Kvinnan och nåden, Hagar Olsson, Bonniers

 

I en bättre värld hade det gått att skriva en text om Hagar Olsson utan att nämna Edith Södergran. Men medan Södergrans dikter fortfarande är obligatorisk gymnasieläsning och författarskapet och biografin föremål för ett stort antal monografier, tillhör Olssons böcker de mer bortglömda. En liten insats gjorde för drygt tio år sedan med Rosenlarvs nyutgåva av Kinesisk utflykt.

 

Senast jag var i Stockholm hittade jag på ett av antikvariaten Olssons tredje utgivna bok, den besynnerliga prosatexten Kvinnan och nåden, i originalutgåva från 1919. Den hade tillhört tv-prästen Lars Collmar, som dog tidigare i år. Att dödsbon hamnar på antikvariat är förstås ingen nyhet. Jag fick boken för en spottstyver, något som egoistiskt gläder mig men ur ett marknadsperspektiv bara är sorgligt.

Det är en strålande bok. Olsson hade precis fyllt 26 när den utkom. Berättelsen baseras löst på en biblisk historia om Elkanas ofruktsamma hustru Hanna ur Första Samuelsboken. I Olssons version saknar Hanna namn, medan Elkana beskrivs desto mer utförligt, som en vild yngling, som han ”med det brinnande hjärtat” och han ”med det sorgsna hjärtat”.

 

De har sex med varandra, med välsignelsen och nåden delaktiga, och till priset av hans död blir kvinnan havande. Låt oss nöja oss med att säga att en intervention sker, med ”Herrens finger” inblandat. Här skiljer sig Olsson markant från den bibliska historien, genom att göra mannen överflödig. Vad hon däremot behåller är det högstämda tonfallet. Hon utnyttjar ett skrivsätt som blottar nervtrådarna in mot det innersta. Den här kortromanen har skrivits med hög insats.

 

Det vore klädsamt om det blev ytterligare nyutgivningar av böcker som dessa, som förmår tala till oss från sitt avstånd av drygt 100 år. Det skulle vara en gärning som berikade vår syn på kanon som mindre av en exklusiv klubb för ett fåtal och mer som en inkluderande sammansättning av böcker som kommunicerande kärl. Så sett utövar den här boken ett stort inflytande på de dikter Södergran skrev efter sin bok Rosenaltaret, och det går också att se en rak linje från Olsson till Alva Dahls två prosaböcker Längtans flöde och Havandeskapet.

 

Men mer än något annat står Olsson för ett unikt uttryckssätt, svårkategoriserat genom sina lyriska partier och sitt känsloflöde. Ett litet utsnitt kan få illustrera:

 

Såsom ett dön av mycket vatten kringvärvde ensligheten hennes hjärta, vilket skälvde till liksom inför en fläkt av örnvingar. Blodrött lyste på hennes bleknande panna öknens vedertecken.

 

Ja, det är mycket blod i den här texten, något som också är ganska frånvarande i den anemiska prosa så många svenska nutidsförfattare premierar. Kanske jag bara önskar mer av den gränslöst kompromisslösa stil Olsson infaller i så naturligt. Den romantiskt stämda hyperbola tonarten är inget hon behöver söka sig till, utan det utförs helt otvunget.

 

Jag gillar det här för att det är nytt. Varför är inte det här sättet att skriva mer av ett ideal? Det är svårt att föreställa sig Birgitta Trotzigs böcker utan Hagar Olsson, och i viss mån även Lyra Ekström Lindbäcks böcker. Kort sagt: en andlighet som inte står och skrapar med foten och ber om ursäkt för sig. Olsson skriver om andliga frågor med oförskräckt blick, men berättelsen om graviditet saknar inte skräck, med sina bilder av blod och drömmar – med andra ord: fullt realistisk. Som bidrag i den nuförtiden så populära genren moderskapslitteratur är den oumbärlig.

 

Är det världsfrånvänt? Nej, tvärtom: det är det här som är världen, verkar Olsson mena. Jag kan inte låta bli att sjunga med i den sång om sällsynt barnlängtan hon stämmer upp i: ”Lyssnerskor äro vi, systrar, låtom oss lyssna till vårt kveds hymn och låtom oss med de yngstes renaste svärd strida mot dem, som smäda livets innersta grund.” Ja, låt oss lyssna till denna hymniska roman, denna märkligt aktuella berättelse.