Klamra, Hanna Rajs, Bonniers

  

När jag ibland tvivlar på tillståndet i världen och vilken funktion eller nytta poesin har – med andra ord: mycket ofta – brukar jag plocka fram Hanna Rajs debut som poet, Armarna. I synnerhet den sista, lite längre dikten, och tänka på när hon läste den på Borås debutantgala 2019. Det var en upplevelse som kunde få en att tro på magi. Sedan dess har hon på den korta tiden etablerat sig som en mer än lovande poet, som gått från klarhet till klarhetare.

Nu utkommer hennes sjätte diktsamling Klamra, och jag må vara ursäktad om det dröjt innan jag kunnat ta mig an innehållet, för redan omslaget innehåller tillräckligt många ord för en diktsamling. Inte riktigt, för även om orden återkommer i boken är det en tämligen utförlig dikt som presenteras på bokens knappt 200 sidor. Utan att det egentligen blir överlastat.

Här kunde inflikas en parafras på den uttjatade sexistiska klyschan, ”kvinnor … man kan inte leva med dem, och man kan inte leva utan dem”. Fast så här: ”döden … man kan inte leva med den, och man kan inte leva utan den”. För nog handlar det om döden här, den död som det inte går att förhandla med, den död som slår ned och slår sig ned i våra liv när vi minst anar det och allra minst förtjänar det. Döden är överallt, som PJ Harvey uttryckte det på skivan ”Let England Shake”.

Här används kabbalan och en judisk siffermystik som jag befarar går mig en bit över huvudet. Men behöver man förstå alla dessa referenser, till siffror som återkommer, och en tradition som är mig främmande? Man kan också välja att acceptera sådant man inte delar eller ens förstår. Då förstår man att det inte bara är kärleken som gör en galen, utan också sorgen. Det som inte dödar dig gör dig bara … galnare, som Nick Cave uttryckte det på skivan ”Carnage”.

En annan sak Rajs gör är att låta artiklarna ”en” och ”ett” konsekvent skrivas numeriskt som ”1”, ungefär som Erik Lindman Mata gör. Det får dikten att hacka – att stanna upp ibland, där hjärnan tvingas justera sina kognitiva inställningar, och där du tvingas göra ett val, som en påminnelse om något som går bortom det binära men ändå innebär att ställas mellan två alternativ. Det skevar till läsningen på ett sätt som tillvaratar den queera potentialen som nästan all god poesi i någon form eller några former inrymmer. Till detta hör smått aggressiva parenteser, som befäster intrycket av en värld som ifrågasätts.

Jo, här är det inte alltid helt lätt att orientera sig. Dikterna rör sig rast- och restlöst i ivrig framåtrörelse. Den energi Rajs dikter uppbådar är omisskännlig och av helt eget slag. Det är en energi av sorg och smärta, men som hela tiden manar till uppror mot det förhärskade, en röst som vägrar ge upp: ”7 dagar är för kort / för att sitta på golvet men 7 dagar är / för länge att hålla andan”. Tiden sägs läka alla sår (ren och skär lögn). Tillåt mig förtvivla, verkar dikten vilja invända med ett snett leende som aldrig slår över i sarkasm.

Och så dessa enkelt uppställda rader som konstaterar saker:

man kan

själv inte

gå vidare för

det finns

inte längre

någonstans att gå

Då visar Rajs verkligen att det enkelt sagda inte behöver vara det enkelt tänkta. Här saknas det tillkämpade och krystade som ibland hemsöker en viss typ av intellektuell samtidspoesi. Den förtvivlan som uttrycks skär djupa snitt i dikterna. Men det är snygga snitt! Även när diktjaget – som kan både kursiveras och skrivas fetstilt ibland som ”jag” – hamnar i psykosliknande tillstånd. Då uppsöks olika identiteter: andra människor, djur, äpplen, med mera.

Och det finns också sällsynt känslostarka rader:

varifrån avgrunden (den jag bor i)

varifrån vrålet (det jag föddes med)

varifrån förbannelsen (den också?)

Så här kunde man säga: somliga dikter väcker dig genom att lägga en varsam hand på din axel och försynt fråga om det inte är på tiden att du vaknar nu. Hanna Rajs slänger en bytta iskallt vatten i ansiktet på dig – och du blir inte ens förbannad. Hon gör den egna upplevelsen till ett undantag, utan att därmed utesluta mig som läsare, som görs delaktig och empatiskt inkännande. Vet ni vem mer som gjorde så?

Stagnelius, förstås: ”Allt sen människor först bebyggde den blomstrande jorden / ingen dödlig som jag brunnit av kärlekens eld.” Rajs: ”OCH LÅT MIG INTE ÅNGRA MIG / FÖR JAG ÅNGRAR MIG SÅ SNART […] / JAG ÅNGRAR MIG REDAN / FINNS IGEN / FINNS IGEN / FÖRSVINN ALDRIG / MER”.

Ibland talas om genombrott. Är Klamra en genombrottsbok? Ja, för den som bara läst den här poeten slarvigt tidigare. För mig är det ett logiskt steg i en mycket övertygande kurva. Det är en mycket typisk Hanna Rajs-bok. Med andra ord: formulerad på ett talspråkligt idiom (här dock något mer städat än tidigare), med förtvivlan och desperation som lojala och illojala följeslagare. Att talspråket hanteras mer nedtonat ger det en subtil klang som jag uppfattar som relativt ny i Rajs poesi. Det är sammanhållet och konsekvent utfört.

Men genombrott? Förra boken, Samma, mamma, nominerades till Augustpriset. Det var en något mer konventionell diktsamling, medan Klamra är expansiv och mångskiftande. Det kan nog skrämma bort en del läsare. Det är en bok som det krävs viss möda att ta sig in i, och det beror inte bara på omslagets ordmassa. Fast den som blir insnärjd i de svidande sårfyllda tårfyllda dikterna vill inget annat än stanna där, länge länge, i denna storartade och egenartade poetiska värld.