Patti Smiths nya bok är en ojämnt
skriven resedagbok. Det planlöst flummiga ger ibland vika för skönt utmejslade
insikter om liv och död.
Det vore inte
felaktigt att säga att Patti Smith kommit in i en andra andning under det senaste
decenniet, främst manifesterat i den mästerliga memoaren Just Kids och ett par andra något ojämnare böcker. Som skivartist
har hon fastnat i tröttsamma försök att upprepa de tidiga stordåden från
70-talet, medan hon som författare har betydligt vitalare saker att säga.
Apans år är en genomgång av året 2016. Det
inleds när artisten kliver av scenen efter ett par konserter i rad i San
Francisco. Ett fan i hästsvans spyr ned hennes kängor, hon tar fram en
våtservett och tvättar dem rena och så inleds vandringar i städer genom USA avbrutet
av en kort sejour i Lissabon.
Något som
gjorde Just Kids så stark var det
kärleksfulla och ärliga porträttet av Robert Mapplethorpe. Här ligger två av
hennes gamla vänner för döden: musikproducenten Sandy Pearlman och
skådespelaren och författaren Sam Shepard. Även här finns några fina stunder,
där Smith ytterst känsligt och ytterst sparsmakat ger oss inblickar i döden och
hur vi ska förhålla oss till den. Kort svar: med en acceptans som ändå inte
viker sig och ger efter för det ohyggliga i att människor vi älskar lämnar oss.
Här finns
också några mer efemära partier, där hon spekulerar kring ett godispapper och
för dialoger med motellskyltar, och tar en massa polaroid-kort. Det är ett år
när Donald Trump blir president och Patti Smith fyller 70, och ett dominerande
intryck är trötthet – hon slumrar till lite då och då – men också en viss
planlöshet.
Den här
planlöshet kan hon ibland vända till en estetisk styrka, en konstnärlig
strategi. Ibland råkar hon hamna på ställen och möta människor som bidrar till
bokens stämning av mystiskt skimmer. Två exempel kan räcka.
Ett är när
hon under en paus på operan söker efter en toalett och hamnar i en olåst
klädkammare. Därinne hänger den klänning Maria Callas bar när hon på slutet av
60-talet spelade Medea i Pasolinis film. Smith föreställer sig spåren av hennes
svettdroppar – det lär ha varit så varmt att Pasolini regisserade iförd
badbyxor.
Ett annat är
när hon diskuterar med Ernest, en man som förekommer lite här och där. De
pratar om Coppolas film Apocalypse Now,
och vem som hade mörkast hjärta av skådespelarna Marlon Brando och Martin
Sheen. Smith föreslår Sheen, med den kufiska men självklara motiveringen: ”Han
ville fortfarande leva.”
Snarare än
roman eller essä är Apans år en
resedagbok, en flanörs spridda anteckningar. Ibland aningen ofokuserat, men
ibland charmigt. Det är gott om referenser till otal konstnärer, artister,
författare, filmregissörer, men om man röjer bland namedroppingen hittar man
gläntor av ödmjuk förundran inför livet.
Det måste
ändå tilläggas att det är snålt av förlaget att tvinga läsaren att söka efter
översättarens namn Peter Samuelsson på kolofonen, samt att viktiga
referenspunkter som Billie Holiday och Edgar Allan Poe får sina namn
felstavade. Synd, när boken annars är så stilfull.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/11 2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.