att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 feb. 2020

Lögnen är ett klätterdjur, Herta Müller, översättning Aimée Delblanc, 10TAL Bok


Vilken vacker metafor det är: Lögnen är ett klätterdjur, som blivit den svenska titeln på ett urval ur Herta Müllers märkliga collagesamlingar med poesi. Liksom John Keats visste är det som är vackert också sant, och det ges många tillfällen att betrakta förhållandet mellan lögn och sanning i denna bok.

Men först: arbetsmetoden som Müller väljer när hon skriver sin poesi hör till de mer omständliga. Hon klipper ut mängder av ord och sparar dem i lådor, grupperade alfabetiskt och i ordklasser, och sätter samman dem på katalogkort i collage, tillsammans med fotografier som illustrerar innehållet. Det liknar kylskåpspoesi, Till den här boken utgiven av 10TAL, utsökt formgiven av Lukas Möllersten, kan originalen läsas i faksimil tillsammans med Aimée Delblancs svenska översättning med ojämn radbrytning.


Det ska inskärpas, att originalen saknar radbrytning. Dessutom är rimmen inte lika accentuerade när orden läggs intill varandra på tyska. I ett fint förord berättar Müller något om rimmens funktion: ”För mig har rimmet en stor intimitet och det har också medbestämmanderätt […] Det är som en väktare, men är också en skälm, å ena sidan disciplineras texten, å andra sidan katapulteras den dit rimmet vill.”

På ett plan liknar det en vettvillings projekt, och de utklippta fastlimmade orden ger förstås associationer till stalkers, seriemördare, terrorister. Bara en besatthet hos människan kan generera den här typen av skrivande, där Müller också betonar ordens unika ställning, i synnerhet som saxen ger varje ord en egen form. De två böcker som urvalet är gjort ifrån kom 2005 (Die blassen Herren mit den Mokkatassen) och 2012 (Vater telefoniert mit den Fliegen).

Galenskapen pareras med en stor dos lekfullhet, och läst på det sättet blir det en påminnelse om poesins nära förbund med det skälmska drag som Müller nämnde apropå rimmen. Poesi är en inkörsport till ”nya paradis”, med Edith Södergrans ord, och det är gott om sådana paradisiska stunder även i denna märkliga bok.

Men eftersom Herta Müller inte är en författare som pysslar om det idylliska finns direkta inslag av det hotfulla även här. Det hör ju till hennes viktigaste bidrag inom fiktionen, när hon i sina romaner återkommande har skildrat paranoian och skräcken inför de totalitära krafterna, och i förordet nämner hon vilken sällsam lycka det innebär att ha så många konkreta ord i sin ägo, när hon är uppväxt med förbud och censur.

Hon skriver en udda poesi, men så är ju också poesin till sin natur udda – ett motspråk. Centrallyrik växlas med politisk agitation, nonsensdikt med allvarliga idéer. Det är ofta vasst och ironisk, och kan erinra om Wisława Szymborskas satiriska dikter. Müller ger även sina dikter ett visst drag av sagan, av myten, och skriver skenbart nonchalant, med ett släng av talspråk eller slang. Översättaren Aimée Delblanc får verkligen vara på tårna, och det är kanske en smaksak med den normaliserade ortografin. Att läsa de tyska originaldikterna är till visst besvär, visst, men onekligen saknas något när man läser de svenska versionerna, som ju har tappat bort DIY-estetiken.

Det finns också ett latent ursinne i några av dikterna: ”jag kysste / ut mitt hat på hans hals och sa ja då så / luften kommer nog att sy ihop mig / när jag går” (”ich küsste / meinen Hass an seienen Hals und sagt na schön / mich wird die Luft im Gehen schon / zusammennähen”, med reservation för att en återgivning här inte gör rättvisa åt kursiveringar, versaler, mångfalden av typsnitt eller färgprakten, eller den taktila läsning som uppstår när man vidrör de utklippta orden).  

Några av dikterna kan rentav bära själva essensen till noveller, idéer och uppslag som gärna hade fått förverkligas. Det är inte heller någon tillfällighet att vissa ord återkommer. Som just ”lüge”, eller lögn, som alltså har fått ge den svenska titelns sant vackra metafor. Det är ofta roligt att läsa Müllers dikter, bland annat just för att hon lyckas kombinera sitt trams med det allra mest uppfordrande allvar.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar