att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 feb. 2020

I am Dynamite! A Life of Friedrich Nietzsche, Sue Prideaux, Faber & Faber


Sue Prideaux, som tidigare skrivit biografier om August Strindberg och Edward Munch, är förstås skickad att skriva om Nietzsche. Hennes bok I am Dynamite! är ett utmärkt tillskott: pigg, innovativ, välskriven. Den lyckas vara både balanserad och temperamentsfull, och uppmärksammar lika mycket det apolloniska som det dionysiska.

Det temperamentsfulla är ju Nietzsches hela grej, och Prideaux inleder med att ge Wagner mycket utrymme. Relationen Wagner-Nietzsche är ingen nyhet, men här finns en insiktsfull genomgång av den konstnär som figurerar oftast hos Nietzsche.


Den fysiskt klene Friedrich Nietzsche må ha ärvt sin konstitution av fadern, som dog 35 år gammal efter oklara hjärnsvagheter. Men även på moderns sida fanns psykiatriska diagnoser. Här får vi bilden av ett säreget barn, som skrev poesi som nioåring och som knappt var tonåring när han skrev en roman med titeln Död och förstörelse. Han lekte krig med tennsoldater, och var samtidigt så närsynt och klumpig att han mobbades i skolan. Redan som tioåring drabbades han av så svåra migränanfall att han fick isoleras i en vecka i taget, och vistas utomhus endast med hjälp av ögonbindlar och sotade glasögon.

I den gedigna utbildningen studerades latin elva timmar i veckan, grekiska i sex. Så följde en kortvarig karriär som filolog – som 24-åring blev han rekordung professor – men den dåliga synen gav hans liv en ny riktning: från damm till dynamit. Synens begränsningar räddade honom indirekt från det pedantiska närstudiet av texter och förde honom i stället in på en bana som fri tänkare. Det tar emot att kalla honom filosof: snarare är det ett specifikt sätt att tänka, och även om man ger efter för den begränsande etiketten ”filosof” hör han till de mest besynnerliga i det skrået, i sin avsaknad av kontinuitet, av systematik.

Prideaux är partisk mot systern Elisabeth, och det saknas ju inte fog för detta. Även Nietzsche kunde uttala sig elakt mot henne: ”Min syster är en hämndlysten antisemitisk gås”, skrev han i ett brev 1884. Till de stora missförstånden som för evigt verkar ha fästs vid Nietzsche är ju om inte en anakronistisk nazism så åtminstone en antisemitism som skulle utgöra en grogrund för den totalitära ideologin från 1900-talet. Sådant är lätt att vederlägga, men inget kan ändra nazisternas ytliga läsning av Nietzsche. Under första världskriget trycktes Also sprach Zarathustra i hundratusentals exemplar åt de tyska soldaterna, något som hade förbluffat och irriterat den antimilitäriske författaren.  

Till de saker Prideaux så där lite försynt anför hör att han förblev statslös. Som ung fastnade han för den anti-nationalistiske poeten Hölderlin, som knappast var i ropet under mitten av 1800-talet. Han riskerade också att underkännas som gymnasist av en nitisk mattelärare, men kollegerna övertalade denne att släppa igenom den mest talangfulle eleven de någonsin haft.

På grund av – eller tack vare – sjukdomarna (flera av dem antas han ha ådragit sig när han arbetade som sjukvårdare under fransk-tyska kriget 1870-71) förvärvade han sig en enorm arbetskapacitet, då han misstänkte att hälsan inte skulle räcka livet ut. De flesta av sina filosofiska skrifter skrev han under drygt femton intensiva år. Sedan gick han in i en tystnad när han var 45 år gammal, vårdad ömsom av mamman och ömsom av systern.

Men det han hinner med är imponerande, och till de storartade insatserna hör några av de bästa filosofiska böckerna i litteraturhistorien, främst Mänskligt, alltförmänskligt, Den glada vetenskapen, Så talade Zarathustra, samt Bortom gott och ont (jag använder de svenska titlarna från Symposions serie översättningar från 2000-talet). Till sin struktur är det böcker som fortfarande är udda, och som går att läsa på många olika sätt, som inte går att tömma ut med några fixerade tolkningar. Det beror inte enbart på innehållet, utan på stilens blandning av styrkan och skörheten.

Men redan i sin första ordentliga bok, Tragedins födelse, finns en av huvudidéerna, den om hur Apollon och Dionysos blir två motstridiga men samtidigt kompletterande krafter. Att säga att det är diametrala motsatser, typ förnuftet mot känslan eller det rationella tänkandet (vetenskapen) mot det viljestyrda tänkandet (begäret), det vore bara förenklande. Prideaux visar hur Nietzsche uppfattade vetenskapen som något som utplånat myten, och endast premierade effektiva men mediokra medborgare – bildade, men inskränkta, påhejade av ett andefattigt skolsystem som spottar ut lydiga men osjälvständiga individer. Nietzsches bidrag är att inbjuda de farliga tankarna, de som tillåter människan att vackla, att tvivla, att gå vilse.         

Dessa hans i våra dagar omhuldade, men samtidigt på något sätt underskattade, alltför underskattade böcker nådde blygsamma framgångar under hans levnad. Det är sorgligt att läsa om de stora restupplagorna, då hans böcker rutinmässigt trycktes i upplagor om tusen exemplar, men i snitt lyckades endast hundra per bok avyttras. Det tål att påpekas att förlaget kände sig tvingade att avstå från senare delar av Also sprach Zarathustra, och i stället prioritera en bok med antisemitiska nyheter – något som förstås förargade honom rejält.  

Utöver Wagner fungerade Paul Rée som viktig förebild, genom sin aforistiska och franska stil, som Nietzsche var snabb att anamma. Det ger ett mer hetsigt uttryckssätt. Systern Elisabeth gnisslade tänder åt Rées – som var jude – dåliga inflytande, och broderns nya utveckling. Annars var det flertalet kvinnor som tidigt förstod sig på att promota Nietzsche. Inte bara Lou Salomé, vilket dokumenterats ofta, utan även Meta von Salis, den första kvinnan som doktorerade i Schweiz.  

Det är mycket som är bra i Prideauxs biografi, inte minst för att hon betonar ungdomstiden. Varje kapitel har ett citat som motto, och i ett appendix finns en ”best of” med hans aforismer, alfabetiskt ordnade med rubriker som ”The abyss”, ”Boredom”, ”Moustaches” och ”Reality TV”. Hon skriver också med god överblick, och avstår från de förhastade slutsatserna. Man kunde säga att hon lyckas balansera sakligheten med stort engagemang. Vi lär oss också att Elisabeth nominerades till Nobelpriset i litteratur av den svenske historikern Harald Hjärne, meriterad enbart för att ha redigerat den postuma och icke-sanktionerade utgåvan der Wille zur Macht.    

Varför skulle då Wagner bli en så viktig källa till inspiration för Nietzsche? Hos kompositören, som tillhörde en äldre generation, såg Nietzsche en konstnär som var helt tidlös, och skrev musik för framtidens människor. Självklart var det en tanke som appellerade till den yngre tänkaren – något liknande skulle han ju själv försöka utföra med sina böcker. Det vill säga: tilltala kommande generationer.

Man får lov att säga att han har lyckats med det. Unga gymnasiekillar har väl alltid hittat fram till Nietzsche, och så är det fortfarande kan jag hälsa. Det här sker ju inte bara enbart för att han har rykte om sig att vara en bad guy: det finns något i hans skrivande som fortsätter syresättas med energi och varaktighet. Man läser honom med bävan, något han också själv lägger fram i en framsynt farhåga i ett brev från 1884: ”Jag skräms av tanken på hur okvalificerade och olämpliga människor kommer att åberopa min auktoritet en dag. Det är väl också den plåga som tillfogas varje stor undervisare åt mänskligheten: han vet att, när omständigheterna och olyckshändelserna är de rätta, han kan bli mänsklighetens katastrof likväl som dess välsignelse.”

En av fördelarna är också hans mångsidighet, att han är som ett kalejdoskop. Det går att hitta en Nietzsche till varje ålder eller levnadsfas du själv befinner dig i, och det är klart att den Nietzsche jag läser nu är en annan än den jag läste som tonåring (när jag själv var en av de där jobbiga gymnasiekillarna). Han är både revolutionären och bevararen, men framför allt är han ju en författare som säger sanningen lika snett som Emily Dickinson en gång förespråkade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar