att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 nov. 2019

Oväntad men välförtjänt vinnare av det skönlitterära priset


Även i år vann en tjock icke-roman Augustpriset i den skönlitterära klassen. Bra så, men frågan är om det inte blivit dags att utöka antalet nominerade.

Visst är det roligt att ett så kvalitativt verk som Marit Kaplas bok Osebol kan vinna Augustpriset. Det är en bok som gjort sig förtjänt att bli den julklapp man lätt föreställer sig blir vinnarens öde, och därför hoppas jag att många ska läsa och bli drabbade av de människoöden som Kapla låtit förmedla. 


Utan att vilja förstöra den goda stämningen måste jag ändå uttala något kring årets nomineringar. Inte för att uttrycka ett missnöje, utan snarare en tveksamhet. Eftersom statuterna är så kortfattade att det handlar om ”årets bästa bok” blir utfallet både enkelt och komplicerat.

Därför är jag tveksam till den utveckling som skett med vilka böcker som nomineras. För transparensens skull kan jag tillägga att jag deltog i juryarbetet i fyra år. Under de åren nominerade vi två debutanter: Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit och Stina Stoors novellsamling Bli som folk. Två självklara val, där båda kändes som potentiella vinnare.

De senaste tre åren har så många som fyra debutanter nominerats. Har kvaliteten på debutanterna verkligen blivit så hög de senaste åren? Återigen, för transparensens skull deltar jag för närvarande i juryarbetet för Borås Tidnings Debutantpris, och har läst samtliga debutanter de senaste tre åren. Därför blir mitt svar på den här frågan: nej, så bra är de inte.

Det finns alltid anledning att kritisera ett urval, men man ska också komma ihåg att det är ett hopplöst arbete att rättvist utse de endast sex bästa böckerna per år. Min erfarenhet var massiv frustration när vi i jurygruppen skulle enas om de sex titlarna utifrån en inofficiell lista på cirka 18 titlar. Eftersom det slutliga antalet är så ringa riskerar bra böcker ofrånkomligt att hamna precis utanför listan. Det här kunde undvikas om man likt det engelskspråkiga Bookerpriset tillät en långlista (de nominerar 13 titlar).

Så även om det är lätt att klaga på urvalet och föreslå exakt vilka bortsållade böcker som borde ha beretts plats – Lina Wolffs Köttets tid och Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar är mina favoriter – är det sannolikt att dessa var aktuella ända in på sluttampen. Det är förstås ingen tröst, snarare tvärtom, men kunde stärka argumentet att sex titlar är för futtigt. Att det i år nominerades en diktsamling är förstås trevligt, även om det krävs mer än Olivia Bergdahls dikter för att vinna.

Den ena debutanten, Daniel Gustafssons Odenplan, är en fint skriven roman som man kan hoppas hittar fram till läsare även efter att ljuset från Augustnomineringen slutat skina över den. De övriga tre romanerna är också läsvärda. Steve Sem-Sandberg visar med W att han är en av ytterst få svenska författare som i dag skriver litteratur av internationellt snitt i ambition och utförande. Anna Focks tredje roman Väderfenomen och Nina Wähäs Testamente är båda målmedvetna och skickligt berättade. Det är svårt att invända mot dem, eftersom alla gestaltar de svåra erfarenheter som vi inte tröttnar på att läsa om.

Att då den andra debutanten Marit Kapla vinner är aningen förvånande, och visar att för andra gången står sig romanerna slätt. Osebol är en blandform mellan poesi och journalistik, och befinner sig åtminstone i samma viktklass som fjolårets nästan lika oväntade vinnare, Linnea Axelssons versepos Aednan. Osebol väger 1,114 kg, medan Aednan vägde 1,227 kg. Kaplas bok är en halv centimeter tjockare och har med 813 sidor femtio fler än Axelssons 763. 

Bortsett från dessa yttre värden är årets vinnare en hyllning till landsbygden. Kaplas metod att återge sina intervjuades egna ord påminner om Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, som generöst nog nämndes i Kaplas tacktal. Så även de 42 invånarna som bidragit. Så ja, det är en välförtjänt vinnare, även om det också finns anledning att fundera på om priset i sig inte behöver förnyas – till att börja med genom att tillåta fler nominerade titlar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/11 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar