att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 nov. 2019

Läsplatser, Martin Glaz Serup, översättning Stewe Claeson, Ellips


Essän är en märkligt dubbelbottnad genre. Den ska vara både självupptagen och ödmjuk – både pretentiös och anspråkslös. Eller så här: både inse sina begränsningar och vara stolt över allt den förmår. Tacka fan för att det är en impopulär genre, i relation till de mer omhuldade fiktiva genrerna, i synnerhet i Sverige.

Eftersom essän är eftersatt här får vi nöja oss med vad som skrivs på andra håll. Danske poeten Martin Glaz Serups bok Läsplatser utkommer på finlandssvenska förlaget Ellips. Den är översatt av Stewe Claeson som tidigare översatt en handfull av diktsamlingarna, men det var ett tag sedan senast. Vi som gillar dansk poesi i allmänhet, och i synnerhet just den här oberäknelige poeten, kan endast gratuleras.


Förlaget liknar boken vid en poetik, men det är bara i indirekt mening den har denna praktiska funktion. Mest handlar det om den strategiska läsningen, dess danande funktioner och hur den kopplas till olika platser. Många författarnamn nämns: några av de som Glaz Serup gärna framhåller är Gertrude Stein, Franz Kafka, Lars Norén, Marcel Proust, Tove Ditlevsen, Cormac McCarthy, Bruce Chatwin, Pier Paolo Pasolini (som fungerar som en samtalspartner i boken Romerska nätter).

Även om det är trivsamt kanske inte så mycket originellt eller djupsinnigt sägs i Glaz Serups läsningar, men det är ändå fint skrivet exempelvis om Virginia Woolfs säregna förståelse för hur det egentliga livet ser ut: ”kondenserat, exakt, djupt och fyllt av sorg, ett ögonblicks klarhet, Woolf är precis så … klok. Och rolig.”  

Läsningarna kopplas till olika platser, och det är kanske inte heller det mest originella förhållningssättet. Ändå blir det intressant att följa platsens betydelse för hur en viss bok uppfattas. Det är svårt för mig att tänka på Mare Kandre utan att erinra hur jag satt på ett soldäck utanför Umedalens mentalsjukhus bibliotek på lunchrasterna och läste Bübins unge. Eller på Laurence Sternes Tristram Shandy utan att tänka på den stora kakan jag åt på ett köpcenter i Chicago när jag hade köpt boken och börjat bläddra i den. Eller på Stephen King utan att tänka på min frenetiska läsning av böcker som The Dead Zone under bussresorna till Boden där jag inledde en misslyckad sejour som pansarbefäl.

Glaz Serup bidrar med många liknande exempel. Det är många resor som redovisas, många minnen, många avslöjande av mer eller mindre chockerande art. Han har en utpräglad förmåga att göra rättvisa åt vardagen, på ett gränsuppsökande sätt som kan påminna om Karl Ove Knausgård, eller varför inte Stig Larsson. Så småningom ingår också Larsson i den privata kanon som ritas upp. Jag blir också smärtsamt påmind om när jag missade en uppläsning av Glaz Serup på bokmässans Rum för poesi för många år sedan, när han läste tillsammans med norske poeten Steinar Opstad – en uppläsning som omnämns här i boken.

Under läsningen av denna bok – som alltså är lika anspråkslös som den är uppfordrande – föreställer jag mig mer och mer att läsningen utgör en motståndsrörelse. Vad är det för fel på folk som inte läser? Hur kan folk neka att ta del av till exempel en bok som denna, Glaz Serups stilla förundran inför världen, inför litteraturen, inför tillvaron?

Vad jag gillar, bland annat, med den här boken är den implicita medvetenheten att en bra författare bör vara godtrogen. Det betyder inte att hen måste vara dum. De senaste veckornas debatt om Nobelpristagaren Peter Handke visar också detta: det är verklighetsfrånvänt att inbilla sig författare som orakel, speciellt inom politiska frågor. Låt författare bedöma estetiska spörsmål, mer än gärna, men lämna dem utanför det politiska. Något som också demonstreras är i hur hög grad det lästa resonerar inom författaren, och blir en obestridd del av det som utgör Martin Glaz Serup.

Det som fungerar bäst, och det som kopplar ihop Glaz Serup med en längre tradition lyckosamma essäister, är när han vänder den hårda blicken inåt. Det är en metod som Hannibal Lecter kunde lära ut, när han i en av scenerna med Clarice Starling fäller de omistliga orden att hon borde klara av att vara lika penetrerande i sin analys när hon betraktar sitt eget inre som när hon utsätter andra för denna skärskådan. 

Då kan det bli både meandrande och starkt fokuserat. Essän mår som bäst när den hålls kort, och det här formatet är ypperligt (omkring 130 sidor). Glaz Serup hittar sina egna oväntade samband, som när ett resonemang i en text om e.e. cummings debutdiktsamling Tulips and Chimneys övergår i nästa texts diskussion av Wolf Erlbuchs barnbok Anden, Döden och Tulpanen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar