Helen of Nowhere, Makenna Goodman, Coffee House Press

  

Under bokmässan, som avslutades i går, läste jag amerikanska Makenna Goodmans andra roman, Helen of Nowhere. Den fanns på långlistan till Bookerpriset, men föll nyligen bort i den hårda gallringen till den korta listan. Utan att ha läst de andra nominerade kan jag tycka det är synd, för det här är en fantastisk roman, även om jag inte för mitt liv känner mig redo att återge ens vad det är för slags roman eller vilket inflytande den kommer att ha på mig – bara att jag vet att den tillhör de ytterst få romaner som det kommer att finnas anledning att återkomma till. En annan sådan från senare tid är förstås Selby Wynn Schwartz Efter Sapfo, en bok som märkligt också ”bara” nådde till Bookerprisets långlista.

Liksom i dramat innehåller boken en ”dramatis personæ med fyra karaktärer: ”Man”, ”Realtor” [mäklare], ”Helen”, och ”Wife”. Mannen är i färd med att köpa ett hus som ägs av Helen, och mäklaren visar honom runt och berättar om Helen. Titeln är förstås en blinkning till den famösa ”Helen of Troy”, känd från exempelvis Iliaden och Odysséen. Romanens Helen är mer något som kanaliseras av mäklaren, en apparition, ett spöke. Makennas roman struktureras också likt dramat, i sex akter, där det är den inre monologen som premieras.

Men hallå, det går inte att redovisa den här romanen på ett strikt linjärt sätt. Ok: mannen och hustrun är på väg att skiljas. Det är hon som väljer att lämna honom. De är båda professorer, där hans karriär har varit mer framgångsrik. Han avslöjar sig i monologerna som ocharmigt inskränkt och självgod. Under sin karriär upplever han sig motarbetad av kvinnor, eller snarare av ”kritiker” som råkar vara kvinnor. Nu har han hamnat i Fausts position – det vill säga, en uttråkad akademiker som inte längre roas av någon kunskap.

Då träder mäklaren in och levererar Helen, som enligt vad vi får veta är beroende av ”assisted living”, men som bidrar med beska sanningar som genomskådar mannens solipsism. Hans egna försvarstal liknar Nixons när han beivrade att han inte var en skurk, och därmed föga framgångsrikt: ”I was not a bad man. Nowhere near it. But they said I was anyway.” Hur var det nu? En ”bad man”, ja … Han tycker alla kvinnor är ”vackra”: ett oroande tecken.

Ja, det här är en filosofisk roman. En andlig roman, som indirekt lär ut Simone Weils lärdomar om den emfatiska uppmärksamheten. Den utmanar ens tankar och föreställningsvärld och får oss att ompröva våra liv: ”You need to do less and do it more fully.” Makenna skriver om kunskap och inlärning och vad som betyder något i våra liv, och varför vi uttrycker oss och vad vi vill förmedla. Och ständigt presenteras nya versioner av sanningen. Det är postmodernismen, men inte i dess bespottade form. Här äger det sannolika högre status än sanningen, och ärligt talat är det väl vad världen har omstöpt sig till. Men det handlar förstås också om naturen och om dess under som vi underskattar, som också kan tillämpas på människan, som Helen lär ut handlar mindre om vad vi gör och mer om vad vi ger.

Ett av de mer inspirerande samtalen jag tog del av på bokmässan var när Aase Berg och Jonna Bornemark talade om människans relation till djur. Hur ska vi leva med djuren? Här blir Helens mer pragmatiska förhållningssätt mer givande än mannens teoretiska och akademiska utforskande: ”We would say, aliens must be studying us, because there can be no other reason we’re still alive. Helen would say, humans are horrific because of our ability to love alongside our tendency to torture each other.”

Jag råkade sammanstråla med Eric Luth också (min gamla elev), och vi pratade en stund om drakflygning. Vi kom överens om att texten liknar draken, uppe i skyn som ett ståtligt konstverk och styrd av trådar som flygaren – författaren – drar i nere på marken. Så tillkommer vindarna – läsarna – som ställer till det för författarens sätt att manövrerar sin skapelse. Därför blir jag både förvånad och glad när Makenna har skrivit om detta, och det läser jag alltså dagen efter mitt samtal med Eric.

I hennes version är det hustrun som liknar mannens arbete med drakens – ett färgstarkt verk som alla kan se och beundra. Hennes arbete liknar ett ankare, som inte får något beröm, men som är nödvändigt för att mannens drake ska ges förutsättningar att lämna det jordiska. John Donne hade förstås en liknande bild av en kärleksrelation, när han föreslog att det var som en passare, där han – mannen – var pennan som rörde sig i en cirkel runt den fasta punkten – kvinnan – i mitten. En vacker men lite misogyn bild, men det här var ju för drygt 400 år sedan …

Den här romanens ivrigt korta stycken kan ses som en kommentar till vår sönderhackade och distraherade samtid. Helens budskap till mannen angår oss alla, när hon predikar ljus, hopp, kärlek: ”You need to love. You’re all about work. But it’s love that you need. The engine will roll, and you’ll be totally fine.” Som Leonard Cohen sa: ”Love’s the only engine of survival.” Det får mig att tro på hjärtats bultande motor i den här romanen och hoppas att många ger sig själva ynnesten att beakta detta budskap.