Attentat!

En av de saker som glöms bort när man diskuterar universitetsutbildning är det forna bildningsidealet. Att vistas på universitet innebar mötet med likasinnade, jo, men också tillfällen att få sina egna åsikter konfronterade med oliksinnade, i ändlösa diskussioner vid fikaborden eller rökrutorna (numera väl rökrutor då) eller i korridoren medan vi väntade på den försenade föreläsaren. Jag ska inte förneka att jag lärde mig saker i föreläsningssalarna eller på seminerierna, men det jag i någon mån saknar från mina fem år på Umeå universitet är nog mer alla samtalen med de jag pluggade tillsammans med.

I Uppsala huserar Litteraterna, studenter vid litteraturvetenskapliga institutionen. Här förs de intressanta samtalen, här utbyts de intressanta erfarenheterna, och – inbillar jag mig – här uppmuntras och sporras till dåd av inte obetydligt slag. Deras tidskrift heter Tydningen, och det senaste numret (Nr. 17/18) har som tema ”Attentat”. Kopplingen mellan litteratur och politik är något som alltid behöver återerövras, tycks det, eftersom det fortfarande råder missuppfattningar om författaren som en skönande som ”sysslar med vackra ord”.

Därför är det en lovvärd insats. Attentat är tyvärr också alltid aktuellt, och det är svårt att inte läsa numret som en implicit replik till attentaten i Paris i november, en händelse som jag förmodar dock inträffade efter numrets pressläggning. Essäer varvas med dikter på de skandinaviska språken, något som förstås också är lovvärt.

Bland poeterna märks svenska, som Hanna Hallgren, Emil Boss och Moa Franzén. Tre väldigt skilda poeter, skilda poetiker. Kanske det är förvånande, i ett nummer som har ett gemensamt tema. Men skillnaderna finns också hos de norska och danska kollegerna. Danska Tine Høeg finns ju redan översatt till svenska, och skriver här bitskt ironiskt om att vara oattraktiv på två marknader – dels arbetsmarknaden, och dels köttmarknaden på tinder, medan Leif Achton Lynegaard har förutsättningar att bli det, och Mia Mollerup Jørgensens kortkorta dikt lyckas göra mig generad, och Louise Juhl Dalsgaard är den som skriver mest uttryckligt om attentat. Norska Joanna Rzadkowska är nog den jag allra helst läser mer av, med sina skarpa bilder av stad och ensamhet och leda. Men också Ole Kristian H. Heiseldal och Adrian G. Waldenstrøm skriver originellt och uppfriskande, Waldenstrøm i versaler, där ”BRUCE WILLIS GÅR INN I EN KIOSK OG KJØPER MOUNTAIN DEW”. Attentatstemat tar sig in via en icke diskret ANDERS BEHRING BREIVIK, och det ligger onekligen en poäng i att skriva honom versalt: kanske det är något som behöver göras med vissa, som ADOLF HITLER.

Nu uppehåller jag mig vid poesin, helt enkelt därför att det är den delen som jag tycker utmärker det här numret av Tydningen (jag har haft lite kontakt med den tidigare), där det också blir en samlingsrecension av AFV Press chapbooks från i somras, där Magdalena Rozenberg gör en ambitiös läsning av de här fyra anomalierna till diktsamlingar.

Essädelarna finns det förstås lika mycket att säga om. Carin Franzén hör ju till de skarpaste stilisterna, och hennes text om ”Konstens motstånd” är ett viktigt bidrag i formandet av en gemensam hållning till samtidskonsten, att den behöver röra sig bort från det reella, och att så kan ske med hjälp av just motstånd – en oppositionsrörelse.

Det skrivna kan vara en del av attentatet, genom att utgöra det ”brott mot ordningen” som redaktionens förord förordar som förklaring till det politiska attentatet. Att skriva är också en motståndshandling. De bästa författarna skriver på tvären.

Att säga att Tydningens attentatnummer är lika splittrat som rummet efter ett verkligt attentat, det skulle vara att göra det alldeles för enkelt för sig. Nu säger jag bara: ja, attentaten finns, de är värda att tas på så stort allvar som görs här, och ja, det är en aktuell genre – något som också visar sig i Lars Berges kommande roman Svinn, om planerade attentat mot ett köpcentrum som är nästan för likt Mall of Scandinavia.  

Knut Hamsun och resan till Hitler, Tore Rem, Atlantis

En norsk fackbok som skildrar författaren Hamsuns möte med Hitler utreder relationen mellan konst och politik. Utan att leverera slutgiltiga svar ger den stora insikter i hur en stor konstnär kan gå ideologiskt vilse. 

Mötet mellan Knut Hamsun och Adolf Hitler i Berghof i juni 1943 har jämförts med Goethes möte med Napoleon. Skillnaden är att medan Goethe var underdånig inför kejsaren var Hamsun stursk inför diktatorn, avbröt de långa utläggningarna och gjorde honom på dåligt humör lång tid efteråt.

Norske litteraturvetaren Tore Rem har skrivit boken Knut Hamsun och resan till Hitler, som inte så mycket är en skildring av det korta mötet – som han kallar ”en fadäs” – som det är en skildring av Hamsuns resa till nazismen. För Hamsun var ju övertygad nazist: före, under och efter ockupationen, och dömdes efter kriget till skadestånd, samt – vilket troligen sved värre – till omyndigförklaring.

Hur kunde då Hamsun bli nazist? Det beror på en kombination av ogynnsamma egenskaper. Han var antidemokrat, auktoritetstroende, patriarkal. Han föraktade England och USA lika mycket som han dyrkade ungdom och vitalitet. Det Norge han var förälskad i var ett annat än det Norge som opponerade sig mot den nazistiska ockupationsmakten.

Rem porträtterar honom som en paradoxernas människa, som skulle bli landsförrädare på grundval av sin omåttliga fosterlandskärlek. Men det viktiga, om man nu vill förstå hur en så stor konstnär kan ställa sig på hatarnas sida, finns i självsynen. Hamsun såg sig själv som en undantagsmänniska, på riktigt en som utan konsekvenser kunde bege sig rätt in i Nietzsches farliga fält bortom gott och ont. Det är missvisande att underskatta Hamsun, att kalla hans politiska tänkande för naivt.

Ett av Rems argument lyder att Hamsun förblindades av sin egen berömmelse. Som ung hade han gått till storms mot norska nationalklenoder, som agerade som profeter enbart i kraft av att vara författare. Som åldring blev han själv likadan, och allt mer bekväm i rollen som efterfrågat orakel i olika frågor. Han är drygt 80 år gammal när han gör flygresan till Hitlers näste i Obersalzberg.     

Nazisterna hade ont om storartade konstnärer som galjonsfigurer. Även om amerikanen Ezra Pound och fransmannen Louis-Ferdinand Céline ställde sig på antisemitismens sida ägnade de sig samtidigt åt en konst som låg för nära det nazisterna kallade ”entartete”, alltså urartad eller degenererad.

Desto bättre med Hamsun, som svarade upp mot nazisternas ideal. Men det går inte att förenkla Hamsuns mångbottnade romaner, och det gör förstås Rem inte heller. Styrkan i hans bok är också att han lyckas skriva balanserat om både Hamsuns romaner och andra källor som han utnyttjat.

Det här är en bok som resonerar mer än den refererar, som diskuterar mer än den pläderar. I någon mån gör Rem lite för stor sak av parallellerna mellan Hitler och Hamsun, för sådana finns bara man gör jämförelserna med urskillning. Men det är en liten invändning mot en i övrigt översvallande bok, som ställer flera gamla missförstånd till rätta.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/1 2016)

The Year of Lear. Shakesperare in 1606, James Shapiro, Simon & Schuster

I år är det 400 år sedan William Shakespeare dog, och det lär ju uppmärksammas en del i England, med nya böcker utifrån alla tänkbara perspektiv. Det positiva med detta är att vi då får en typ av fördjupning som tidigare saknats. Redan i höstas gav den amerikanske forskaren James Shapiro ut sin bok i ämnet, The Year of Lear. Shakespeare in 1606, med en titel som nästan är värdig barden, som förblir hållbar, med tanke på att 1600-talsfransoserna gick så hårt åt honom att det i stort sett dröjde tills romantikerna och slutet av 1700-talet innan han började få den typ av uppskattning vi sedan dess vant oss vid. Shapiro har tidigare gett ut fyra egna böcker om barden, samt redigerat antologin Shakespeare in America.

Året 1606 var turbulent, både för England och för dess bard. Hösten 1605 höll terroristerna i The Gunpowder Plot på att spränga Westminster och kungen Jakob I i luften. Det var instabilt både på religionens och på det politiska området. Dessutom rasade pesten med större intensitet än på flera år. Under året skrev Shakespeare, som var i färd att fylla 42, tre tragedier, som till stor del speglar samtidens utveckling, dess upproriskhet och fruktan: Kung Lear, Macbeth, och Antonius och Cleopatra.

Shapiro fokuserar på King Lear, som Shakespeare hade börjat skriva under hösten, efter att ha plockat upp en anonym pjäs med samma namn. Som bekant låg ju en stor del av hans geni i att bearbeta andras material, att utifrån det befintliga skapa något helt originellt. Han har nyligen lämnat sitt kyffe i närheten av The Globe Theatre vid Themsen för ett mer respektabelt boende precis innanför stadsmuren, i korsningen mellan Silver och Muggle Streets.

Vi vet ju inte mycket om Shakespeares liv, brukar det heta. En sanning med viss modifikation, eftersom det ändå finns dokumentation som mer ger inblickar i vad han sysslade med än vad han tänkte. Under de senaste tio åren hade det sällskap han tillhörde, The Chamberlain’s Men, fått större konkurrens på teaterscenen. Kungen passade på att utfärda förbud mot föreställningar på söndagar, vilket drabbade Shakespeares trupp ekonomsikt, då det var då publiken var ledig från arbetet. 

Sålunda är det givet att Shakespeare fick tag på pjäsen King Leir, som publicerats på hösten, på den boklåda som låg på gångavstånd från lägenheten. Det var en anonym pjäs, som spelats av The King’s Men 1594. Shakespeare förbättrade fadäser och longörer. Han gynnades också av att ha den berömde skådespelaren Richard Burbage i sin ägo, en man som kunde ge kontur åt de tragiska hjältarna. Om Shakespeare sades det att han var ”the soul of the age”; om Burbage att han var ”the soul of the stage”.

För Antonius och Cleopatra använde sig Shakespeare i hög grad av Plutarchos levnadsteckning, men också av Fulke Grevilles pjäs från cirka 1600. Dock har ingen av dem noterat stället där Marcus Antonius super sig så full att han måste ledas till sängs: möjligen inspirerades Shakespeare där av den danske kungen Kristian IV:s statsbesök. Den danske kungen, vars hustru var Jakobs bror, var känd för att skryta om att han kunde dricka 30-40 bägare, och i sin dagbok noterade han med ett kryss de dagar han fick bäras till sängs, och med två kryss de kvällar han hade druckit sig medvetslös. Tanklöst nog avfyrade hans flotta så många kanonskott att röken lade sig över hela London, och kung Jakob, som inte ens under normala omständigheter tålde krutrök, kunde inte låta bli att påminnas om The Gunpowder Plot.   

The Gunpowder Plot blev ett oförlöst trauma, och Shapiro visar hur händelserna och stämningarna påverkade Shakespeare. Faktiskt rör sig utredningen geografiskt mot trakten Stratford-upon-Avon. Men händelserna i sig var ju en fiktion, ett drama. Nu var dramatikerna uttryckligen förbjudna att beröra samtida händelser i sina pjäser, men Shakespeare smög undan censuren med sin pjäs Macbeth, som ju handlar om mordet på en skotsk kung, precis det som avstyrdes den 5 november 1605.

I mycket är en författare en produkt av sin samtid, det är ju en truism, men Shapiros bedrift blir att lägga i bevis till vilken grad Shakespeare påverkades. Att han i så hög grad kopplas till den elisabethanska tiden är en nödvändig eftergift åt den tidens inflytande kulturellt, men här får vi också en gediget argumenterande text om varför han också ska kopplas till den jakobska tiden: Jakob I var ju Skottlands kung i nästan 58 år, och för England 22 år.  

Beskrivningarna av den tortyr som blev de potentiella terroristernas öde: de är rysliga. Shakespeare skulle ta med sig intrycken till sin blodigaste pjäs, Macbeth, som har flera interna anspelningar. I pjäsens inledning förekommer rentav krutexplosioner. Men Shakespeare skylde finkänsligt nog undan mordet på den skotske kungen Duncan, ett mord som skedde i kulissen, trots att det tidigare varit kutym att i strid mot det antika dramats regler låta morden ta plats på scenen. John Milton, som föddes något år senare, var så besatt av komplotten att han skrev fem dikter på latin som tonåring i ämnet, och även senare skulle han återvända till dikter på latin som tog upp den inställda explosionen.   

I Shapiros oerhört grundligt genomforskade bok finns det mycket av intresse. Som att det faktiskt var kvinnor som spelade kvinnorollerna vid de speciella tillfällen då pjäser spelades för hovet under julhelgerna, det som gick under namnet ”Court Masques”. Dessa tillfällen var prestigefulla, eftersom det fanns resurser kring speciealeffekter, kostymering och musik som de reguljära teatersällskapen bara kunde drömma om. Här framfördes Ben Jonsons romerska äktenskapsmaskspel Hymenaei 5 januari. Jonson var en av Shakespeares främsta konkurrenter, en bland många, och det ska inte underskattas hur bidragande den här tävlingsandan var för att sporra Shakespeare.   

1606 var också året då Union Jack lanserades, om än flaggan ännu saknade Irlands inslag, utan var en kombination av det engelska med det skotska. Unionen med Skottland driver fram en stark xenofobi hos engelsmännen, och Shakespeare var känslig för de stämningar som rådde i London. Under året avreser också det första fartyget från England med destination Virginia, för att instifta den första kolonin i USA, den som skulle få namnet Jamestown. Ett par år senare tog Shakespeare upp kolonialismen, i den troligen sista pjäsen han skrev på egen hand, Stormen.    

Ett eget kapitel ges till hur lögnen gavs ny klädedräkt, i ordet ”equivocation”, som väl på svenska närmast betyder ”tvetydighet”. Ordet fanns sedan tidigare, men blev under året synonymt med ett visst sätt att ljuga på ett undanhållande och vilseledande sätt, och det blir också ett ord som tar sig in i Shakespeares pjäser. 

Det knappa källmaterialet uppmuntrar till spekulation, något Shapiro faktiskt lyckas undvika. Han redovisar när vi vistas i marker där vi inte riktigt kan veta hur det gick till. Han skriver känsligt och inkännande om pjäsen King Lear, som alltså är hans boks primära fokus. Bland annat skriver han om hur negationerna är viktiga komponenter för en förståelse, med sina många ”nej”, ”aldrig”, ”ingenting”, ”inte”, samt prefixet ”o-”. På flera plan är det viktigt: ”this insistent and almost apocalyptic negativity becomes a recurring drumbeat, the bass line of the play.”

Historien levandegörs i den här boken, som är så intelligent men samtidigt så enkelt skriven. Att det handlar om människor, att det är dessa öden som står i fokus. Det är rappt och effektivt utfört också. Kapitlen är korta – eller, de upplevs som korta, och det är faktiskt bättre, vid närmare eftertanke. Vore det inte för att det låter så undermåligt kunde jag säga att det är spännande som en thriller att läsa Shapiros bok.

Brev till en ung poet, Rainer Maria Rilke, Wolf & Theory

Rilkes tio brev till en aspirerande poet är den kanske mest oundgängliga bok som skrivits om skrivkonsten. Men den ger också stora och värdefulla lärdomar i levnadskonst.

I början av 1900-talet hör tonåringen Franz Xaver Kappus av sig till sin landsman Rainer Maria Rilke, österrikisk poet med ett halvdussin diktböcker utgivna. Kappus undrar om han är ämnad att bli poet. Rilke svarar strängt: poet är du bara om du inte kan tänka dig att leva utan att skriva poesi. Andras åsikt betyder ingenting.   

Kappus gav ut den här boken, Brev till en ung poet, några år efter Rilkes död. Den har översatts tidigare av poeten Helga Krook, och nu av Leo Hallerstam på det nystartade förlaget Wolf & Theory. När Lady Gaga läste breven blev hon så begeistrad att hon tatuerade in två meningar därifrån på sin vänstra arm.

Det finns åtskilliga anledningar att älska den här lilla boken med Rilkes tio brev till Kappus. Dels därför att den något äldre poeten tar Kappus fråga på så stort allvar. Den som vill lära sig skriva, eller är intresserad av konstnärligt skapande i allmänhet, kan nog inte hitta en bättre bok. Man kan samla bon mots om skrivkonsten och hänga en julgran full med dem.  

Men främst gillar jag boken därför att den rör sig från estetik till levnadskonst. Genom sina ihållande diskussioner kring ensamhet, och värdet i att ta hand om sig själv och lyssna till det svåra i tillvaron, blir det här en i första hand filosofisk bok, som visar oss hur vi ska leva.

Att vara sig själv, lyssna på sig själv, tänka på sig själv: det låter som enkla livsråd, som kunde ha hämtats från en Kay Pollak-bok. Fast Rilke erkänner att livet innehåller svårigheter, och blir aldrig inställsam: ”Om vi bara inrättar våra liv enligt den princip som lär oss att alltid lita till det svåra, så kommer det som nu framstår som mest främmande att bli det mest intima och pålitliga.”

