; det är detta som gör att vi kan sträcka oss över oss själva och tömma vårt hopp genom att låta det förverkligas.” Det är till stor del mer än njutbar läsning, även på svenska – och belönande, i synnerhet när det är de två sista kapitlen som är de bästa, när han överger en viss – ugh, likgiltig – redovisning av praktikaliteter och rör sig mot spekulation av mer äventyrligt slag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar