Föreställningar; Tove Ditlevsen, översättning Ninni Holmqvist; Amanda Romare; Gun-Britt Sundström; Vigdis Hjorth, översättning Jens Hjälte, Novellix

  

Framgångssagan Novellix har i femton år publicerat flera hundra noveller av skiftande kvalitet – eller kanske jag borde säga att mitt intresse har växlat. Sedan en tid lanseras deras små novellböcker i ganska dyra askar, som kan få en att känna sig tvingad att läsa sådant man annars inte skulle ha brytt sig om. Om det kan man tycka vad man vill; en del skulle säga att det är bra att då och då läsa sådant man inte visste att man ville läsa, och ibland har man ju fel (?).

Den senaste asken har rubriken ”Föreställningar”, och består av tre skandinaviska klassiker, som också släpper in den relativa nykomlingen Amanda Romare. Att hon här delar utrymme med Tove Ditlevsen, Vigdis Hjorth och Gun-Britt Sundström – tre författare med ansenliga internationella framgångar på senare tid – är måhända en smula orättvist mot en så oetablerad författare som Romare.

Hennes novell ”Maffia” är den längsta. Med sina tidigare romaner, Halva Malmö … och Judas, har hon visat sig vara talspråkets okrönta drottning. Att Salvador Dalí tidigt namndroppas för in ett surrealistiskt spår i novellen om en ung man som är på väg till sin kusins födelsedag. Där finns en brokig skara byoriginal, där ett av exemplen är en man som lever som en hund. I novellen namnges kändisar som är aktuella just nu, något som sällan är en bra idé om man vill skriva något som kan läsas med behållning om tio eller ens fem år framåt i tiden. I den här novellen hittar jag också svenska språkets vidrigaste ord: ”belöningssex” (ugh!).

Nä, ställd mot skandinaviska giganter står sig Romare förstås slätt, även om hon säkert är ett namn som kan få många läsare att skaffa asken. Dessa läsare torde eller borde få mer behållning av till att börja med danska Tove Ditlevsens ”Upprepning”, som vid en jämförelse visar sig vara ett veritabelt mästerverk. Den är översatt av Ninni Holmqvist, och egentligen räcker det med att läsa första meningen för att inse att här har nivån höjts: ”Huset såg ut som om det var skuret ur smör, en gul, mjuk fyrkant som skulle kunna smälta eller rasa samman och inte stå där i morgon.”

Novellen är hämtad från Ditlevsens sista samling, Den onde lykke från 1963. Originalet, ”Gentagelse”, inleds så här: ”Huset så ud, som om det var skåret ud af smør, en gul, blød firkant, der kunne smelte eller falde sammen, og måske ikke ville være der i morgen.” Det kan mycket väl vara så att ”gentagelse” är skandinaviskans vackraste ord, och Ditlevsen laddar sin korta novell med oändlig mening och omätbart djup, i en komprimerad summering av vad det innebär att vara kvinna i ett modernt samhälle – att ständigt vara ifrågasatt.

Edith är en typisk Ditlevsen-kvinna, gift med tre barn och en man som träffat en ny och är på väg bort. Det säregna med Ditlevsens stilkonst är att den är både hejvild och ytterst kontrollerad, där dramatiska saker yppas med beskedlig röst. Edith går igenom sitt liv och hur mönstret med att bli lämnad av en man fanns redan hos pappan som svek, och nu upprepas – gentas – det av maken. Inte blir det bättre av att hon redan vet hur barnen kommer att ta ställning mot henne: ”eftersom allt det här var en upprepning visste Edith att hennes barn för alltid skulle bära ett hemligt agg mot henne.” I original: ”Og fordi alt dette var en gentagelse, vidste Edith, at hendes børn ville bære et hemmeligt nag til hende altid.”

Ditlevsens novell är politisk och stannar precis vid gränsen vid att vara skönlitterär prosa och inte tippa över och bli ett debattinlägg. Likadant gör förstås norska Vigdis Hjorth i sin novell ”På seminarium”, som översätts till svenska – av Jens Hjälte – för första gången. Kolofonen upplyser att den också är skriven 2026, men jag är osäker på om den har skrivits tidigare på norska.

Hjorth behandlar ett av sina favoritämnen: attraktionen. Hennes protagonist Hulda åker till Köpenhamn på en konferens om Kierkegaard, och förälskar sig i Frank, en dansk man att bli besatt av. Det är förstås ingen tillfällighet att konferensen handlar om Søren Kierkegaard, som själv var inblandad i en del turer kring åtrå, förförelse och svartsjuka. Dessutom, för att tala med Ditlevsen, vad hette Kierkegaards bästa bok, om inte Gjentagelsen?

Svenska Gun-Britt Sundström bidrar med en novell som även den verkar publiceras för första gången här, ”Oöversättliga”. Det är en näpen novell om Julia, en gymnasiestudent som har tagit studenten och efter att ha brevväxlat med en fransk kille upptäcker att han sökt upp henne i Stockholm. Hon är inledningsvis avvaktande, och har svårt med franskan efter att ha lärt sig språket på det gammaldags sättet, som inte direkt främjade vardagliga konversationer.

Sundström skriver om den tidlösa ”efter plugget”-känslan. Brevvännen är poet, och Julia tar med honom på bio, en Ingmar Bergman-film (tips: det borde ha funnits bättre dejting-filmer även 1965!). Det oöversättliga består i hur svårt de unga tu har att förstå varandra. Julia är en registrerande karaktär, ung och naiv kunde man säga, men förvånansvärt klarsynt i vissa avseenden. Hon tar sig an världen både motvilligt och med försvarslös längtan. Visst, en kvalificerad novell, men pärlan i den här samlingen är Ditlevsens novell, som lämnar ett oförglömligare intryck.