Vi er her, Liv Sejrbo Lidegaard, Gyldendal

Innan jag öppnar boken läser jag titeln till Liv Sejrbo Lidegaards andra diktsamling, Vi er her. Jag låter varje ord ges emfas. ”Vi”. ”Är”. ”Här”. Under läsningen märker jag hur de tre orden tillåts verka i en återklang, med lika stark betoning på det kollektiv som ett vi utgör, liksom på den närvaro som inryms i att vara – finnas till – samt på det starka nu som titelns sista ord anknyter till.

Först en exkursion. Under 10-talet har, som bekant, det danska poesiundret avhandlats till leda på svenska kultursidor, vilket nog har gjort en och annan lite trött, för att inte säga avundsjuk, om man läser med blågula ögon. Jag har läst en stor del av detta under, och häpnat över att den utmärks av att här finns kvaliteten och kvantiteten i lika stora mått. Kanske just detta är det förunderliga, för det går historiskt att hitta epoker som är starka med en handfull lysande namn, men här är de starka namnen mer en fråga om en ström, en veritabel flodvåg. Allt är inte lika bra, men allt är tamigfan bra.    

Ungdomlig och kaxig – så har jag lärt känna detta danska underbara fenomen. Även om det inte kan sägas vara en uttalad agenda måste ändå sägas att det vardagliga är en styrande princip för de flesta av de danska poeter som debuterat under detta 10-tal.

Sejrbo Lidegaard har med sin bok skrivit en resejournal, från ett Europa på dekis. Det är som att det Europa vi förhåller oss till håller på att slockna. De namngivna städerna fungerar som ödsliga utpekanden. Så kan också titeln ge en diskret hänvisning. Vi är här – nu, ja, men sedan då? Hur länge till?

Eftersom framtiden är aningen mindre säker än nutiden finns det all anledning till både alarmism och vemod, vilket kan förklara att så många poeter väljer elegin till sitt modus. Och så sorgesamma dikter de skriver! Den tidigare poetiska skapelseberättelsen har blivit redundant – tänk Inger Christensens sublima sonettkrans Fjärilsdalen, med sin hoppfulla inledning:  ”De stiger op, planetens sommerfugle / som farvestøv fra jordens varme krop, / zinnober, okker, guld og fosforgule, / en sværm af kemisk grundstof løftet op.”

Vad finns kvar att skriva om, när allt är annalkande förlust? Liv Sejrbo Lidegaard inleder sin bok med en bild som kan sägas sjunger i kör med Christensens fjärilar, ersatt av den mer prosaiska myggan: ”der hvor vejen ender blindt / stiger søjler af myg op / der står vi midt i forelskelsen / eller vi kører rundt og opholder os i forandringens mulighed”.

Ja, man kan säga att mjuka värden – visioner, drömmar – håller på att avlösas av hårda sanningar. Sköra drömmar som krossas av verklighetens hårda klang. Och Sejrbo Lidegaard skriver en kallhamrad besvärjelse, som en reaktion på att alla åtbörder visat sig vara förgäves.

Och för att avsluta parallellen Christensen: det 80-talstempus hon lät begagna sig av i sin nästan otäckt magnifika dikt Alfabet (epiforen ”det finns”) har här blivit 2000-talets strängare och även sorgsnare tempus – alltså imperfekt, eller preteritum (epiforen ”det fanns”) – alltså en liknande rörelse som Ida Börjel tecknade i sin mycket Christensen-liknande bok Ma.

Trots detta lyckas Sejrbo Lidegaard återupptäcka nuet, genom att skapa sin starka närvarokänsla. Hon lyckas också erövra det viktigaste av allt: ett eget språk. Hennes lakoniska dom över det samtida Danmark lyder: ”vi er rædselslagne / og jo mere vi prøver at forskanse os / jo mere rædsel skaber vi”. Nå, du må invända med barsk röst, att det där låter programmatiskt – jo, men så kan sanningen också se ut, vill jag då hävda.

Och i den här boken klingar ofta ett politiskt idiom, där man hör de utslitna fraserna, men också växlingen mot ett nytt uttryckssätt. Det görs i ett sökande efter upplevelsen, efter erfarenheten. Så här: bara för att känna att man lever. Slippa vara något som satts på undantag, bli åsidosatt, och i stället uppleva en större närvaro, ja en större påtaglighet.

Med sina dikter rör sig också Sejrbo Lidegaard från stadsmiljöerna ut mot naturen, mot insektsvärlden (”cikadan finns”, vill hon säga, och de sjunger så högt de bara kan i hennes dikter). Det blir en rörelse mot det organiska, som inte exkluderar det till synes livlösa – som stenen. Så uppfattar jag omslaget, en närbild av just en sten, en flintsten. I extrem close up blir det ju något annat, något som pekar ut det som håller på att gå sönder.

I boken leder resejournalen så småningom in mot en svit kärleksdikter, som i sig utgör en paus – men av det intensivare slaget, genom att de är skrivna i så ovanligt ljus och lätt ton. Det finns en direkthet i de här dikterna, som vore de skrivna i flykten (vilket de naturligtvis inte är: spontan dikt hör till den mest välplanerade). Här blir orden performativa, och det är som om de blir till när de skrivs och blir verkliga. Sejrbo Lidegaard skriver något, och så finns det. Häpnaden i detta.

Och det här: vad är det för verklighet egentligen? Det är glädjen trots sorgen. De danska poeterna utnyttjar som sagt prosans mekanismer. Vi er her är en viktig beståndsdel i detta stora verk som håller på att ta form framför våra ögon. Vad Liv Sejrbo Lidegaard gör som är så storartat är att hon visar hur man kan kombinera denna prosateknik, hur hon låter frasen – den till ytterlighet koncentrerade formen – vässas genom pratigheten hos prosan, att det berättande kan vara det mest poetiska. Och allt är verkligen viktigt, lika viktigt: ”og når jeg skriver alligvel, i andre mindre oplyste rum, på andre, mindre forblæste dage, kan jeg pludselig huske igen, og alle detaljer får betydning.”

Då framkallas dessa ögonblicksbilder av en verklighet just här och just nu, och det är en fin upplevelse. Framför allt när vi får det förmedlat genom ett så starkt vi – en påminnelse om att vi – vi! – inte är ensamma i den här världen, även om det kan kännas så ibland.