Sveriges mest mångsidiga författare

Det är en underdrift att kalla P O Enquist för en av vårt språks mest betydande författare. Samtidigt finns det en fara i de ensidiga hyllningarna som kommit honom till del långt innan hans frånfälle. Nämligen att föremålet fastnar i en statisk kanonisering och blir ett nationalmonument. De genuint intressanta författarskapen behöver omtolkas, omvärderas, och inte minst ifrågasättas.

Den typen av kritiska insatser behövs för att författarskap inte ska stagnera i de till intet förpliktigande lovorden, men vi kan avvakta med dem. Just nu räcker det med att konstatera att Sverige förlorat inte bara ett av våra ytterst få bidrag till den internationella litteraturen, utan också en väldigt älskad röst. En röst som inte heller enbart tillhör litteraturen.  

 

Foto Magnus Liam Karlsson, Norstedts

När Nathan Söderblom jordfäste Gustaf Fröding 1911 konstaterade han att svenska språket fått sorg. När P O Enquist nu dör kan man konstatera att det visserligen är den ambtiösa svenska litteratuen som får sorg. Men sorgen tillhör också den samhällsengagerade och debatterande röst som var Enquists. De återkommande inläggen i Expressen under mer än femtio år har präglat min generation, men också hans självklara sätt att ta del i en offentlighet, som när han på på 70-talet ledde debattprogrammet Kvällsöppet.    

Vad är det då som är Enquists storhet? Alla har sin personliga favorit bland hans många böcker, oavsett om det är dokumentärromanen om balutlämningen, Legionärerna, eller skildringen av arbetarrörelsen, Musikanternas uttåg, den spekulativa Kapten Nemos bibliotek, eller romanen om Lewi Pethrus, Lewis resa, eller självbiografin Ett annat liv. Eller någon annan.  

För uppräkningen ovan av fem titlar kan också bytas ut mot fem andra. Vad som blir uppenbart är bredden och mångsidigheten i hans författarskap, men också att det är svårt att återge hans böcker utan att förminska dem. Han skriver romaner som bågnar av intryck och erfarenheter och som inte så gärna följer raka linjer eller intresserar sig för att vara stringenta och ordentliga. Han lyckas med något så unikt som att skriva svår och smal litteratur som samtidigt är folklig och får ett stort genomslag hos läsarna.  

Vad som saknas i uppräkningen är bland annat fina essäböcker som Kartritarna och dramatiken, där främst I Lodjurets timma sticker ut med sin kusligt exakta skildring av en ung mördares psyke. Den förmågan att utan en dömande blick gestalta oss människor i all vår svaghet och mänsklighet är sällsynt och något som inte kan ersättas, och något som ofta återkommer i hans romaner.  

Två gånger fick han August-priset, och när jag satt i juryn 2013 våndades vi om hans aktuella och sista bok Liknelseboken, som är en fortsättning på Ett annat liv, verkligen var tillräckligt bra. Det var den, även om den inte kunde hota Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande.

Att nu i efterhand överblicka Enquists verklista visar att här finns gott om belägg för att det är ett författarskap som näppeligen riskerar att hamna i glömska. Hans förmåga att förhålla sig till sitt material indikerar att vi läsare kommer att fortsätta hitta fram till hans undersökningar av människan i hela hennes psykologiska räckvidd. I grund och botten är det ju detta han sysslade med: orättvisan, vår oförmåga att hantera besvärliga ämnen, men främst människans inneboende dubbelhet, att vi är både onda och goda och att vi bara kan acceptera det.

För att P O Enquist ska förbli det vi kallar en levande klassiker välkomnar jag de mer kritiska läsningarna i framtiden. Inte minst pekar han själv ut en sådan läsart när han tar sig an klenoden August Strindberg, i till exempel manuset till tv-serien Strindberg. Ett liv, som sändes på 80-talet, och i en formidabel essä om Fröken Julie där han med slipad sarkasm vänder sig mot både författarens intentioner och den välvilliga tolkningstraditionen av denna pjäs. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/4 2020)