I november 2022 sammanstrålade några internationella forskare och filosofer i Uppsala och Newmaninstitutet för att avhandla Simone Weil. Då hade det nästan på dagen gått åttio år sedan Weil anlände till Liverpool, under nazisternas ockupation av Frankrike under andra världskriget. Hon gjorde det med ett svenskt fartyg (Vålaren). En annan anknytning till Sverige var att brodern André vistades i Sverige 1939, och hon planerade att ta sig hit men det blev inget av det.
Receptionen av Weil i Sverige har varit splittrad, efter hennes förtidiga död 1943. Efter några tidiga översättningar av Margit Abenius, Karin Stolpe och Gunnel Vallquist dröjde det en bra bit in på 2000-talet innan dessa skulle kompletteras. Vad jag har saknat är en god introduktion till Weils tänkande på svenska, och tänka sig – här är den nu, som ett resultat av mötet i Uppsala för ett och ett halvt år sedan. Titeln En stor själ anspelar på Albert Camus ord att Weil var hans samtids största själ (eller ande). Inte illa för en tid som också innehöll bland andra Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, för att inte tala om Camus själv.
Boken listar de tillgängliga översättningarna av Weil på svenska, men har av naturliga skäl inte hunnit få med den allra senaste (En civilisations plågor). Dock kunde de varit generösa nog att åtminstone nämna att ett temanummer av Tydningen publiceras hennes texter från sitt fabriksarbete, samt det temanummer av Subaltern som kom häromåret också inkluderade ett rikt urval texter om kriget. Weils samlade verk är inte ens utgivna på franska ännu: tretton av femton planerade volymer finns tillgängliga, och vad som saknas är dikterna och några brev.
Christine Zyka, som skrivit så klokt om Weil i andra sammanhang har varit antologins redaktör, och hon skriver också en fin introduktion samt en avslutning som enbart den gör boken läsvärd. Hon betonar att människan ska ses som mer av en ”andlig växt” än rationellt djur, med stöd i Weils tänkande. En av de uppfordrande frågorna som ställs i boken: finns det goda inom oss eller utanför oss? Hur ska vi ens veta?
De olika bidragen, åtta till antalet, bygger på föredrag som hölls. De tar upp olika aspekter, som Nathalie Calmés-Cardoso, som skriver om nakenheten och fattigdomen, kort sagt det opersonliga, som är ett av många spår i Weils skrifter. I några avseenden ligger Weils tänkande nära Nietzsches, till exempel att båda såg farorna i gruppmentaliteten och kollektivets skadliga inverkan på individens autonomi. Men det finns också en subtil skillnad som ser ut som en likhet: Nietzsche menade att vi människor har dödat Gud, medan Weil ansåg att Gud är onödig i den teologiska ekvationen. För henne blir Gud något vi skapar: ”Det är inte dygden som kommer från Gud, men Gud som kommer från dygden”, som hon skriver i en föreläsningsanteckning.
I flera av texterna värjer sig skribenterna mot den romantisering av brist, elände och armod som många har velat pådyvla Weil. Förnekelse kan ske på andra plan än de mest uppenbara. Emmanuel Gabellieri till exempel visar hur Weil sammankopplar mekaniska lagar med sanning, och sanning har alltid Gud som yttersta mål. Weils sanning fastslår att svagheten inte ska vara styrkans tjänarinna, utan styrkan ska lyda under visheten.
I bästa mening läser vi Weil inte bara för att hon lär oss tänka, utan för att hon lär oss att leva filosofiskt. Filosofi innebär att arbeta vidare på sig själv. Hon såg sanningen i olyckan, det hon på franska kallar malheur, och skapar ett prövningens modus vivendi. Tyngden och nåden handlar förstås den här boken också om, liksom avskapelsen (décréation), och förstås det svåruttydda metaxy (typ förmedling?). Det sistnämnda är ett begrepp från Platon, och det tål att inskärpas hur väl förtrogen Weil är med det antika Greklands läror.
Nåden heter ju la grâce på franska, och kan betyda både nåd och elegans, eller charm, och kanske vi borde välja ordet ”charm” oftare? Det som är sant och det som är gott, det är det som har charm. Även om jag gärna citerar de olika forskarna får jag mer än något annat lust att återvända till Weils egna böcker, även om de ibland inte ens räcker, eftersom vi här får ta del av citat från anteckningsböcker som inte alltid är översatta till svenska: ”Att vara lycklig över att det finns tänkande varelser annorlunda än en själv: en väsentlig nåd.”
Det är en viktig markering: här tillåts vi tänka annorlunda utan att behöva straffas för det. Rosa Luxemburg kallade det Andersdenkenden. Weil hjälper oss också att bemöta likriktningen och konsensustänkandet, som inte för oss vidare i någon konstruktiv riktning. Pierre Gillouard uppfattar Weils företräde åt viljan före begäret.
Hans text utgår från Weils tidiga texter, bland annat transkriberade föreläsningsanteckningar från när hon undervisade gymnasieelever i filosofi. Kokou Mawué-Yram Labas text tar upp receptionen av Weil, och hur hon vistades i strängt maskulina miljöer, som fabriksarbetare och deltagare i motståndsrörelsen. Det lärde henne något om fulheten i styrkan. Däremot demonstreras värdet av uppmärksamhet, och att inlärning bara kan ske där lusten existerar: ”Lärandets glädje är lika nödvändig för studierna som andningen för en löpare”, som hon skriver i Väntan på Gud.
Därför är det – ja – glädjande att Zyka i sin avslutande text tar fasta på detta glädjebudskap hos Weil, något som annars inte så ofta har poängterats. Granska för all del de foton som existerar av henne: hon ler på drygt hälften av dem! Weil behandlar glädjen som antingen en excentrisk känsla eller ett andligt behov. Även Ghislain Waterlot visar hur askesen passar in i den glädjens filosofi som Weil förespråkar, genom att åskådliggöra askesen som övning och praktik, och att ”[h]ennes asketism är, trots att den ibland är radikal, alltid förenad med hur man behåller kontakten till nästans olycka.”
Givetvis kräver det en viss insats att läsa de olika texterna, och ett intresse för Weil som gränsar nörderiet – fattas väl bara annat, när den skrivits av specialister. En del av dem skriver tungfotat och snårigt, men å andra sidan hade jag haft sämre behållning av boken när jag först upptäckte Weil och Google knappt existerade (nu kan jag ju alltid söka upp esoteriska glosor som ”axiologi” och ”aperception”).
Sedan vet jag inte riktigt om den här antologin gör det vare sig lättare eller svårare att läsa Simone Weil. På ett ytligt plan lättare, eftersom jag just nu inte vill göra annat än att återuppta läsningen av hennes böcker. Men alla dessa förklaringar kan också ställa sig i vägen. Var och en som läser Weil gör det med vissheten att det inte helt går att greppa hennes tankevärld eller att förstå vad hon är ute efter. Rush Rees, en gång lärjunge till Ludwig Wittgenstein, har formulerat en erfarenhet vi nog alla delar:
Anmärkningar av det här slaget inbjuder till akademisk kritik och verkar vidöppna för det. Men när jag kritiserar dem på det här sättet, har jag alltid på känn att jag är enfaldig, att jag misslyckas (inte förmår) läsa vad hon har skrivit på det sätt som det borde läsas, att jag helt enkelt missförstår något som jag inte ser klart.
Enligt Wittgenstein skulle filosofin inte besvara frågor – det skulle skapa en tendens som bara leder oss in i ”kolsvart mörker”.
Det är ett tänkande som återigen kan kopplas samman med Nietzsche i hur det saknar en enhetlig linje, men detsamma gäller för hur Simone Weil handlar i givna situationer. För tanke och handling går hand i hand hos denna filosof, som ställvis kallas helgon i den här boken. Det är nästan att säga för lite, och man vill också korrigera Camus utsaga och säga att hon var den enda själen i hans tid, och i vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.