Den här lilla volymen är påfallande säkert översatt, där jag bara vänder mig mot användandet av ”hen”. Rilke behöver inte den sortens eftergifter åt moderna påfund – han är modern och androgyn i sitt tänkande ändå, inte minst efter att han reser till Sverige och umgås med Ellen Key (två av breven är skrivna från Skåne och Göteborg).

Nyligen skänktes svenska gymnasister boken Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag har egentligen inget emot den boken, förutom att den är förenklad och övertydlig. Rilkes bok skulle vara lämpligare, genom att den sätter större tilltro till den unga människans förmåga att växa med sin uppgift. Det här är en författare som inte underskattar sin läsare.

Rilke är bara åtta år äldre än Kappus när brevväxlingen inleds. Det dröjer lång tid innan han ska skriva sina mest kanoniska verk, Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Han är fortfarande formbar både som poet och som människa, och därför vänder han sig lika mycket till sig själv som till Kappus.

Vad hände då med Kappus? Efter ett par år upphör bekantskapen, men någon poet blev han aldrig. Dock gav han ut rätt många romaner. Men det är ju något helt annat.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/1 2016)

singing in my chains like the sea, Bengt O Björklund, Iconau

Bengt O Björklund hör till svensk poesis doldisar. Han har sedan 70-talet publicerat sex diktsamlingar, och ger nu ut sin första på engelska, vådligt nog: singing in my chains like the sea. Det låter bra.

Titeln alluderar på en rad av Dylan Thomas, slutraden i ”Fern Hill”. Omslaget visar rygg och rumpa på en naken kvinna, bokryggen mer än så. Ändå är det till en början ont om andra människor i Björklunds dikter.

Dylan Thomas, ja, som en uttalad inspiration. William Blake en annan. Det går nog att också utläsa mer subtila referenser till Jim Morrison. Det är knepigt. Morrisson var en usel poet, men hade en gudomlig röst, som fick allt han yttra att låta magiskt: ”I’m Me! / Can you dig it. / My meat is real. / My hands – how they move / balanced like lithe demons / My hair – so twined and writhing / The skin of my face – pinch the cheeks / My flaming sword tongue / spraying verbal fire-flys”. Nä, det ser ju inte klokt ut, men addera Morrisons röst och det blir verkligen poesi.

Det är mer än troligt att också Björklunds dikter tjänar på uppläsning. Det är dikter som bottnar i erfarenheter, och han behåller barnets perspektiv på tillvaron, även när den vuxne ömkar sig och gnäller. Dikterna uttrycker en tacksamhet, och livsviljan är starkare än den förtvivlan som stundtals greppar tag i diktjaget. Världens futtighet laddas med kosmisk energi. Och snart nog uppenbarar sig en kvinna, en "she", som utlovar lindring från uselheten. 

Diktjaget, ja. Det är ett ”I” inblandat här, och det bjuder in till några intrikata språklekar. Det är utfört med finess, även om det också ställer till med några grammatiska anomalier, kring valet av ”I” eller ”me”, liksom ”a” eller ”an” samt en och annan verbform. Men viktigare är hur Björklund då och då lyckas kränga till engelskan, göra den till sitt verktyg. I så måtto påminner det om hur Freddie Wadling påfallande ofta begår de enklaste grammatiska fel (”when my ships comes in … love, peace, happiness, eternity, all these walks with me”) samtidigt som han lattjar fram nyanser som ”Manson Moon”, ”Love Begins To Write A Book Across My Face”.

Buljongtärningen till Björklunds dikter ser ut så här: grönt, hav, demon, mörker, kvicksilver. Det är adjektivrikt, ofta allitterationsrikt också, ibland på bekostnad av konkretionen. Det är onödigt att betona att terrorn är ”bleak”, då det bara blir tautologi – ingen betvivlar väl terrorns dysterhet? Att rytmen är lite hackig bidrar också till att det ibland blir svårläst, liksom att dikterna inte är linjära, alltså med en obetydlig eller nästan obefintlig struktur.  

Ibland är det vackert: ”rippled hearts burned broken / bursting in tides / over shanty town songs / longing for love and agony”. Ibland bara affekterat: ”the war waged raged in feeding frenzy / dark hunger molesting human core / young men lost gone dark demons / it is a mystery this malevolent agenda”. Då kan jag önska att fler impulser tillsattes, alltså fler än de obligatoriska beat-författarna. I sista dikten skiner en strof på svenska – intagande, förtjusande. Det är som en oväntad glänta.  

Björklund har haft ett liv i kringflackandets tjänst, där han bland annat suttit i fängelse i Turkiet för haschinnehav, och var därmed förebilden för den svenske musikern Erich i Oliver Stones filmmanus Midnight Express. Björklund har under sitt äventyrliga liv också varit musiker för ett brasilianskt band. Det här är då första gången han ger ut dikter på engelska, och de är skrivna i Wales.    

Det är civilisationskritiska dikter, som alltså utgår från den egna erfarenheten. Men minst av allt navelskådande. Björklunds blick har trots allt människan som mål: de andra människorna, som han sneglar på nyfiket men utan att bli påträngande. Han har också skrivit en oerhört fin dikt om pappans död, med en tydlig koppling till Dylan Thomas kända dikt i samma ärende.  

Complete Stories, Clarice Lispector, New Directions

På svenska finns endast två av Clarice Lispectors novellsamlingar översatta i sin helhet: Familjeband och Hemlig lycka. I övrigt elva av de tretton novellerna i Främlingslegionen. Då kan det finnas anledning att söka upp Complete Stories, den första samlingen på något språk av samtliga noveller. Det är också en ovanligt snygg bok, med ett omslag som bara visar ögonen, med en röd sol som utgår från ansiktets läppar på bokryggen, samt på baksidan den magiska vänstra handen. (Skaffa alltså inte Penguin-utgåvan.)

