Ingenting annat (material), Lars Mikael Raattamaa, Nirstedt/Litteratur

För tjugotre år sedan (1996) utkom Ingenting annat (material), Lars Mikael Raattamaas tredje diktsamling. Som jag minns det borde jag ha läst den: under 90-talet traskade jag hem från biblioteket med travar av dikter, och med den generösa inköpspolitiken på den tiden hade jag full tillgång till den svenska utgivningen.

Nu ingår den som bok nummer sex i Nirstedt/Litteraturs serie ”Poesibibliotket”, med återutgivningar av klassiska svenska diktsamlingar. Det är en märklig upplevelse att läsa Raattamaa i detta sammanhang: jag uppfattar honom inte som en kanoniserad poet, men låt gå för det. Jag har haft stor behållning av flera av hans böcker under 2000-talet, och minns dem som starkare läsupplevelser än denna. Att jag minns den så dåligt: beror det på att jag var i ett så uselt uttröttat skick med en son som hade kolik i ett helt år?

I förordet skriver Judith Kiros att boken tillkommit innan sprawl-estetiken tog Raattamaa i besittning. Det är ett abstrakt skrivet förord, som tar lång tid på sig att komma fram till några givande slutsatser om dikterna. Jag är inte helt ense med henne att metaforerna har kapats bort. I själva verket är bildspråket levande och frekvent. Bara några exempel plockade slumpvis från sex olika ställen:

                      En labyrint av avfall / från solen

                      Jag är byggd av buller

                      gör dig då ett hem inuti blixten

                      Hösten är […] ett andetag inuti lungan

                      asfalt vilar befriad

                      även skuggan vänder bort sin blick

Delvis kan jag ändå ge Kiros rätt: Raattamaa vill beskriva en värld utan transcendentala förtecken, och inleder pedagogiskt med att i varsin dikt metodiskt och nytert skriva om en bordslampa, en duk, en borrmaskin. Det är nästan parodiskt torftigt, och poetiken liknar Stig Larssons, alltså i sin strävan att skriva så att säga stillöst. Varken Larsson eller Raattamaa lyckas väl genomföra sina intentioner helt konsekvent. I Ingenting annat (material) finns ett par oerhört vackra dikter.

Parallellt med dessa kanske ofrivilligt skönt skrivna dikter finns något som kan påminna om en absurd dagbok, där solen är jobbig. Sedan är det regnet som är jobbigt. En misshandel inträffar, sedan en sprängning. Raattamaa spanar efter banala, och skriver dikter som förenar det platta med det bångstyriga.

Inte bara det banala. Här alluderas till auktoriteter som Leopardi, Goethe och Foucault, och i en dikt finns en udda trio: ”Men se, där står de ju / De tre små grisarna / Hegel, Schelling och Hölderlin / och huffar och puffar / på varandras hus”.  

Det går att se denna bok som ett förebådande till den språkmaterialism som skulle frodas en bit in på 2000-talet – tidskriften OEI, där Raattamaa ofta medverkat – bildades ett par år efter den här boken utkom. Här finns ett uppsökande av en nollpunkt som inte bara har språket utan själva existensen som utgångspunkt. Platserna rör sig inledningsvis kring bekant Stockholmsterräng: Hägersten, Rålambshovsparken, Sergels torg. Sedan vidgas blicken mot ett Europa där kriget i forna Jugoslavien blir fokus för ett par vackra dikter: ”Samma kropp i samma kropp / Samma ben runt samma ben / I samma blod – / Samma hud ur samma hud / när det regnar i Srebrenica / blott namn under jord”.

Det är mycket 90-tal. Kanske det är till dess fördel att den fortfarande lever upp till att vara apart, att det är en bok som inte riktigt passar in. Raattamaa låter världen synas, ta plats, och det är mycket dofter, intyryck, påtaglighet. Det finns också variation, i hur en cyklisk dikt som inleds ”du / så stilla” låter sista raden i olika strofer eka i nästa, på ett stiligt men också meningsfullt sätt.