Punks, John Keene, översättning Inger Johansson, Nirstedt/Litteratur

 

Jag var trött på ordet ”punk” redan innan Patti Smith betackade sig för att kallas punkrockare när hon släppte sin debutsingel ”Piss Factory” för nästan på dagen 50 år sedan. Därför är det med en liten suck jag tar mig an John Keenes voluminösa diktsamling Punks, som i sju avdelningar rymmer dikter som snabbt blåser bort alla tvivel. Ordets pejorativa konnotationer smartbombas av Keenes intelligenta ordvändningar och snillrika uppfinningsrikedom i hanteringen av olika poetiska uttryck.

 

Först måste ändå något sägas om den amerikanska poesitraditionen där Keene verkar (den är starkare, brokigare, och sexigare än den amerikanska sångtraditionen som gav landet ett nobelpris för åtta år sedan). Att läsa Keenes dikter är som att befinna sig i en pågående remix av idiom från den sublimt babblande Walt Whitman och framåt, mot den stökiga Allen Ginsberg. Du säger Sylvia Plath och T.S. Eliot? Lessen, syrran, men de var europeiska poeter.

 

Keenes många olika stilar får honom att anta skepnad av lyrikens Leonard Zelig, han som i Woody Allens bästa film blir en mänsklig kameleont och förändras psykiskt och fysiskt utifrån vem han pratar med. Den skickliga översättaren Inger Johansson har ett förmodligen hopplöst jobb: hennes svenska kan inte alltid hänga med i de brutalt ekvilibristiska svängarna, men det är i så fall svenskans fel, som till att börja med saknar ord för det tonfall Keene oftast anlägger: det som på svenska blir ett lamt ”talspråk” och på engelska skulle heta colloquial, vernacular, quotidian … Ändå finns det ibland stilkrockar i svenskan, där uråldriga glosor som ”kyffe” och ”slå ett pling” aktiveras på sätt som blir halsbrytande anakronistiska.

 

Liksom poesin i sig är queer är Keenes dikter queera och skeva i sin betoning på sjaskighet och den skönhet som finns där. Bland de drygt 200 sidorna finns åtskilliga mästerverk, som serien med vykort, där ett av dem har rubriken ”Dekadens”: ”I godisfabrikens söta regn slukar jag stanken i dina öron medan din hals alltjämt luktar starkt av verbena. Att du är ny – får det mörkret att glimma än mer glupande? På rygg glöder vi tillsammans som två nyslängda fimpar. Jag brinner just så fri som jag vill vara.”

 

Det finns flera liknande liknelser som den med cigaretternas glöd, till exempel i hur beskrivningen av någons överkropp kallas ”genomskinlig som svagt te”, eller i den lekfullt allvarsamma ”Playland”: ”Utanför sänkte sig gryningen / som skivspelaren mot en ny låt.” Det är en underdrift att påstå att musiken är viktig för dikterna, som ofta verkar ha skrivits som en motreaktion mot blues och jazz, för att skapa nya traditioner och ge de egna erfarenheterna relief mot musikens omedelbara förmåga att återge starka känslor. Och det är starka känslor i dikterna, när Keene skildrar kärlek och kåthet, i något som åstadkommer en ny slags realism.

 

 I den svit som också kallas ”Playland” återkommer en ängel genom flera av dikttitlarna: Likgiltighetens, Övergivenhetens, Nödvändighetens – samt Improvisationens ängel. Dessa fyra änglar ger en ledtråd till innehållet och stämningsläget i dikterna genom hela samlingen, som består av material som tagit drygt tjugo år att skriva. Därmed antar boken formen av ett livsverk, men också en ”Best of”-samling, om musikuttrycket tillåts. För så starka är dikterna, att de gång på gång liknar höjdpunkter i någons poetiska produktion. Undertiteln ”Nya och valda dikter” är också kaxig, genom att härma de utgåvor som brukar utges postumt.

 

Dikterna återger skuggiga gator och skuggiga människor, ett stort persongalleri som befolkar den nattliga värld som Keene vistas i. Men om han nu är en poesins Zelig: har han då en egen röst och går det att säga något vettigt om denna? Jo – det är en röst som är sinnlig, kroppslig, sexig. Det är också en röst som skickar ens tankebanor i riktningar de inte befunnit sig i på lång tid.

 

(Här kommer två privata utvikningar. Skippa dem om du har ont om tid.)

 

Bland det mest sorgliga jag sett var ett par kvarglömda sandaler på en hög träpall i omklädningsrummet där jag jobbade på mentalsjukhuset i Umeå. En ung kollega hade fått ett besked från läkaren att hen var dödssjuk. Sandalerna stod kvar där, och jag såg på dem och tänkte att de kommer aldrig mer att bäras av den personen, kollegan som jag uppskattade och ibland fortfarande minns genom något hen hade sagt som visade nyfikenhet och generositet mot andra människor.

 

För nästan tjugo år sedan dog en av mina elever strax innan höstterminen började. Jag minns att hen under våren hade skrivit en haiku som jag tyckte var ologisk och dunkel, och hur det förvånade mig eftersom eleven var så rationell annars. Det fanns ingen existerande krisplan på skolan när klasskamraterna kom till skolan och fick beskedet och blev helt bedrövade. De satt utanför aulan och grät, och jag öppnade åt dem och vi satt i bänkarna längst fram. De grät hejdlöst och jag kunde inte göra annat än att bara finnas där. Det fanns inga ord att säga. En av eleverna satte sig vid pianot och spelade Michael Nymans slinga från filmen Pianot. Den har aldrig låtit vackrare, eller betytt mer.

 

När Keene i dikten ”Kostym” skriver att ”[s]orgen draperar huden i sitt osynliga tyg” låter det nästan ordagrant vad Holly Hunters stumma Ada tecknar med händerna till sin dotter i Pianot, om hur hon kommunicerade med sin man: ”I didn’t need to speak. I could lay thought out in his mind like they were a sheet.”

 

Ada har en röst. Har Keene en röst? Han har något värdefullare; han har en melodi. Den sjunger om rasismen och den uppflammande kärleken, i en mashup mellan Ian Curtis och Billie Holiday. Dikterna bildar ett lapptäcke, en karta över mänskliga erfarenheter. Men det är inte mängden i sig som imponerar – en more is more-estetik kan bli övermäktig – utan mer hur Keene binder samman sina olika stilarter, utan att det någonsin liknar ett arbetsprov eller något han tillverkar för att inhösta en massa beröm (tro mig, det skrivs mycket poesi som ber om att få en klapp på huvudet).

 

Icke att förglömma finns här också starka politiska dikter som är allt annat än utmattade eller uppgivna. De språkliga gnistorna antänder dessa polemiska anfall. Motsatsen till pessimism är inte optimism, utan ilsken hoppfullhet. Det är till exempel denna ilska som har hållit mig vid liv. Och Keene skriver en ärlig och berättigat ilsken dikt om livets enklaste gåvor och livets svåraste problem. I en av dikterna skissas fyra olika versioner av familjehistoria och ursprung fram, där slutsatsen ändå måste bli att ens bakgrund vilar på ett ”kanske”. Vem var den förste Keene och vad hette hans fru? Kanske hette han ”Keen”, eller ”Kane”, eller ”Keene”, eller ”Keane”, eller ”King”, eller ”K_______”: ”Deras riktiga namn är det enda som saknas.”  

 

När jag läser Punks inträffar två saker samtidigt. Jag utsätts för direkt igenkänning och något helt främmandegörande. Bra poesi klarar av att hålla två tankar i huvudet – den både bekräftar och utmanar. Keene lyckas göra världen både större och mer begriplig. Han gör det genom att skriva samhällskommenterande dikt utan att ge efter för frestelsen att skriva solipsistiskt. Det finns en anledning till att Bruce Springsteens låt ”Born To Run” är så fantastisk: han sjunger inte ”I was born to run”, utan ”we were born to run.” Denna inkluderande insats hittar jag också i Keenes dikter, det vill säga att han frammanar ett ”vi”, oavsett om det är uttalat eller inte.

 

Så blir hans dikter något som allt mer liknar poetisk journalistik, som ”Tunnelbana”:

 

Vad är det du skriver?

Vad det än är som lever på andra sidan om denna fasa.

 

[…]

 

Vad är det du skriver om?

Ett system stadfäst

            med vårt blod.

 

[…]

 

Konsten ligger i kampen.

            och ärren.