Det är Katrina Dodson som har översatt. Jag har tidigare läst Lispector mestadels på svenska, men också några olika engelska översättningar. A Breath of Life (Johnny Lorenz), The Apple in the Dark (Gregory Rabussa), samt novellerna i volymen Soulstorm (Alexis Levitin), som samlar två 70-talssamlingar. Mycket har sagts om hur äldre översättningar har mildrat den excentriska stilen, men jag är väldigt nöjd med hur Dodson tar till vara de besynnerliga inslagen.

Utöver det man alltså redan kunnat läsa på svenska finns tio noveller som utgör juvenilia, ett knippe oöversatta från Främlingslegionen (fler än de två som ratades ur samlingen), de två 70-talssamlingarna som på engelska heter Where Were You at Night och The Via Crucis of the Body, samt tre sena noveller.   

Clarice Lispector är en vattendelare. Åtskilliga som läser henne gör det med en besatthet som liknar religiös fundamentalism. Jag är själv en av dessa, en som betraktar hennes böcker som heliga reliker. Förmodligen fungerar denna fanatism avskräckande på lika många andra, som tar avstånd och tycker att stilen är manierad, överdriven, långsökt, utstuderad – och, ja, det är en författare som uppmuntrar till överdrivna reaktioner.

Kanske talar jag för döva öron om jag då menar att det är en lämplig väg att inleda sin bekantskap med novellerna? Det är stiligt och lärorikt att låta de portugisiska originaltitlarna stå under den engelska titeln.

Lispector gjorde en sensationell debut när hon var drygt tjugo med den sällsynt mogna romanen Nära det vilda hjärtat. Antydningarna till hela hennes författarskap finns redan här. Därför är det inte alls förvånande att man redan i en av de tidiga novellerna hittar en formel till hennes attityd som människa och författare, skrivet av nittonåringen: ”A dense veil isolated me from the world and, without my knowing it, an abyss separated me from myself.” Så skriver den som redan vet, den som redan har sett och förstått.

I novellerna går hon rätt in i de starkaste känslorna. Galenskap. Passion. Död. Evigheten. Men klarsyntheten har ett pris: ”I would like to tell you that having passions does not mean living beautifully, but rather suffering pointlessly. That the soul was meant to be guided by reason and that no one can be happy when at the mercy of the instincts.”

Det är vanligt att citera en smått misogyn litteraturvetares omdöme, att Lispector såg ut som Marlene Dietrich och skrev som Virginia Woolf. I själva verket skriver hon ju motsatsen till Woolf: det här är mycket råare och mycket mer otåligt skrivet, och inget är subtilt eller underförstått eller dolt av konventioner eller god ton. Lispector är en ouppfostrad stilist, som innerst inne sörjer att hon inte tillåts vara ett rovdjur. Om Woolf undersöker djupet i människans själ är Lispectors ämne snarare relationen mellan människan och det andra: tingen, varelserna, det monstruösa. Där Woolf skriver för att komma förbi smärtan och lära sig hantera motgångar är Lispector konfrontativ. Hon blir också kvar i upplevelserna, i de stora mysterierna. Hennes glädje är ferociös. Woolf är liv: Lispector död. (Lispector var också besviken på Woolf, menade att hon hade gett upp när hon begick självmord 1941.)

Rastlöshetens mål blir att hålla sig kvar, dröja i något så paradoxalt som – det blivande. Inte att fånga nuet i sig, utan att gå steget längre och nå en punkt som i brist på annat måste kallas ”framtiden”. I en av de två sista novellerna skriver hon kusligt nog om döden. Den här bokens sista novell, ”One Day Less” (”Um dia a menos”), inleds så här: ”I doubt that death will come. Death?”

Det är som om hon ställer sig på nuets platå. Svindlande skrivet. Jag förstår varför så många inte klarar av det här, varför så många ger upp och tycker att hon går för långt. Paradoxerna och provokationerna utmanar och förstör. Ja, Lispector är en sabotör mer än förlikare. Hon är mångsidig, splittrad, ifrågasättande. Testar normalitetens gränser. Identiteter är utbytbara. Hon är, som hon skriver själv, en blandning av bonde och himlakropp.

I de sena novellerna från 70-talet är desperationen uppenbar. Djur och androgyna väsen tar plats i människornas liv, man kan inte lita på något. Men det är en underskattning att tala om magisk realism. Att leva farligt, på verklighetens gräns. Där själva tiden bjuds in till strid: ”We divide time when in reality it is not divisible. It is always immutable. But we need to divide it. And to that end a monstrous thing was created: the clock.” Mer än magisk realism är det ju komisk tragedi. Det sublima: att reflektera vansinnets skratt med leende läppar.

Just den här novellen, ”Report on the Thing”, hör till hennes märkligaste. Ett ting, ”Sveglia”, manas fram som bland annat en fotbollsmatch (Pelé är dock inte Sveglia), skrivandet, Coca-Cola, Sverige … Kvinnans bröst, men inte mannens organ – Sveglia lever på att vara anonym, kanske blygsam. Pelé är för offentlig, ha! Typiskt brasiliansk författare att skriva om fotboll. Novellen ”Brasília” hör till det bästa jag har läst, där Lispector gör en successiv och noggrann genomgång av allt som är Brasilien, läglig läsning till sommarens OS kanske. Hon glömmer inte att Brasilien också är ”Gooooooooooal!”

Det märkliga med Sveglia övertrumfas ändå av karaktären Ruth Algrave, en kvinna så pryd att hon badar med underkläderna på, som träffar en rymdvarelse från Saturnus som hon har sex med. En varelse som kallar sig Ixtlan, en typisk trickster, en katalysator för kvinnans fortsatta utveckling.

