Mikroförlaget
Chateaux ger ut en poesitidskrift och åtråvärda och unika små häften, där man
kan hitta etablerade poeter som Leif Holmstrand, Helena Eriksson och Ida Börjel.
Men de har också gett ut Iman Mohammed innan hon kom ut på Norstedts 2018 med
Bako trädet ryggar, samt Adam Wesmtan innan han kom ut på Nirstedt/Litteratur med
Taberg förra året.
Westmans debut var Frankfurt (M) från 2015, två parkdikter i det som förlaget samlar i ”Turkosa serien”. Nu utger de en slags ”Best of”, med ytterligare nio parkdikter: Folkets park. Här finns då ett antal dikter som är publicerade i olika sammanhang, inte bara hos Chateaux, utan även i tidskrifter som OEI, Tydningen, danska Ovbidat, samt instagramkontot domflestadikter. Trots att boken är längre än hundra sidor är den sparsmakad.
På ett plan
kommunicerar Westman med 80-talets omhuldade ”platsdikt”, men på ett annat är
han ute i uppsåt som tidigare inte uppdagats. Den poetik som var tydlig i
Taberg är förstås närvarande även här, på så sätt att det är kortfattat och lakoniskt,
och beskrivande och – för att ta till ett laddat ord: sävligt. Ja, sävligt på
så sätt att det är nästan stillastående.
Vad vi läser är då
ett antal platsregistreringar, där Westman med stark närvaro och inlevelse
tecknar platser utifrån de intryck som blicken förmedlar. I de tidiga dikterna –samlingen
spänner från 2015-2019 – finns en viss allitterationglädje (”formen sväljer en
svala / i din blinda blick”) som kan te sig aningen outvecklad eller juvenil,
medan det blir betydligt mer sofistikerat i de senare. Inte minst märks det
genom att den senast publicerade dikten placeras först i boken, följd av de
tidiga dikterna i Frankfurt (M). Den
boken består av två häften, egentligen endast två ark. Den tekniken upprepas:
det vill säga, dubbleringen, omtagningen, diptyken, de kommunicerande kärlen, eller
om det ska ses som sequels.
Medan boken Taberg kunde uppfattas som nästan
provocerande kortfattad och begränsad i sitt uttryckssätt tycker jag Westmans
poesi mer kommer till sin rätt i det här formatet. Eller också: att det här
lakoniska sättet att skriva skapar andra och mer fruktbara mönster när de kopplas
loss från kontexten i just den boken, i just den skildringen. Här blir det mer
konskevent genomfört.
Det här ordknappa
sättet att skriva ligger nära den fragmentets estetik som Gunnar Björling
beslogtog, och kortformen har ju även beslagtagits av Ann Jäderlund – inte enbart
då i hennes senaste bok Ensamtal,
utan jag tänker på samlingen Kalender röd
levande av is från 2000. Det hon där med en underbar sammanställning kallar
”hyperljusljusa” kan hos Westman definieras som ”hyperkortkorta” utsagor. Men
den sensualism hon odlar görs inte lika påtaglig i de här dikterna.
Däremot finns det
en oro, en panik i det outsagda, när dikterna upphör med rädslan intakt – för vad
är det som förtigs här? Vilka abstrusa verkligheter kan stumheten öppna för?
Läser man dikterna som enskilda enheter blir det lätt kufiskt, men i sitt
sammanhang blir det mer imponerande, och det skapas också större förutsättningar
att ges insyn i vad själva syftet är.
Westman erbjuder
något som lite klyschigt kunde kallas ”att leva i samklang”, men det är inte
helt självklart att det betyder att leva i samklang med naturen, utan mer något
underförstått annat. Visst, dikterna juxtapositionerar gräs med asfalt, eller
liknande element: ”spända metallvagnar nerplogade efter stjälkar”. Men det är
växtligheten som också bryts mot kulturen, eller relationen mellan kroppen och
naturen.
I en enskild dikt
kan det se ut som att han bara dumpar en massa bråte i läsarens knä:
det upplysta subjektet att
inte behöva bemöta över
dagarna i jordens
natthimmel turkosa trappsteg en fast
berättelse tillhör det
fullständigt stränga maskiner
utan strategier böjd över
ett glas med vatten kistan
måste frambäras beträd
orden freden pågår obefästa
trauman territoriets
trädgård i litteraturens amalgam
Här finns en del
att reda ut, en del att fundera över – både om man tänker sig en
självbiografisk läsart (vems död åsyftas med kistan?) och om man läser mer strukturellt
eller dekonstruerat (hur samspelar grammatiken med semantiken). Är det en gåta?
En meta-kommentar till dikten själv? Den här dikten visar också tydligt hur
Westmans princip är att balansera det expanderande med det reducerande – en slags
tuktad sprawl.
I de här
platsdikternas spårbyten visas då vad allt det synliga bär spår av. Allra mest
tycker jag om de två dikterna från Kew Gardens, men även generellt tycker jag
om den utveckling som sker från de tidigare dikterna. Det ska bli spännande att
se vart det tar vägen, den inriktning mot en allt mer sparsmakad stil som de
senaste dikterna pekar ut.
I intervjun som
bifogades till publiceringen på domflestadikter talade Westman om sin bristande
språkkänsla som en tillgång. Ärligt tror jag många poeter skulle må bra av den,
låt oss kalla det ödmjukheten, men
också: språket är inget man erövrar eller behärskar eller dominerar, men inte
heller något man domineras av. Det är fruktbart att skriva på tvären mot språk,
och så uppfattar jag Westmans dikter.
[För transparensens
skull: för mer än tio år sedan var Adam Westman min elev på gymnasiet i
engelska. Jag minns honom som en hängiven elev med bra musiksmak och en vurm
för beatpoesi. Han skrev dikter redan då. Därför är det både oväntat och kul
med den här inriktningen för hans skrivande, men kanske inte helt förvånande.
Livet blir ofta så: man går från en ytterlighet till en annan.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.