Ett av många tecken på att en litterär kanon aldrig går att fixera vid en lista med ett begränsat antal namn går att hitta i hur den engelskspråkiga litteraturhistorien ska utformas. För lite drygt trettio år sedan avled i rask följd Graham Greene, William Golding och Anthony Burgess, och de engelska tidningarna fylldes av oro över det oersättliga arvet som gått förlorat med deras böcker.
Greene, Golding och Burgess har fått sina namn inte utraderade men numera tecknas de i en svagare färgnyans (från kolsvart till ljusgrått), medan deras samtida Doris Lessing, Angela Carter och Muriel Spark under tiden har fått sina böcker inordnade i den allra centralaste delen av den brittiska litteraturhistorien. Detsamma gäller den amerikanska Ursula K. Le Guin, något som också märks i den svenska författarkåren, där många uttalat sin beundran för denna spännande författare. För låt oss inte glömma det väsentliga: en plats i kanon tilldelas på två meriter. Dels beundran från sina jämlikar, och dels ett bevarat läsintresse över tid. Den så kallade populärt skrivna litteraturen har många förtjänster, men att återkomma i folks bokhyllor över generationsgränserna hör inte dit.
Det finns flera anledningar till att ligan Greene, Golding och Burgess till stor del ersatts av ligan Lessing, Carter och Spark. Den främsta stavas nog att män knappt läser några skönlitterära böcker längre. I den mån de gjorde det förr så handlade det om att de föredrog att läsa män. Dagens läsare av romaner är till en övervägande majoritet kvinnor. Om du är förbryllad över att nyutgåvor av Virginia Woolfs romaner säljer som smör medan det oftast bara är de med ett historiskt intresse för litteratur som läser James Joyce (”han var viktig för modernismen, typ”). De som sörjer att det är lättare att hitta nyutgåvor av Lessing, Carter och Spark än nyutgåvor av Greene, Golding och Burgess kan börja med att kampanja för att få fler manliga läsare.
Nyutgåvor av Ursula K. Le Guin är också allt vanligare så här en bra bit in på 2000-talet. För ett halvår sedan kom Mörkrets vänstra hand (mästerverk), och nu den första delen i den cykel av böcker om det märkliga ”Earthsea”-landskapet hon skapade från slutet av 60-talet och framåt. Trollkarlen från övärlden introducerar oss till historien om Sparvhök – riktigt namn Ged – och hur han lär sig magi och släpper loss ondskan. Det blev en trilogi om Övärlden, som sedan utökades med ytterligare några böcker.
Det går att läsa boken som inledningen på en biografi. Le Guin härmar den dokumentära genren när hon återberättar den fiktive Geds liv. Namnet klingar möjligen medvetet nära det högst gudomliga, eller om det är parentetiska upplysningar: Ged (engelskans God? (svenskans Gud?)). Med en fasters försorg lär han sig sina första trollerikonster, och blir kvickt lärling till trollkarlen Ogion, som lär honom om det stora ansvar som följer de stora gåvorna. Så skickas han till en skola för häxkonster och trolldom och får en vän och en fiende bland klasskamraterna. När han fightas med en demon får han ett ärr i pannan …
Aha, kanske du tänker: här har J.K. Rowling inspirerats när hon skrivit sin serie böcker om Harry Potter? Inte om du frågar Rowling, som menade sig vara fri från beroende från föregångare i fantasygenren. Det här lackade till sist Le Guin ur på, liksom en del andra som försökte övertyga Rowling att hennes böcker har många kvaliteter, men originalitet hörde inte till dem.
Originell är å andra sidan Le Guin så det räcker. Hon berättar om Geds ansvarsfyllda lärotid, när han utmanar ondskan, manifesterad i en skuggfigur som inte går att återkalla. Efter striden lämnas han döende, och räddas av Ärkemagikern, som i kraft av sin ålder ändå kan nalkas döden med något som måste kallas vacker tillförsikt, eller bara det lugn som åstadkoms av förtrogenhet:
när en stor magiker dör är det något egendomligt som sker. Han har gått så många gånger på de branta stigar som stupar ner mot dödens kungadöme. När han går, går han inte i blindo, utan med säkra steg, för han vet redan vägen.
I den här skapade världen – givetvis återgiven på en pedagogisk karta – finns bland annat drakar som kan prata. Annars är det mesta sig likt den mänskliga världen, med fartyg och vapen. För att vara en barnbok finns det mycket att bli rädd för i den här romanen, för Le Guin håller inte igen på skräcken och det otäcka. Mer skrämmande än de övernaturliga vidundren är väl också Geds kamp för att bemästra de krafter han släpper lös och dess efterverkningar hos honom själv.
Och mycket av det sällsamma har med språket att göra. Det är med hjälp av att uttala de rätta orden magin infinner sig och som frambringar uppenbarelser och framtrollar ting. I Kate Bushs låt ”Cloudbursting” sjunger hon ”But just saying it could even make it happen”, och i Sanah Ahsans nyutgivna boktitel finns samma tanke: I Cannot Be Good Until You Say It.
Därför blir namngivande så ytterst viktigt, och även farligt (Rowling tog anteckningar i sitt skapande av V-ld-m-rt). Och Ged frestas och visar sig värdig sina förpliktelser. Vad besegrar mörkret? Mörkret, svarar Serret, en kvinna han träffar. Ljuset, svarar Ged, och vi förstår att det är så kampen kommer att fortsätta. Sätta hårt mot hårt? Nja: Le Guins budskap består i något mer pacifistiskt.
Med sina lockelser om den förbjudna trolldomens kunskap antar berättelsen om Ged drag av Faust, och det är inte till Le Guins nackdel att hon lånar en uråldrig myt. Snarare förstärker det intrycket av hur originellt hon behandlar sitt material. Och Ged lär behöva denna förbjudna kunskap för att kunna slåss mot den ondska som Övärlden hemsöks av, och där finns förstås också något att hämta för oss som också lever i en ond värld.
Många som gillar Tolkien påminner om fanatiska fotbollsfans som har ett ”favoritlag”. Alla som inte tycker som dem, eller – fasansvärt nog – har ett annat ”favoritlag” är dumma i huvudet och måste motarbetas. Ofta har jag försökt närma mig Tolkien men skrämts bort av dessa idioter till Tolkien-fans, som alltså har honom som – ugh! – ”favoritförfattare”. Eventuellt blir Ursula K. Le Guin min brygga till Tolkien, trots allt, att jag återigen ska försöka läsa honom, efter att ha blivit invigd i den trolldomsaktiga prosa som finns i den här Övärlden-romanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar