att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 feb. 2020

Vargattacken, Lars Berge, Månpocket


Många frågor väcktes efter händelsen på Kolmården i juni 2012, då en skötare hittades död i varghägnet. De mest avgörande frågorna: Varför var det kutym att man gick in ensamma till en flock rovdjur, oftast utan möjlighet att försvara sig eller ens anropa på hjälp? Och varför satte man i system att låta tusentals besökare vara inne hos vargarna när det var förenat med uppenbar fara?

För att få svar på de frågorna skrev Lars Berge reportaget Vargattacken, som jag sent omsider kunnat läsa. Och svaren som anges är kanske inte hårresande i sig. Givetvis var det en lönsam affär för Kolmården att låta besökare ta sig in hos vargarna. Men det är en kombination av nyfikenhet och snikenhet. Vi människor saknar gränser för hur mycket vi vill att djuren ska vara på vår sida, men vi fattar visst aldrig att det inte kommer att hända.


Att det ändå kunde ske ter sig i efterhand smått obegripligt. Vi hade kunnat läsa om Timothy Treadwell, som redan 2003 inbillade sig bli kompis med grizzlybjörnar i Alaska, innan de tog både hans liv och flickvännens. Det finns även gott om dokumenterade vargattacker i modern tid, och så även på Kolmården, där många incidenter hade inträffat bara månader och veckor innan dödsfallet. Varningssignaler som totalt ignorerades av ledningen.    

Det är en stor tillgång hos Berge att han bryr sig mer om människan än om djuret. Det är också något djupt osmakligt med djurparker, och jag mår alltid illa när jag är där och ser dem i miljöer som ska efterlikna deras naturliga miljö, men som bara är ett hån mot deras integritet och deras instinkter. Berge nämner Foucault, och dennes term heterotopia som en förklaring till djurparkens popularitet: den skildrar världen så som vi önskar att den såg ut. Det är ändå en helt förvrängd värld, bisarr i sin brist på dimensioner.

Det är också ett misstag att inbilla sig att djur speglar mänskliga känslor, såsom att de skulle ty sig till vissa av vårdarna. Men det är antagligen något mänskligt: vi vill bli sedda och bekräftade till varje pris, vi vill bli favoriserade, vill åtnjuta någons gunst, och kanske i än högre grad bli föredragen av ett djur, i synnerhet ett vilt djur. Det är lätt att vara efterklok, men händelsen säger också något om hur gärna vi vill bli det där undantaget – någon som verkligen blir till i någon annans blick, och jag kan absolut förstå – på ett teoretiskt plan – lockelsen i att bli sedd av till exempel vargens gula öga. Att uppleva det vildas lockelse, jo, fast då måste vi erkänna att det är en nostalgi som beror på att vi har fjärmat oss från det vilda, vi har blivit för civiliserade.

När Berge träffar vargexperter utomlands är de långt ifrån förvånade att det hände, och de tycker snarare att det bara var en tidsfråga, och de är inte sena med att kalla djurparkens förfarande för både livsfarligt och kriminellt. Det ska också sägas att deras agerande har applåderats av en stor del av kändiskretsarnas okunniga idioter, såsom Agneta Sjödin och Jan Guillou. Eller Mikael Persbrandt, som trodde att hans timmar på gymmet skulle vara till hjälp om vargarna attackerade honom.

En opinionssvängning skedde under 70- och 80-talet, och det hade en stor påverkan på Kolmårdens beslut att senare låta besökare agera tillsammans med vargarna. Berge skriver om synen på varg historiskt, om de vargattacker som utfördes mot människor under 1800-talet, då den var ett mer frekvent inslag i faunan.

Det är mycket som låter otroligt i den här boken. Som de två gymnasietjejerna som 1979 mer eller mindre på eget bevåg tog sig in hos vargarna på Kolmården, och till och med övernattade där. Den ena av dem intervjuades av kvällstidningarna och caféprogrammen på svt, som glatt spelade med i gullifierandet av vargen. Fast de borde redan då ha fattat att vi blir duperade, fattat hur farligt ett rovdjur är i sin likgiltighet. Det är ju inte av grymhet de dödar – av allt att döma var det traumatiskt för vargarna det som skedde sommaren 2012 – men vi måste lära oss att inte lita på det vilda.

Speciellt inte när vi stänger in dem i onaturliga miljöer, som för vargarnas  del var en trång yta. Det har synts vid experiment på människor – fängelser, alltså – att detta ökar aggressiviteten och konfliktbenägenheten. För vargens del är det extra olämpligt, då de i det vilda sällan håller sig i den nära familjens närhet, utan avkomman söker sig bort från sina föräldrar. På Kolmården hade tre syskongrupper fösts samman.

Så det var förstås en farlig naivitet som tillät denna märkliga kultur på Kolmården, där det nog ansågs som lite speciellt att få vara den utvalda som fick komma och gå som hen – oftast hon – ville bland speciellt vargarna, helt utan hjälpmedel eller skydd. Berge visar dock att det är skandalöst att det saknades säkerhetsföreskrifter, något som ter sig helt ofattbart när man jämför med hur det ser ut på andra djurparker i världen (dessa djurparker saknar dessutom rutinen att låta besökare gå in och ”klappa” vargarna).   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar