En kort krönika om sju mord, Marlon James, översättning Niclas Hval, Bonniers

Den ambitiösa romanen ger oftast känslan att det är roligare att ha läst den än det är att läsa den. Marlon James nästan löjligt ambitiösa En kort krönika om sju mord vann Bookerpriset 2015, och den är verkligen imponerande skriven, där kapitlen förmedlas av olika röster hela tiden, oftast på ogrammatiskt talspråk. Sådant som kan vara njutbart en stund, men som efter nästan 800 sidor lämnar mig fullständigt mörbultad.

Titelns sju mord är i underkant, i denna våldsamma krönika om mordkomplotter i Kingston, Jamaica, med omnejder. I centrum en världsberömd artist, ”Sångaren”, som tämligen genomskinligt är byggd på Bob Marley. Sättet att berätta skapar en närhet till karaktärerna, och James virvelvindsprosa kan definitivt vara fängslande – för en stund. Hans kaotiska metod ger nog också en ganska ackurat bild av verkligheten, som ju kan te sig intrikat och snårig.

Som ett stycke nutidshistoria från slutet av 70-talet fram till början av 90-talet är detta en roman som tar upp ett nödvändigt ämne. Det är en politiskt laddad historia, full av det slags våld som befinner sig mittemellan det organiserade och det helt slumpartade. Styrkan ligger i ett dokumentärt anslag, en verklighetsförankring som aldrig sviktar. Det blir tyvärr i längden omöjligt att hålla isär alla dessa hel- och halvgangsters, musikjournalister, knarkare, politiker, gängmedlemmar. Det handlar mycket om musik och droger, och en hel del om sex – dock mer snack än action. Men så är hela denna roman i snacksaligaste laget.    

(Också publicerad i Vi 1/18)