Är tiden kommen för att omvärdera Thåströms 90-tal i det slamriga industribandet Peace, Love and Pitbulls, som då kallades olyssningsbart? Sören ”Sulo” Karlsson tycker det, eftersom han har skrivit boken Hundarnas sång om denna epok för Thåström, mittemellan en startad och återstartad solokarriär.
Men jag har svårt att bli helt omvänd. När det för några år sedan släpptes en bastant volym med Thåströms Texter var det tydligt att texterna till Peace, Love and Pitbulls inte blev bättre utan musiken. Eller hur var det Mark Twain sa om Wagner: ”Musiken är inte så dålig som den låter!”
Karlsson visar att redan soloskivan från 1991, ”Xplodera mig 2000”, var en förstudie till de tre högljudda skivorna som skulle komma senare med PLP. Thåström bjöd in slamret, Satorgitarristen Chips Kiesbye och spår av Entombed, korsad med samplingar och distad sång. Men var det då nödvändigt, som den gängse historieskrivningen gjort gällande, att den här kursändringen var nödvändig för att Thåström inte skulle stagnera som artist? Att han enligt Karlsson behövde ”följa sin känsla” låter lite väl vagt.
Det här är en bok som har ganska lite att säga på sina trettio kapitel, vart och ett kort som en PLP-låt (du hinner i princip lyssna på deras tre skivor medan du läser boken). Det blir långrandiga redogörelser för studioarbete och turnéer, med en allt glesare skara fans i publiken. Att Marilyn Manson tillhörde de som inte skrämdes iväg av oväsendet är näppeligen till någons fördel. Inte blir det bättre när Karlsson känner sig kallad att berätta om egna erfarenheter av att stå på scenen eller vid vilka tillfällen i sitt liv han har och inte har lyssnat på Thåström.
Saker är ”klockrena” och tas ”till nästa nivå” (en redaktör borde kunna rensa bland klichéer), och Karlsson blandar ihop vem som producerar och regisserar rockvideor, och inbillar sig att det dröjde tills 1980 innan Ebba Grön spelade på Oasen i Rågsved, samt sprider lögner om att Gustav [sic!] Fröding tillbringade sina sista år ”inlåst” på mentalsjukhus, när hans sista sex år tillbringades i en villa på Djurgården. Ibland blir Karlssons stil en smula väl högtravande, som den här skildringen av andra skivan, ”Red Sonic Underwear”: ”Ljudbilden är så förvrängd att låtarna kränger sig ur högtalarna som cybernetiskt förstärkta varelser.”
Jag förvånas en smula över att Imperiet anlitade klåparen Einar Heckscher för att översätta deras texter till engelska på den fiaskobetonade LP:n de gav ut 1986. Intervjuer med olika inblandade i projektet PLP kan sällan skingra röken från vad som inträffade, för det står dåligt till med minnet hos de flesta av dem. Det blir ett lapptäcke där samma mönster upprepas många gånger. Karlssons bild av jakten efter ”det perfekta oljudet” får honom att bli en ofrivillig släkting till Killinggängets Farbror Barbro.
Hur går det då med omvärderingen? Tyvärr verkar omvärlden inte dela Karlssons höga uppskattning av PLP. De har drygt 2000 lyssnare per månad på Spotify, färre än de 3000 Karlssons egna band Diamond Dogs har. Å andra sidan är det ganska mycket av 90-talsmusiken som blivit inaktuell och olyssningsbar. De band som troligen inspirerade Thåström mest då, Ministry och Nine Inch Nails, blir också de totalt värdelösa om man försöker lyssna på dem nu. Jag prövar en tanke: låtmaterialet höll inte måttet. Hade låtarna varit bättre spelade ljudbilden mindre roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.