Korsstygn; rastplats, [red] Tatjana Brandt, Ariel litterär kritik

För ett par år sedan utkom antologin Poesin – en debattbok på Ellips förlag. Där diskuterade sex finlandssvenska poeter villkoren för den samtida finlandssvenska poesin. Jag läste den, och hoppades verkligen att den skulle leda till debatt. Nu gjorde den inte det – inte i Sverige, kanske bäst att tillägga.

Och förra året utkom en annan antologi, Korsstygn; rastplats, utgiven av Ariel, i samarbete med det Fria Seminariet i Litterär kritik. Även här avhandlas den finlandssvenska poesin, fast från lite andra perspektiv, från andra förutsättningar. Hittills har den kanske inte väckt den debatt man kunde ha hoppats.

Tatjana Brandt hör till de avgjort skarpaste kritiker jag har läst på senare år (hennes essäbok Fängslad hörde till förra årets definitiva favoritläsningar). Nu är det hon som har agerat redaktör, och skriver ett förord fullt av idéer, tankar, uppslag – bland annat om hur språk kan vara avslöjande, om de komplex som bor i vår språkanvändning. Brandt har ett sällsynt mod i sitt kritiska skrivande, då hon vågar vara självkritisk, och ofta ifrågasätter sina egna formuleringar, men också sina egna ställningstagande. (Är det inte så generellt, att kritiker hellre ifrågasätter andras?)

Hon gör också en infallsrik läsning av Tua Forsströms bok Sånger, utifrån hur den är skriven i samspråk med bland andra Ann Jäderlund och Eva-Stina Byggmästar, men också Inger Christensen. Det vore givande om vi oftare stötte på den typen av läsningar, som såg fler transnationella samband, som i det här fallet mellan Finland, Sverige och Danmark, men här finns också den franska kritkern Maïmoouna Jagne-Sourau, som har språket i fokus när hon läser Ralf Andtbacka.

Samspråk, ja. Många av texterna i den här antologin utnyttjar just språket som nyckel för att öppna upp de poeter som behandlas. Det blir allra mest anmärkningsvärt i de två texter som tar upp Cia Rinne, som ju verkligen är ett särfall i den finlandssvenska poesin. Johanne Lykke Holm utgår från sina egna erfarenheter som tvåspråkig, och landar i ett resonemang om Edith Södergrans val av svenskan, som betydde att hon ”visste att språket är en fiende”. Ungefär som Paul Celans val att skriva på tyska, bödlarnas språk. Ur den positionen föds en oresonlig poesi, som också måste vara hermetisk och oförlöst.

Susanne Christensen visar hur Rinnes poesi – med inslag av franska, engelska och tyska – blir ett nollspråk, och därmed omöjligt att läsa ”korrekt”, ungefär som Joyces Finnegans Wake, alltså. Och vad jag gillar att läsa Lykke Holms annorlunda sätt att skriva kritik, och lika mycket om inte mer, Christensens också annorlunda kritik. Det märks att här har vi att göra med en kritiker som är glad när hon skriver.

Poesins egna språk är också utgångspunkten i Magnus William-Olssons polemiska anförande vid ett seminarium i Helsingfors 2015. För honom blir frågan om det finns en finlandssvensk poesi ingen provokation, utan en fråga om det poetiska språkets hemvist – en sympatisk syn på poesin som ett eget språk, kanske, och därmed något som är fritt från nationsgränser. Han kontextualiserar platsen, som både idé och konkretion.

Elisabeth Hjorth korsläser Matilda Södergran och Henrika Ringbom, utifrån en våldets estetik, och visar hur poeten kan vända svagheter till styrka, och underläge till makt. Brevväxlingen mellan Pauliina Haasjoki och Peter Mickwitz visar inte bara att dialog är en underskattad resurs i essägenren, men också att begreppet ”finlandssvensk” begränsar, att många poeter har vidare ambitioner. Något som alltså tangerar Brandts resonemang om Forsström: vi måste helt enkelt bli bättre på att se mönstren, leta utanför våra egna inskränkta erfarenheter.

Antologier blir alltid splittrade, och denna är inget undantag, även om ämnet i sig är nog så enhetligt. Men jag gillar att den rör sig i så många olika riktningar, att den inte kan fixeras. Det är en styrka i den här boken att så många perspektiv blir belysta, att så många olika spår pekas ut – utan att det fördenskull betyder att något måste förordas eller anbefallas. Som läsare kan man bara bli inspirerad, och känna – ja, så här kan man också läsa, tänk att jag behövde bli påmind om det!