att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 nov. 2019

Nattmusik för dagsländor, Eva- Stina Byggmästar, Wahlströms & Widstrand; Ensamtal, Ann Jäderlund, Bonniers; Äpplen och päron, Naima Chahboun, Norstedts


Månadens poetiska skörd utgörs av tre helt olika diktsamlingar som bär god frukt. Veteranerna från 80-talet Eva-Stina Byggmästar och Ann Jäderlund tar nya fruktbara vägar, och den mindre rutinerade Naima Chahboun fortsätter vara lovande.
  
Eva-Stina Byggmästar skriver alltid poesi med hög insats. Hennes idylliska diktvärld är skön att vistas i, men även om jag har gillat flera av hennes böcker har de sällan lämnat bestående intryck. Som allra bäst har hennes gullighet fungerat när hon ställt den sida vid sida mot ett annalkande hot. 


I Nattmusik för dagsländor skruvar hon ned glädjen och berättar om en olycklig kärlekshistoria. Då hon vågar närma sig det patetiska och skriva ogarderat om poesins mest klyschiga bild – hjärtat – blir det faktiskt starkt och oväntat originellt. Det sker i dikter där det arkaiska språket förstärker det tidlösa intrycket.

Byggmästar får sorgen att sjunga: ”Vart ska jag / ta vägen när källan / i mitt bröst har sinat / och solens trumma tystnat?”  I de här dikterna förenas förälskelsens farliga blindhet med den klarsyn som bara eftertanken skänker. Det är snyggt, men också berörande på ett sätt jag inte riktigt tidigare uppfattat som den här poetens signum. 

De tyskspråkiga poeterna Paul Celan och Ingeborg Bachmann utgör inspiration för Ann Jäderlunds nya bok Ensamtal. Fast mest indirekt, i denna hennes knapphändigaste diktsamling, där man också kan hitta spår av Gunnar Björlings oerhört ljusvackra rader.


Det är en kryptisk och introvert bok, där man svårligen kan utvinna berättelse, mening, betydelse, utöver några kusliga referenser till våld mot hjärnan och ögat. I gengäld får man årets oslagbart mest häpnadsfyllda loop kring några nyckelbegrepp, såsom ”berg”, ”flod”, ”sol”, ”skog”. Samt knepigheten i ordet ”mångvändbart”: ”Inte en enda gång / nämns ordet kan / det nämnas det är / mångvändbart”.

Genom att med en så osviklig självkänsla närma sig det främmande och mångtydiga lyckas Jäderlund än en gång återuppfinna sig själv som poet, efter en handfull längre, mer narrativt inställda böcker. Titelns koppling till ensamhet är missgivande: det här är poesi som kommunicerar och når ut till läsaren med sina desperata vädjanden. Det är en bok som nog måste kallas årets mest fängslande.  

En glädjande återkomst sker när Naima Chahboun efter åtta långa år följer upp sin minnesvärda debut Okunskapens arkeologi. Hennes nya bok Äpplen och päron fortsätter det egensinniga språkarbetet – här med fokus på ekonomin, och ett samhällsklimat som syresätts med ett batteri av obesvarade frågor.


Det är en rytm som är frenetisk och uppiggande. Chahboun skriver något som kunde kallas för ”sagovariationer”, där bekanta fraser och karaktärer utsätts för påhitt. Ofta är det fullt av överraskningar, och lika ofta roligt på det där oroande sättet som god poesi förmedlar: ”Ju mer jag lär mig, desto dummare blir jag. / Det är inte kartan det är fel på, det är landskapet. / Det är inte teven det är fel på, det är vädret.”

Chahboun skriver befriande vasst och klipskt, i en ifrågasättandets poetik. Hon balanserar det komplexa med det lättillgängliga, och åstadkommer en smått oemotståndlig poesi. Att läsa henne utgör en lektion i att spjärna mot samtiden, något vi lite till mans minsann behöver bli bättre på.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/11 2019)  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar