Och du kom inte tillbaka, Marceline Loridan-Ivens, översättning Lotta Riad, Natur & Kultur

”Men det var inte döden som ryckte bort dig. Det var ett stort svart hål vars botten och rök jag sett.”

Liten bok, stort ämne. Titeln till Marceline Loridan-Ivens minnesskrift om Förintelsen, Och du kom inte tillbaka, förutsätter i sig den förlust som hon berättar om: ”men det gjorde jag”. Den som inte kom tillbaka är pappan, från nazisternas dödsläger, dit båda skickades i april 1944. Därför handlar boken om en utebliven återförening.

Loridan-Ivens, vars bok utkom på franska för tre år sedan, var då 86 år gammal. Hon skriver den som ett brev till pappan. Formatet tillåter inga stora känsloyttringar, utan knappheten bidrar till en koncentrerad berättelse. Hur skulle man ändå förstå själva Shoah?

Medan pappan hamnar i Auschwitz, blir Marcelines station Birkenau. Avståndet mellan dem är knappt tre kilometer, men det är också oändligt, eftersom det uppmäts av ovissheten. Hon berättar om tillvaron, bekant för oss som tagit del av tidigare historier. De magra matransonerna, sjukdomarna, misshandeln, men också det fasansfulla i att tvingas sortera kläder från de avrättade och bidra till att de fina plaggen skickas till Tyskland och de utslitna behålls för att bäras av lägerfångarna, som alltså får förnedringen att gå runt i de dödas kläder. Eller det avskyvärda i att tvingas gräva de diken där nazisterna skulle knuffa ned judar och hälla bensin över dem och tända på, och noggrant se till att eldslågorna inte nådde gräset och därmed bli synliga för fienden.

Det är krigets slutskede, men Marceline bryr sig inte mycket om de positiva rapporterna som når henne genom de nya fångarna. Att vistas i dödslägret innebär att hoppet nöts ut. Likaså tron på att det finns något gott. Naiva svenska präster kan prata sig blå om att det var gudstron som fick somliga av lägerfångarna att överleva, och det kan finnas anekdotisk evidens på det, men gång på gång vederläggs dessa sagor av berättelser om att vad det än var som räddade dem var Gud inte inblandad. Ibland var det egoism, ibland var det slump. Loridan-Ivens betonar att det enda som gjorde att hon slapp dö var att hon var ung: barnen och gamlingarna avrättades på en gång. Så länge hon var arbetsför fick hon leva, så det gällde bara att se till att vara frisk. Att ”hoppas” var inget hon unnade sig.

Dessutom blir tillvaron efteråt ändå inte annat än ett mörker. Flera av Marcelines syskon begår senare självmord, och hon menar att de gör det för att de undkom lägret. Själv måste hon leva med minnet, men det är något som egentligen inte går: ”Minnet måste brytas sönder, annars går det inte att leva.” Först som mycket gammal kan hon minnas tillräckligt för att skriva den här boken.

Det handlar mycket om svårigheten i att komma tillbaka, utan pappan, med en oförstående mamma, som var en av dem som undkom. Loridan-Ivens lägger ingen skuld på henne – knappt på någon, för den delen. Nazisterna förblir helt anonyma i berättelsen, och det är kanske en del av överlevnadsstrategin. Hur kan man leva vidare med minnen av dem som begick sådana djävulska dåd som vore de faktiska människor?

Hon delger oss en berättelse från det första lägrets utrotning via Bergen-Belsens koncentrationsläger, till fabriken i Raguhn, där nazisterna alltså in i det sista utgick från att behovet av krigsmaterial inte skulle minska. Det är med tillknäppt absurdistisk galghumor hon förmedlar glädjen i att upptäcka bristen på gaskamrar i Bergen-Belsen.

Genom boken lyder en refräng, ibland uttalad, ibland outtalad: ”Jag kom tillbaka.” Det är som att hon inte vågar tro på det. Med några talande exempel visar hon svårigheten i att efteråt kunna leva ett någorlunda normalt liv. Att sova i en mjuk säng var länge omöjligt. Man kan bara föreställa sig hur minnets detaljer senare skulle överrumpla henne. Som när hon ser sin vän från lägret Simone, nu som gammal kvinna, efter att ha bland annat varit minister i Frankrike, stjäla billiga teskedar på kaféer, för att minnet av den äckliga soppan i Birkenau är så starkt.  

Vad Loridan-Ivens ges är en mental livstidsdom. De irrationella skuldkänslorna: att det borde ha varit pappan som kom tillbaka, inte minst för hans barns skull. Själv känner hon att hennes överlevnad inte var till nytta för någon.

Fast det ändras ju nu, med den här boken, som kan fungera som bister påminnelse för alla som verkar tro att det går att dra osmakliga paralleller med egna erfarenheter och Auschwitz, som ishockeyspelaren som häromdagen uttalade sig i Aftonbladet. Så länge den formen av relativism är vanlig behöver vi bli påminda.