Clarice Lispector visste att vi alla är fördömda. Men det är som om hon tar sig an den vissheten med entusiasm. Livsfarlig entusiasm! Det är också ungefär så det känns att läsa henne. Ett vrål! Hon skriver (om) det obönhörliga livet, den skoningslösa döden. De hårda omständigheterna. Den inställda revanschen. En superpessimistisk författare, som aldrig försöker neutralisera smärtan.

Hon gör ofta så här, slänger ut ett starkt, kategoriskt påstående: ”They imprisoned me in freedom.” Men grejen är ju det hon gör sedan, leder det vidare in i strängare bojor, genom att problematisera och försvåra: ”But freedom is only what can be conquered.” Och övar sig i död, det är vad hon gör, med död som ett transivt verb, i den meningen ”jag älskar dig så mycket att jag dör dig”.

Översättaren Dodson jämför med ett exempel ur ”Love”, för att illustrera dels vikten av att bevara den säregna kommateringen och dels det udda uttrycket med en kvinna som ”har ett ansikte”. Här är det karaktären Ana som håller på att tappa förståndet, och texten gestaltar osäkerheten. Originalets text: ”Junto dela havia uma senhor de azul, com um rosto. Desviou o ohar, depressa. Na calçada, uma mulher deu um empurrão no filho!” Jämför hur den gamla översättningen lyder: ”Beside her sat a woman in blue with an expression which made Ana avert her gaze rapidly. On the pavement a mother shook her little boy.” Dodson: ”Next to her was a lady in blue, with a face. She averted her gaze, quickly. On the sidewalk, a woman shoved her son!” För jämförelsens skull är Örjan Sjögren också trogen originalet i den svenska översättningen av novellen ur Familjeband: ”Bredvid henne satt en kvinna i blått, med ett ansikte. Ana vek snabbt undan blicken. På trottoaren ruskade en kvinna sin lille pojke!”

Mer som kan sägas om den här boken, efter att tillbörligt ha prisat Dodsons översättning, som alltså tillvaratar mycket av snyggheten i Lispectors språk? Benjamin Moser, som skrev en suverän biografi om författaren 2009, skriver ett fint förord, som utreder likheten mellan glamour och grammatik, som en nyckel till Lispectors skrivande. Han skriver också bra om makt och maktlöshet. Men ska vi hålla med honom när han hävdar att hon var den första kvinnan som skrev sitt eget liv?

Grief is the Thing with Feathers, Max Porter, Faber & Faber

Emily Dickinson inleder många av sina dikter med ett substantiv där ordbokens definition byts ut mot en subjektiv konnotation. ”Death is the supple Suitor”. ”Faith – is the Pierless Bridge”. ”Grief is a Mouse”. ”’Hope’ is the thing with feathers”.

Att byta ut Dickinsons hopp mot sorg, som Max Porter gör i titeln till sin debutbok, och kalla den Grief is the Thing with Feathers är förstås snillrikt. Men det är också en snillrik bok, på många plan, och liksom många bra böcker omöjlig att kategorisera. En roman om sorg, ja, men det planar också ut i essän, i sagan, i dikten, i filosofin. En storslagen liten bok. 

Att skriva fiktivt om sorg, det har gjorts förr, och Porter traskar rätt in i upptrampad mark, när vi i inledningen möter en änkling med två söner. Mamman har dött, plötsligt, oförklarligt. Skillnaden är att sorgen manifesteras i form av en fågel. Så långt liknar det ju Edgar Allan Poes dikt ”Korpen”, men Porters kråka är betydligt mer talför. Den tar sig in i huset, och presenterar sig som ”friend, excuse, deus ex machina, joke, symptom, figment, spectre, crutch, toy, phantom, gag, analyst and babysitter”. Det finns mycket att stanna vid här, men varför inte ”crutch”, alltså krycka? Det stöd den sörjande behöver, som han gör sig beroende av.

Varför en kråka? Mannen arbetar med en bok om Ted Hughes, som på 70-talet skrev diktsamlingen Crow, med fågeln som ett mytologiskt väsen, en vägvisare mot människans mörka potential. Därför blir kråkan en manifestation, när den börjar husera hos dem, med löftet att lämna dem i fred när de inte längre behöver den.

Pappan, kråkan och sönerna turas om att föra ordet, pojkarna som en röst. Pappan är disträ och chockad, sönerna rastlösa och lillgamla, kråkan underfundig och full av poetiska krumbukter. Det finurliga hos Porter ligger i sättet att berätta, i språkglädjen som skär rätt igenom lagren av sorg. Kråkan är en representant för laglösheten, respektlösheten, och precis som hos Hughes en kaosfågel. Men sorgen är också svekfull, avskyvärd och monstruös.

Kråkan är förstås bara en fantasi, lyder den rationella hjärnans tolkning av förloppet. Men det finns inget rationellt med döden. Man kan uppfatta faderns dialoger med kråkan som en psykos, fast en psykos är den sunda reaktionen på det onaturliga som döden kommer med. Dess följder släpper loss allt det onaturliga. Och att minnas innebär att döda, en aktiv handling som tar kål på det som fanns av människan vi försöker återskapa. För när minnet tar över ger det utrymme åt falskheten.

Det är lätt att inbilla sig att man får det elände man klarar av att uthärda, att det finns en logisk och rättvis balans i de beskärda delarna av olycka. Porter utgår alltså från en relativt vanlig situation, dödsfall inom familjen, något han har personlig erfarenhet av (hans pappa dog när han var sex år). Men han gör ju något helt annorlunda med detta material, och det är förstås kråkan som är genidraget. Kråkan som växlar mellan att vara hånfull, ömkande, skräckinjagande, pinsam, vårdande, kamratlig, tarvlig. Den kan ses som ett överjag, som den instans som får pappan att behålla sansen. Då blir psykosen det som räddar vårt förnuft. En varning: håll sorgen under kontroll, för annars djävlar!

Pappan är så mänsklig i sina valhänta försök att ta sig helskinnad ur den här erfarenheten, och han görs till en så levande gestalt. Hur går det här till? Det är förstås även här kråkan som fungerar som en överförande figur, som tillåter det magiska att inträffa. Pojkarna berättar om hur han som 18-åring åkte till Oxford för att lyssna på ett föredrag av Ted Hughes, och den korta anekdoten leder oss in mot den största sympatin för en klart hygglig och igenkännbar människa. Det är också tydligt hur berättelsen arbetar med lika stora insatser i realismen som i fantasin, som när pappan pissar på sig när han ställs inför den sublima fågelns apparition. För den delen är kråkan lika mänsklig som pappan: den lider av onda drömmar, av förföljelsemani och kanske dåligt samvete för att den utnyttjar människans behov av sentimentalitet.

Det är så rörande när pojkarna och pappan turas om att avtäcka den dödas kontur, hennes inflytande i varierande grad på deras liv. Rörande, inte trots utan tack vare Porters språkglädje, för det är genom språket en kontakt etableras med henne som är död. Orden är det enda som bevarar. Det är en rörande och paradoxalt nog rolig bok: rolig på det där chockartade sättet. Det är sällsynt med böcker som lyckas ta andan ur en, som åstadkommer en fysisk upplevelse.

Det är en bok om sorg, en bok som suddar ut gränserna mellan verklighet och fiktion, med den varsammaste av rörelser. En varsam och försonande hand som försöker komma till rätta med sorgen. Kanske man kan nöja sig med det, att vissa böcker bara är obeskrivliga. Man kan ta med sig sitt intryck, berättelsens stillsamma varning för besattheten. Det är en sorglig bok, men också ljus och hoppfull – fast inte på det där typiskt uppbyggliga sättet som lätt går att återge i floskler om att allt sker av en orsak och att det är viktigt att fortsätta leva för att hon hade velat det. Budskapet i Grief is the Thing with Feathers är mörkare, mer opakt, mer lutat mot vansinne och kaos. För att kärleken är sådan också, mindre fryntlig och inställsam.

I dikten ”Examination at the Womb-Door” från samlingen Crow (1970) ger Ted Hughes ändå ett förtröstansfullt svar från utfrågaren, som utmanar den demoniska kråkan.

Who is stronger than hope? Death.

Who is stronger than the will? Death.

Stronger than love? Death.

Stronger than life? Death.

But who is stronger than death?

                                                                 Me, evidently.

Pass, Crow.

Den röda sången, Melisa Machado, ellerströms

Vad ska vi ha översatta diktsamlingar till? Det är en berättigad fråga. Ingen läser väl ens de svenska diktsamlingarna in extenso – den siste som gjorde det var väl Poul Borum. Att då översätta dikter från, säg Uruguay, det är ju snudd på omoraliskt.

Melisa Machado gav ut sin lilla bok Den röda sången 2013, och nu är den översatt av Magnus William-Olsson som nummer 53 till ellerströms Lilla serie. I ett efterord skriver han så här inlevelsefullt: ”Att läsa henne kräver att vi ställer vår fulla sinnlighetkapacitet till dikternas förfogande.” Då är det lämpligt att just William-Olsson översätter henne, då han är den sinnliga poeten par excellence på det här språket.    

Det rör sig om korta dikter, naturligt nog då den är publicerad i den diminutivaste av serier. Kring sekelskiftet började Machado skriva SMS-dikter, en genre där annars japanska författare gjort störst intryck.

I dikterna balanserar Machado övertygande och säkert mellan skörhet och kraft – mellan rastlöshet och vila. Det är stirrigt skrivet, flämtande, och en bra bit från det svenska återhållsamma idiomet. Här är det lössläppt, okontrollerbart. På gott och ont, kanske, men det är ju av nödvändighet som känslorna släpps fria – för att de inte kan styras, inte ska styras.  

Dess första del, ”Den svarta sången”, utgår från Paul Celans komprimerade dikter, medan den andra, ”Den röda sången”, har Antonio Gamoneda som inspirationskälla. Det är två passande temperament att luta sig mot för Machado. Rött och svart är de två polerna också hos Sylvia Plath, även om hon inte är någon uttalad förebild i den här boken. Rött för elden och svart för jorden, de två element där Plath var som mest hemmastadd. Dikt som trivs i vändpunkten.  

William-Olsson hittar också en parallell hos argentinska Alejandra Pizarnik, som han också översatte för ellerström 2009, boken Spegelns vägar.  Ja, det är nog så: även här dominerar ett starkt känsloladdat bildspråk. Jag låter min sinnlighet[s]kapacitet aktiveras (det är ett underbart ord, verkligen, men nog saknas ett interix?). Det är kroppsliga dikter, lika varma som kalla.

Vi förstår också att det är mer som förenar än skiljer oss människor på den här runda jorden, där avstånden till syvende og sidst krymper i takt med din läsning. Översättningarna motiveras ändå av att de ger nya impulser – till oss som bryr oss, vi som fattat att poesin är något som gör det djävliga mindre djävligt. Vi får en större räckvidd.

Tack vare de större anspråk som finns i mycket översatt litteratur. Man ska inte generalisera, men påfallande ofta är det som att svensk poesi ser ut att nöja sig med att tissla och tassla, när den skulle tjäna på att vara vildare och mindre rumsren. Att den kunde överraska mer, utnyttja fantasin mer, bara för att se vad som händer – ungefär som Lina Hagelbäck gör i sina böcker om Violencia.

När Machado skriver sina sinistra rader är det nära till andra uttryck än den stillsamma poesin:

”Ge mig ett glas vatten ur din isfamn,

bry dig om mig med dina isiga tänder,

jag river sönder blomman som växer här under min tunga.”  

Det är som när Lana Del Rey i ”Honeymoon” sjunger ”I’ve got roses in between my thighs”, vilket ju är suggestivt och spännande. Återigen, man ska inte generalisera, men vad sjunger de svenska artisterna om? ”Jag vet att hon är söt men det måste bli du och jag”, sjunger i alla fall Veronica Maggio … Då föredrar jag Machados mer förföriska bildspråk, som pekar ut helt andra saker att upptäcka.

