Hur skriver man bäst om kärlek i vår kärlekslösa tid? Kanske som Caroline Ringskog Ferrada-Noli i sin nya novellsamling Sex in the City: smått kaxigt och kantigt, en aning obehärskat och ofta underhållande.
Novellen är en svårbemästrad form, och det är möjligt att grundidén – att skildra heterosexuella relationer där de olika paren är i konstant osynk – inte håller för fjorton noveller. Efter ett tag beter sig karaktärerna i en novell lite väl likt paret från den förra, och så vidare. Det ligger många tappade trådar kvar när varje novell slutar. Och stilen är ibland så slängig och nonchalant att det provocerar ens språkkänsla. Ändå roas jag för stunden av novellerna.
Allra roligast är de dråpliga iakttagelserna, som Ringskog Ferrada-Noli skildrar genom krönikörens och poddarens blick: ”Kvinnorna var som männen, fast med känslor.” Eller hur en av de många männen med snygga kroppar beskrivs: ”Det var som att det fanns ett stråk av förtvivlan som hade lagt sig som en lugn blixt genom honom.” Det finns rätt gott om sådana snygga liknelser, och den lugna blixten är ju en briljant bild för en viss typ av personlighet.
Huvudpersonerna är kvinnor. Ibland är de gifta, eller skilda. Ibland har de barn, eller är gravida. Ibland dricker de, eller avstår. Ibland är de rika, eller fattiga. Några av huvudpersonerna är författare. Det mesta utspelar sig i nutid, men i en av novellerna är det 60-tal. Det gemensamma är besattheten av kroppen, av smalhetsidealen, och det säger förstås något om vår Ozempic-besatta tid, även om det här är något så ovanligt för svensk samtidsprosa att den inte nämner bantningsmedicinen Ozempic.
Kvinnorna i novellerna bär också på ett lågaffektivt manshat, men det är inte alltid glasklart vem som är måltavlan: de dumma männen eller de själviska kvinnorna. I en av de bättre novellerna, ”Parasit”, invaderas vårt moderna högteknologiska samhälle av något så gammalt och prosaiskt som huvudlöss. Kvinnan slits med frågan om hon ska berätta för sin partner, medveten om vad som sätts på spel i en tillvaro som odlat ytan.
Som titeln utlovar liggs det en hel del i novellerna. Ringskog Ferrada-Noli är bra på att skriva om attraktion och dess motsats, likgiltigheten. Man kunde säga att det är mer kön än sex i novellerna, fast titeln är förstås en blinkning till den briljanta tv-serien Sex and the city från millennieskiftet. Men om Carrie Bradshaws blick i serien var storögt förväntansfull är Ringskog Ferrada-Nolis inställning till tvåsamheten mer sardonisk.
Det vore tjänstefel av mig som kritiker att förvänta mig konventionella noveller av en så frivolt bångstyrig författare som Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Jag har följt hennes skrivande sedan den originella debuten 2009 med Naturen, och jag imponeras av hur hon fortsätter upptäcka nya infallsvinklar. Det är både flamsigt och smart, och jag tror ingen svensk författare skriver lika vasst och roligt – Josefine Jinders krönikor i Expressen Kultur undantagen. Det är träffsäkert skrivet om vår samtid, och mycket uppfriskande.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/9 2026)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.