Ljusligheter. Poesi som skiner, Hanna Lundström och Maija Hurme, Schildts & Söderströms

Omslaget är inbjudande med sin rosa bakgrundsfärg och ett litet barn som plaskar i ett vatten. Fast vattnet har en viss anstrykning med sin olycksbådande mörka färg. Vad är det jag har framför mig? En poesibok för små barn. Ljusligheter. Poesi som skiner har skrivits av Hanna Lundström, som har flera diktböcker för barn bakom sig, och illustrerats av Maija Hurme.

 

Det är tack vare Örnen & Kråkan jag fick nys om den här boken, och jag är inte sämre än att jag kan gottgöra för försummelsen att jag inte har skrivit om den tidigare (även bernur har sina begränsningar). ”Ljusligheter” är också ett inbjudande ord, och några andra sådana i boken är ”lyckorus”, ”solstänk”, ”kvittervisor” och ”önskevind”.

 

Biblioteket här i Jönköping har märkt boken ”Bilderbok fakta”. Bra där! För poesi är ju fakta, fatta det. Som en kunde vänta sig har Lundström fint språköra; dikterna uppvisar en yster språklig lyster. Men inte enbart så: den som viker upp mittsidorna upptäcker att där döljer sig en sektion monsterdikter. En triggervarnande dikt visar vad som kan döljas bortom ficklampans räckvidd. Det vill säga: ljuset kan inte helt skydda oss från det onda.

 

Det är en – förlåt – lysande idé. Monster är något vi skapar, och behändigt nog kan vi också stänga in dem, så att de inte syns (och finns) längre. Vi tar fram dem, men bara när vi är redo för dem. Därmed bekräftar Lundström och Hurme att vi har monster i vår värld, men också att vi kan behärska dem. Oftast, i alla fall. Barn behöver lära sig mycket, men det är nog för tidigt för den här bokens målgrupp att helt ta in vidden av det monstruösa.

 

Det här är en bra lektion för ett barn, med monstren i tryggt förvar, och en kan bara hoppas att pedagogiska föräldrar använder den här boken omdömesgillt. Fast larmrapporter hävdar att föräldrar i allt mindre utsträckning läser för sina barn. Ursäkta, men är ni helt dumma i huvudet, ni som inte läser för era barn?

 

Dikterna använder oftast varannanradsrimmet. Det är en metod som bland andra Emily Dickinson excellerade i, något som har fått somliga att underskatta hennes dikter och se dem som barnsliga idylldikter. Det skulle aldrig falla mig in att underskatta en bok som denna av Lundström och Hurme.

 

I dikten ”Sommarens första dopp” får vi lära oss att det inte är så stor skillnad mellan hur barn och vuxna badar i de nordiska iskalla sjöarna. Och varför utsätter vi oss då för detta? För belöningens skull, som Lundström elegant summerar:

 

Lyckorus värmer

Jag har simmat klart

När sommaren börjar

går det med fart

 

Hurmes bilder förstärker innehållet i dikterna. En kometdikt imponerar också, bland annat för att den illustrerar något av den känsla Elizabeth Bishop gjorde med sin postuma komma ut ur garderoben-dikt ”Sonnet”: ”Freed – the broken / thermometer’s mercury / running away; / and the rainbow-bird / from the narrow bevel / of the empty mirror, / flying wherever / it feels like, gay!” Hos Lundström så: ”flyger / fräser / flyger / väser / flyger / vimlar / genom / himlar / Lyser / lycklig, / klar och het, / världens / snabbaste / komet!”

 

Med det utropstecknet på slutet också!