att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 nov. 2019

Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen, David Wallace-Wells, översättning Manne Svensson, Bonniers


Det är svårt att tänka sig en mer oroväckande inledning än den första meningen i David Wallace-Wells bok Den obeboeliga planeten: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Även om jag har läst en del böcker om antropocen har jag till största del undvikit klimatlitteraturen, helt enkelt därför att jag har gett upp redan, och ingenting kan egentligen få mig att må vare sig bättre eller sämre. Jag har levt i ängslan sedan slutet av 70-talet, och undergången har alltid varit inom räckhåll. Inte den personliga, det vore bara inbilskt, men planeten rör sig mot katastrofen med allt mindre trevande steg.

Hur illa är det då, så som Wallace-Wells beskriver det? Tja, om bara lite drygt tio år, alltså 2030, står vi inför flyktingströmmar som kommer att ge perspektiv på det vi i dag kallar ”kris” eller ”utmaning”. Kanske flera hundra miljoner tvingas på flykt, kanske så många som en miljard. Går det ens att föreställa sig konsekvenserna av detta utan att förtvivla? Uppenbarligen, då de konstruktiva lösningarna är så trögstartade.


I boken finns också de längre tidsperspektiven, 450 miljoner år bakåt då vi också hade klimatkatastrofer, då 80 % av alla arter dog ut. Wallace-Wells skrämmer med statistik, och mycket utgörs av kalkyler och matematiska uträkningar. Är vi då inte faktaresistenta? Det känns ju inte så illa, resonerar många, och som vi vet styr känslorna i högre grad än intellektet – i synnerhet när det gäller de obekväma sanningarna. Samtidigt har optimisterna fått det svårare att låta övertygande.

Vad vi då har att vänta oss förutser Wallace-Wells först i tolv pedagogiskt skrivna kapitel, med ominösa rubriker som ”Värmedöd”, ”Hunger”, ”Drunkning”, ”Ekonomisk kollaps”, och så vidare. Värmen är något som kommer att generera brist på ren luft, mat och vatten, och infrastrukturen behöver byggas upp på nytt, och med de erfarenheter vi har utifrån hur vi agerar i krissituationer kommer det också att bli fler konflikter och krig.

Redan 1948 skrev Ray Bradbury novellen ”Touched with Fire”, om två försäkringstjänstemän som försöker förhindra det ödesdigra mord som inträffar när det blir för varmt: ”More murders are committed at ninety-two degrees Fahrenheit than any other temperature. Over one hundred, it’s too hot to move. Under ninety, cool enough to survive. But right at ninety-two degrees lies the apex of irritability, everything is itches and hair and sweat and cooked pork. The brain becomes a rat rushing around a red-hot maze. The least thing, a word, a look, a sound, the drop of a hair and — irritable murder.” Märkligt nog dröjde det till 2013 innan vetenskapsmännen skulle dra liknande slutsatser.

Kortsiktig ekonomisk optimism dominerar nu, men vi ska inte underskatta den frustration som kapitalismen medfört. Den rad från som Labourledaren Jeremy Corbyn ofta yttrar, ”for the many, not the few”, är ju från Shelleys dikt ”The Masque of Anarchy”, som redan 1819 markerade motstånd mot de fåtaliga privilegierade: ”Ye are many – they are few”. Med andra ord blir det allt svårare för de rika att motivera sin rikedom när det sker på bekostnad av det gemensamma, det allmänna.

Det är också den mer globaliserade kapitalismen som stått för mycket av den ökade temperaturhöjningen. Enligt Wallace-Wells siffror är det de rika 10 procenten som står för 50 procent av utsläppen. Det ligger en ofattbar cynism bakom synsättet att de fattiga får ta smällen, för så kommer det att bli, med exempel som när familjen Kardashian häromsistens hyrde in ett privat brandförsvar när det brann i närheten av deras hus. Wallace-Wells tror mer på ändrad lagstiftning än enskilda individers livsval: ”den som inser världens sjuka tillstånd utan att engagera sig politiskt har bara ’en hälsosam livsstil’ att komma med.”

Trots alla varningssignaler saknas inte hopp hos Wallace-Wells, något som kan te sig paradoxalt. Fast hoppet kan också uppfattas som det sista halmstråets princip – något man unnar sig bara för att alternativet skulle vara värre. Man kan också säga: det vore omoraliskt att sluta hoppas. Någon gång blixtrar en cynism fram, som när han diskuterar flyktmekanismen i vårt skärmbeteende, med den implicita uppmaningen att det tids nog blir ett oförsvarbart agerande.

Det mest drabbande exemplet finns att hitta i utrotningen 2015 av beståndet av saigan, en dvärgantilop i Centralasien. Denna megadöd orsakades av en bakterie som framkallats av ökad temperatur och fuktighet. Liknande förlopp är att vänta inom människan, som också bär på massvis av bakterier som är godartade så länge förhållandena är gynnsamma – men vad händer när våra kroppar reagerar på temperaturökningen?

Med tanke på hur övertygande Wallace-Wells resonerar – sakligt, försiktigt, egentligen utan alarmism – är det måhända märkligt att makthavarna reagerar mer. De bryr sig inte? Har de gett upp? Det är svårt att tolka deras avvaktande inställning på andra sätt. Från ett personligt håll känns det motiverat att erinra sig några rader från Bruno K. Öijer, i dikten ”En gång blommade trädet” från 1995:

                      jag såg framtiden
                      ett ansikte som sinat
                      en dömd flod alla drack av
                      jag såg människan stirra
                      jag såg henne
                      smeka sin inre bödel
                      jag såg att vi förlorat den här jorden

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar