Komma nej, Marie Silkeberg, Pamflett

 

I senaste numret av Lyrikvännen (Nr 2-3 2004) intervjuas Marie Silkeberg av David Zimmerman. Hon särskiljer poesin från prosan, och menar att poesin ”bygger och raserar. Dikt är en konstellation av klanger, heterogena och överraskande, som inbördes förstärker varandra och skapar mening och hänvändande energi. Intensiv och vibrerande.”

 

I lördags råkade jag delta i ett panelsamtal med Zimmerman och kritikern Mikaela Blomqvist i Göteborg. Hon hävdade att all poesi i någon mening är ironisk, och det kan jag hålla med om, så länge definitionen av ironi betonar dess koppling till poesins mångtydighet. Bra poesi går inte riktigt att förstå, och liksom med ironin förstår du inte vad som orsakar ditt leende. Ironin är därmed motsatsen till skämtet, som är plumpt och vulgärt. Medan ironin är subtil, men långt ifrån fin i kanten.

 

På det viset är Silkebergs poesi ironisk. Jag läser hennes senaste bok Komma nej, utgiven på Pamflett. Silkebergs poesi rör sig mellan två poler, något intervjun tar upp – mellan de längre berättande böckerna som liknar romaner, och till de kortare fragmenten. Det tunna häftet – femton sidor dikter – har givetvis mer samröre med det korta formatet, om truismen ursäktas.

 

Men här kommer alla truismerna på en och samma gång, för jag vill hävda att det gamla rådet att dikter ska ”läsas långsamt” är missriktad. Dikter har inte med hastighet att göra: det har med upprepning att göra. Det strider dessutom mot min natur att utföra saker långsamt. Däremot vill jag slå ett slag för omläsningen, något som passar dikter synnerligen väl. Alltså: läs i din egen hastighet, men du måste läsa om boken för att ha behållning av den.

 

Nio av bokens sidor innehåller frågor, resten är kursiverade avsnitt som liknar fragment. Frågorna har den udda karaktären som UKON ibland eftersträvar, och ger den här tunna diktsamlingen drag av det konceptuella. Jag vistas gärna i de här frågorna, inte länge men upprepade gånger! Dikt är återkomst. Och poesins främsta kännetecken – lika framträdande som rödhakens korta stjärt – är upprepningen. Silkebergs frågor är den här bokens ryggrad.

 

De liknar ett envetet barns frågor, som rör sig mellan högt och lågt, mellan det existentiella och det vardagliga, mellan det prosaiska och det fantasifulla, mellan det tunga och det lätta. De erbjuder hisnande språng mellan tankar som väcker olika slags känslor, från det retsamma till det kontemplativa:

 

Sover jag i en kub av vita flammor?

 

Eller mellan väggar av rinnande vatten?

 

Är hem samma sak som säng, kök och brevlåda?

 

Hur undvika att dö av raseri?

 

Ja, det här är bara fyra av dem, som bildar sin egna enhet i det större sammanhanget av vådliga men motiverade frågor. De kursiverade avsnitten i sin tur utför stillsamma protester mot den våldsamma världen, krigen och motståndet mot den beväpnade polisens våldsmonopol, liksom om kärleken – en konstant i Silkebergs poesi. ”Lev undret”, skriver hon med kursiveringens emfas, och det är lätt att instämma (helt oironiskt, förvisso).