att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 feb. 2020

Ö, ö, Caroline Kaspar Palonen, översättning Pernilla Berglund, Rastlös


Ö, ö är en dubbel debut. Norska Caroline Kaspar Palonen har tidigare gett ut romaner, och debuterade 2016 med den här boken. Norrländska Pernilla Berglund har tidigare gett ut diktsamlingar, och debuterar nu som översättare med den här boken. Den är väldigt fint formgiven i en metallic blå-färg (jag har ett nagellack i liknande nyans).

Det är en dikt som inte larmar och gör sig till. Det är dikter om att sova och om att inte sova, dikter om storm, om livsvalen, om hur naturen tränger sig in och påminner om sin existens, men det handlar också om relationen mellan närvaro och frånvaro. Det är ett drama som utspelar sig på en ö – ett drama utan handling, där det enda som registreras är saknaden, minnet av det som varit. En kärlek som gått förlorad, där geografiskt avstånd samspelar med känslomässigt avstånd.


Det kan påminna om några rader från den legendariskt kryptiska gamla engelska anonyma dikten ”Wulf and Eadwacer”, troligen från slutet av 900-talet, i Paul Muldoons översättning: ”Wulf on one island and myself on another, / an island made safe by the swamp thrown up about it, / an island full of hard men / who would welcome him with open arms …”

Kaspar Palonens dikt är mindre kryptisk, och mer utskriven, även om hon arbetar med bilder som får starkt suggestivt fäste i sina inlevelsefulla uttryck. Som när diktjaget sitter i en buss och associerar trädens skrapande mot rutan med den saknades skägg mot kinden. Enkelt, men slagkraftigt och relaterbart. Närvaro är något sinnligt, en fråga om mottaglighet.

På ön finns en fyr, det finns fåglar och djuphavsfiskar och en påträngande katt, det finns en natur och det finns väder. Intrycken förstärks, upplevelsen dröjer sig kvar, och tillvaron ter sig tidlös. Det antyds ett självmord, en närståendes död, men det skrivs i antydningar. En storm anländer, och personifieras. Ett råd som diktjaget ger sig själv lyser starkt: ”förälska dig inte i mörkret”. Lättare sagt än gjort, vill jag inflika, men det känns också för sent: i den här dikten finns en dragning mot det destruktiva.  

Ett depressionstillstånd mejslas också fram i några lakonismer:

                      Du kom hit
                      raserade rum
                      jag städade inte
                      först lät jag tapeten stryka mig
                      sen satt jag på en stol
                      tills jag blev stolen

Eftersom jag inte läst originalet kan jag bara anta, men med den reservationen antar jag att Pernilla Berglunds översättning lägger sig respektfullt nära originalet, och respekterar den stilla rytmen i de här berättande dikterna. En rytm som är diskret men inte fridfull – det finns en påtaglig känsla att dikterna försöker ta sig ut ur något, eller genom något.

Jag vet att man ska tycka annorlunda – jag har läst John Donne – men är vi inte snarare motsatsen till hans berömda credo? Det vill säga, att vi faktiskt är öar inför varandra. Som det heter i sången: ”that is what we are”. Det är i vilket fall en utmärkt utgångspunkt och tematik för en dikt som utforskar isoleringen, oavsett om den är faktisk eller upplevd. Kaspara Palonens dikt låter oss komma nära själva erinringen om den existentiella ensamhet som vi alla delar.

Det är också fint att Berglund, som själv och med sådan framgång skriver den här typen av behärskad dikt, har översatt. Det har resulterat i en bok som näppeligen kommer att få en stor läsekrets, eftersom det är poesi utgiven på ett av de små ambitiösa förlagen. Det är en orättvis värld, men man kan ju trösta sig med att upptäcka till exempel att poesi inte behöver vara översvallande extatisk för att göra djupt intryck.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar