Olydnad är ett av litteraturens främsta trick. Om detta vidsträckta ämne har Ulf Olsson skrivit en vidsträckt bok, Olydiga undersåtar. Han kallar det ”En pamflett”, men då är det en vidsträckt pamflett som mer rör sig åt närapå 300 sidor än de gängse 16 sidor som brukar vikas åt det formatet. Pamfletten är oftast en stridsskrift, och även här ägnas en ansenlig del av boken åt författare som på olika sätt tagit strid.
Olsson har tidigare bland annat skrivit ett antal böcker om Strindberg (däribland den utmärkta Jag blir galen), en av de olydigaste svenska författarna. Han får visst utrymme här, i en framställning som annars domineras av den översatta litteraturen. Gott så, även om jag gärna hade sett en undersökning av Ekelöfs Non Serviam-estetik. I gengäld får vi en mängd exempel, och det kanske är bokens största brist, just att den rör sig över så många namn och hela tiden byter spår och inriktning.
Och därför vore det förstås ofint att klaga på namn som saknas (Jane Eyre är ju en av litteraturhistoriens främsta exempel på ett olydigt barn som växer upp till att bli en något mer lydigare kvinna). Den här boken ger mig ändå dubbla känslor: dels en glädje över att någon annan än Kristoffer Leandoer och Carl-Johan Malmberg i den här antikulturella tiden får ge ut essäböcker om litteratur (ingen skugga ska falla över dem: båda skriver exemplariska essäer), och dels ett visst missnöje över valet av studieföremål.
Att läsa litteratur blir en övning i att säga nej. Lydnad och trots fungerar i växelverkan. Den konsekvent genomförda tesen består i att visa att civil olydnad är ”motvåld”, eller inte våld men ”försvar”. Några av Olssons starkaste exempel på olydiga personer: Bibelns Eva, mytens Prometheus, Sofokles Antigone. Även Dostojevskijs källarmänniska ingår i detta olydnadens Pantheon, även om jag inte beundrar honom lika mycket längre, utan ser honom som en småaktig gnällspik (sorry, beundrare av Fjodor D.).
Olsson rör sig skickligt från fiktiva till verkliga motståndspersoner av båda könen, även om männen dominerar. Ändå finns det ett fint parti om suffragetterna, och tids nog når han fram till Simone Weil, som skänks tillbörligt utrymme. Det är bra, eftersom så mycket i Olssons resonemang handlar om makt, hur den kommer till uttryck, och det förtryck som utövas i dess namn. Några slängar får den nuvarande Tidölagsregeringen för sin auktoritärt avskyvärda politik, som rentav hotar att kalla tillbaka medborgarskap med syfte att göra människor statslösa och utvisa dem.
Som helhet bildar Olssons bok ett lapptäcke, som betonar både det organiserade motståndet och den individuella kampen. Kanske ett mönster består i att litteraturen har fler exempel på individens kamp medan verkligheten mer handlar om att samla sitt motstånd, exempelvis i den dagsaktuella klimataktivismen. Just nu kan även sansade personer få vittring när de tar del av klimatrörelsens olika protestaktioner, men Olsson påminner oss om att suffragetterna – som nu omhuldas desto mer för sin viktiga insats – långt ifrån var fredliga och alltid höll sig inom rimlighetens råmärken (bland annat skickade de försändelser som postens personal drabbades av, eller satte en teatersalong full av människor i brand).
Det finns förvisso en del att klaga på, även om jag läser det mesta med behållning. De många korta kapitlen erbjuder så många exempel att jag misstänker att hälften hade varit nog: det hade säkert gett bättre förutsättningar för fördjupning och mindre av plikttrogna referat, hur upplysande dessa återgivningar av händelser och böcker än må vara. Att den skotske författaren Robert Louis Stevenson kallas ”han som skrev Skattkammarön och många andra verk” är en otillräcklig karakterisering av han som skrev det mer betydande mästerverket Dr Jekyll och Mr Hyde (det är ju nästan som att påstå att Strindberg skrev ”Götiska rummen och många andra verk”). Det är också en smula märkligt att den engelska premiärministern kallas ”statsminister”, men det är väl bara en lapsus.
Vi rör oss tillsammans med Olsson i yviga svängar genom olydnadens kringliga historia. Helt plötsligt kan vi befinna oss i sällskap med den mexikanske banditen Pancho Villa, utan att det helt klargörs hur vi hamnade där. Någon annan gång hamnar vi i Gökboet, eller i en redogörelse kring Michel Foucaults teorier (alla akademiers gunstling). Eftersom ämnet – olydnad – är så vidöppet kan vad som helst passa in, och det har Olsson utnyttjat till fullo. Som bekant: i princip alla dugliga författare är ju i någon mån olydiga, och det gäller också karaktärer som Herman Melvilles omtalade Bartleby, han som i den eponyma novellen yttrar sitt legendariska ”I would prefer not to”, det som i svensk översättning – som Olsson mycket riktigt påpekar – både kan betyda ”Jag skulle helst låta bli” och ”Jag skulle föredra att inte”. Båda versionerna är älskvärda exempel på konstruktivt motstånd. Under Occupy Wall Street-rörelsen 2011 aktualiserades novellen.
På så sätt blir boken en lång redogörelse för vad Olsson läst gissningsvis de senaste åren, och det är ingen dålig lista, men det blir inte helt systematiskt. Det ligger eventuellt i sakens natur? Åtminstone anför Olsson ett slags försvarstal: ”Är det alls möjligt att konstruera en teori om olydnaden? Svaret måste nog ändå bli negativt: knappast, olydnadens former är så olika, motsägelsefulla, tillfälliga, att de tycks undandra sig systematisering.”
Efter alla dessa exempel infinner sig en viss mättnad, eller bara en rundgång av erfarenheter och slutsatser som nästan alla handlar om den nödvändiga olydnaden. Sedan är det väl också en fråga om personlighet. I Ulf Erikssons senaste bok Svarta fyrkanter frågar han sig om han har en egen röst när han skriver. Det här är troligen alla akademikers mardröm, och tyvärr är det väl ofta en berättigad mardröm. Olssons röst är ibland farligt nära att bli akademiskt generisk, det vill säga en stil i avsaknad av stil.
Men gudskelov inte helt, för Olsson är förutom litteraturprofessor trots allt mångårig litteraturkritiker i Expressen, och där är han så gott som alltid läsvärd, påläst och belevad på ett elegant men aldrig tråkigt sätt. Där har han också vässat sin egenart, och det är kanske lite synd att han till den här boken inte lika ofta tillåter sig att göra sin stil lika spänstig, engagerad och originell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar