Nästan terror, bara nästan, Elis Monteverde Burrau, Bokförlaget Renate

 

Ett versalt angrepp inleder den mångsidigt flyhänte Elis Monteverde Burraus senaste bok, Nästan terror, bara nästan, som utkommer i Renates serie Ambient som nummer 4. Uppsåtet är att skriva slackeraktigt, alltså medvetet utan det vi brukar förknippa med intrig och karaktärsutveckling. På 90-talet skulle Stig Larsson kalla det ”att skriva medvetet dåligt”, och jag må förlåtas för denna altruism, men nog har författaren EMB en del drag gemensamma med Larsson – inte minst förmågan att leverera minnesvärda sentenser framförda med en blandning av nonchalans och skärpa så fort du slår på en tv-apparat.

 

Steget från EMB:s tidigare böcker till denna är trots allt minimalt. Det är som vanligt prosa som beter sig som poesi, eller om det är vice versa. Ja, vad är det för text egentligen? Jag ställer frågan till texten, som svarar med en motfråga: ”Någon sorts / skendöd text, som existerar i ett vakuum?” Provocerande? Det är bara förnamnet, men bara ibland. Berättarjaget tillhör en mamma, vars man är författare, och de har en dotter som är döpt efter rockhistoriens minst engagerade trummis (hon från Velvet Underground).

 

Hur det än är kan jag inte låta bli att känna mig instängd i texten, något som givetvis är ett av dess primära syften. Fast, noga räknat: har den här texten ens ett syfte? Mer blir kontentan att EMB skriver vad som faller honom in, och då finns det på gott och ont anledning att då och då erinra sig den Nils Ferlin som bad Gud förlåta honom somliga rader. För nog finns det rader i den här textmassan som också ber om att bli förlåtna, eller bara strukna eftersom de så uppenbart bara är utfyllnad (bevismaterial 1: en översättning av Povel Ramel till spanska).   

 

Vad EMB gör är att utforska det planlösa skrivandets potential. Han hittar på saker, och det är han bra på. Det är också författarens plikt … Men varför låter allt jag skriver här banalt och platt: beror det på att boken är banal och platt? Det är ett skrivande som sänker min gard, som tigger efter mindre bekräftelse och mer uppmärksamhet. Det EMB har gemensamt med Olle Ljungström, som förstås är en given inspirationskälla (minst en referens till Reeperbahn, check), är att han aldrig uppvaktar de artiga applåderna. Minst av allt vill den här texten bli älskad och i brist därpå beundrad och i brist därpå fruktad etc.

 

Den metoden som boken exponerar handlar mycket om att säga något och sedan förneka det. Det är fruktbart i stunden, men de ingivelser som det resulterar i riskerar bli åt det lite ytliga slaget. Med andra ord: det är kul att läsa EMB, men är det här bestående litteratur? Finns det anledning för någon om, säg trettio år, läsa den här boken och få behållning av den? ”Fyra Bugg och Koka-Kola Veins”, svarar boken på sitt enerverande/charmiga sätt.

 

Förvisso finns uppfinningsrikedom och roliga ordvändningar, precis som i EMB:s många tidigare böcker: ” Jag går över lika barn som leker / fest”. Att han också skriver in oblyga allusioner till Oscar Wilde är helt on brand. Även EMB trivs bäst med paradoxernas inbyggda logik, som är av mer hållbart slag än de etablerade sanningarna. Så, kanske det är så enkelt att precis som Wildes starka förankring i sin egen tidsanda är tidlös är även EMB:s absoluta gehör för vad som konstituerar 2024 exakt det som gör honom tidlös. Den som i framtiden vill lära sig något om hur vår värld såg ut, tänkte och betedde sig, kan säkert finna sämre källor än böcker som denna.

 

Hur mycket det än går att avfärda somt som trams, finns det åtskilliga inslag som berör allvarsamma ämnen, som att befinna sig inom dödens svindlande räckhåll. Det är en icke-roman som gör kringelkrokar och elegant undkommer all eventuell kritik med sin avväpnande charm. Frågan om man finner den förtjusande eller tröttsam är nog en temperamentsfråga. Läsare kommer förstås att – mer eller mindre mot författarens vilja – att dyrka den här boken, medan en kritiker (som bernur) nog kommer att sätta sig på två stolar, det vill säga både dyrka den för att den trots allt är uppfriskande och originell och tycka att den är tjatig och monoton.

 

Det är en tunn bok för att vara en roman, men också en bok som är längre än sitt eget bästa. Trots allt är det en farlig väg att gå, att söka sig mot likgiltighetens nya höjder. Det som utkristalliserar sig är en släng av några slevar. En heter Tourettes, någon annan heter monomanin, någon heter autopiloten, någon heter alkoholromantiken, och nog finns det också lite av ordvitssjukan (”Köks-öl på en köks-ö”). Bäst fungerar det när EMB släpper sin impuls att skriva demonstrativt ofokuserat, då en ofrivillig klarhet lyser upp textmassans annars lite väl gråa sammansättning.