Machado skriver sina dikter tvärs mot ett nej, dikter som har befruktats av det tänkbara, av de möjligheter som kommer till undsättning för den som gjort sig omaket att riskera allt med sina känsloinsatser. Det är möjlighetens konst som illustreras. Vi blir påminda om vad dikten kan göra.

Lyrikvännen 6/2015

Lyrikvännen är tidskriften som fått ny vind i seglen med sitt nya format i år. Nu är det väl bara titeln som förblivit otidsenlig med sin anspelning på ett annat tidsklimat – 50-talets, då det fortfarande fanns ett förtroligt tilltal till läsaren. Nästa år fyller tidskriften 63 år, men jag antar att den förestående pensionen kommer att förhalas.

Årets sista nummer (6/2015) lockar med bland annat Majken Johansson, och utgör ett utdrag ur Paul Tenngarts kommande bok – givetvis utgiven på ellerströms, och det kan tyckas finnas slagsida åt det förlagets produktion. Å andra sidan kunde Bonniers gärna starta en lyriktidning. ”Det lönar sig inte”, invänder logikens argument, men det tror jag inte ett dugg på.

Nåväl. Malte Persson går i svaromål i den debutantdebatt som Anna Axfors startade i somras, och fick understöd av genom Oscar Nilsson Tornborg. Persson mildrar nu sin tidigare kritik, och menar att det är klokare att invänta sakligheten som tidskriftens långsamma utgivning kan skänka, i förhållande till deadline-beroende dagstidningars mer snarstuckna inlägg (hans första inlägg publicerades i Expressen). Ännu ett argument för tidskriften, alltså. Fast det blir inte mycket till debatt när kontrahenterna synes så gott som helt överens.

Därför kastar redaktionen in en fackla från Mette Moestrup, som skriver om patriarkatet och dess förkvävande effekt på läsarna. Jag tvivlar på att det blir någon fruktbar debatt kring den. Ämnet är för komplext, även om jag uppskattar frejdigheten i hennes inlägg.

Det stora utrymmet ägnas åt slovensk poesi, där ett stort antal skickliga svenska poeter och översättare översatt några spännande namn. Jag blir sugen på att läsa mer av Katja Perats fräcka dikter, och därför är det glädjande att hennes debut ser ut att utkomma på svenska redan i mars, på Rámus förlag. 

Ord & Bild Nr 4 2015

”80-talet är inte alls kul”. Så skrev den tonåriga Marit Kapla i sin dagbok när det begav sig, och eftersom jag själv var tonåring under 80-talet kan jag bara instämma. Det var ett rent helvete. Margaret Thatcher. Mutually Assured Destruction. Pernilla Wahlgren. Ord & Bild har tema 1980-tal i sitt sista nummer för året (Nr 4 2015).

Det är en ovanlig metod Kapla använder, där dagbokscitaten speglar hur hennes filmsmak växer fram och blir allt mer sofistikerad. Hennes utgångspunkt är en kritisk läsning av en av decenniets mest emblematiska filmer, Wim Wenders Himmel över Berlin. Hon jämför med sina filmerfarenheter från ungdomen, då hon inte hade den kritiska kompetensen att genomskåda den manliga blicken (Laura Mulveys term från 70-talet). Alltså är det en sunkig film ur den aspekten, och detsamma kan givetvis säga om en hel del andra 80-talsfilmer.

Det är en av flera pigga och roliga texter från numret. Nina Lekander går också i minnesallén, och river upp en del gamla sår från tiden. En tid hon ändå i viss mån var med om att forma, bland annat som översättare av Kathy Ackers böcker, som jag minns att jag var rätt begeistrad i en period. Åtminstone tyckte jag de var roligare än Bukowski. Lekanders text är lekfullt skriven, men med viss smärta, över att allt ändå inte kunde bli så som hon hade förväntat sig eller hoppats. Också det går att instämma i – fast å andra sidan var 80-talet så djävligt att vad som helst kan duga som ersättning.

Det man blir varse nu i backspegeln är hur avlägset det har blivit, trots att det inte är mer än ett trettiotal år sedan. Mycket av 80-talets litteratur är mer främmande och gammalmodig än det som skapades i början av århundradet. För att inte tala om popmusiken, som befinner sig i en helt egen tidszon, och låter konstigare än 60- och 70-talets musik, som i högre utsträckning fortfarande är lyssningsbar.

De gulliga svartvita fotoserierna från Stockholm och Göteborg förstärker främlingskänslan, att den tiden är död för evigt, som i Shelleys korta dikt:

Vår tid, min vän, är över nu

Och döda våra drömmar!

   Vi ensamma står

   Vid deras bår;

Blott bleka skuggor återstår

Av allt vi drömde, jag och du,

   Till döds i livets strömmar.

Bort, våg för våg, drar våra år

Och sakta tystnar bruset;

   Allt från oss far,

   Men vi blir kvar

Likt gravar över det som var

Vårt hopp, vår skräck; allting förgår

   I bleka morgonljuset.

(Översättning Gunnar Harding.)

Numret inleds förresten med foton från Johan Zetterquists lugubra utställning ”Kill the poor eat the rich”, som jag såg i Göteborg i somras. Jag vet inte om jag tycker att den var obehagligt bra, eller bara obehaglig. Den gjorde i vilket fall mycket mer än de flesta konstinstallationer brukar göra – ett intryck.

Recensionsdelen behåller 80-talstemat, där Elise Ingvarsson skriver kort men bra om bland annat Åsa Nelvins Gattet, en av skatterna i svensk poesi. Jag recenserar Stephen Kings bästa 80-talsroman, Jurtjyrkogården. Där hittar jag en lite oväntad koppling mellan King och Drottningens juvelsmycke.