Poeter om poeter. 12 essäer, [red] Ralf Andtbacka, Catharina Gripenberg & Metha Skog, Ellips

Det fanns förr intresse för och även utrymme för en typ av böcker som jag inte sett till på länge i den svenska utgivningen. Böcker om poesi, ofta utgivna av Fib:s Lyrikklubb, ibland med poeter som valde andra poeter eller dikter att kommentera. Värt att påpeka är väl att tidskriften Lyrikvännen har det som stående inslag sedan några år tillbaka, en poet som väljer en favoritdikt.

Nu utkommer på finlandssvenska förlaget Ellips en oerhört fint formgiven och även i övrigt spännande bok: Poeter om poeter. Det är tolv relativt korta och ofta högst effektiva presentationer, gjorda av poeter (om poeter, sa jag det?), som ibland också är kritiker. Kruxet, och det som kan verka avskräckande, är alltså att vi befinner oss bland de finlandssvenska poeterna.

Av de tolv omskrivna poeterna är det nog bara Erik Granvik som jag inte hade läst sedan tidigare. Det är Ralf Andtbacka, tillika en av bokens tre redaktörer, som skriver om honom – Andtbacka är för övrigt den enda som befinner sig på båda sidorna, då han själv blir omskriven av Oscar Rossi (välkänd som kritiker för oss som läser Lyrikvännen).

Några spridda observationer: åtta av de omskrivna poeterna är kvinnor. Det är inte förvånande för den som följt den finlandssvenska utgivningen på senare år, med namn som Eva-Stina Byggmästar, Agneta Enckell, Tua Forsström, Catharina Gripenberg – fyra poeter som onekligen hör till de starkaste inom den svenskspråkiga samtida poesin. Då kan det vara aningen mer förvånande när inte ens hälften av de poeter som skrivit essäerna är kvinnor.

(Bara som en liten kommentar: Sofia Lilly Jönsson skrev nyligen en fruktansvärt viktig text på sin blogg, som kommenterade manliga kotterier, alltså att manliga kritiker hellre väljer andra män att skriva om, att dela inlägg av, och att generellt lyfta fram och hylla. Här finns definitivt mer att säga om detta, men den här antologin visar åtminstone att det inte alltid behöver vara så.)

Texterna i den här antologin rör sig från det privata till det teoretiska. Flera skriver med utgångspunkt från en vänskaplig relation till sitt objekt. Det behöver inte vara negativt, även om jag kan tycka att det blir en aning för mycket umgänge på förnamnsnivå. En poet blir inte heller automtiskt bra för en annan läsare bara för att någon med hög auktoritet gång på gång påtalar hur bra hen är. Men ofta fungerar den metoden – entusiasm har en benägenhet att smitta, eller åtminstone väcka nyfikenheten. Thomas Brunells text om Byggmästar, till exempel, är rolig och lustfylld, och ovärderlig för oss som gillar henne, med flera nya ingångar till hennes ljusdunkla poesi.

Som sagt, de behandlade poeterna är bekanta, och påminner om hur rik den finlandssvenska traditionen är – men också hur levande den är. De flesta av namnen är fortfarande aktiva som poeter. De egenheter författarna kan ta sig språkligt – finlandismerna – är en del av förklaringen, och kanske särskilt gynnsamt för den som skriver poesi. Mycket kan sägas om de finlandssvenska poeterna, men det viktigaste är kanske det språkliga modet, och det är faktiskt något som också avspeglas i de kritiska texterna.

Andtbackas essä om den okända Erik Granvik är fascinerande, genom att den går på djupet, och även tillåter sig att gå vilse – så som en bra essä bör göra. ”Han är humoristisk men utan att stå på skrattarnas sida”, får vi veta om Granvik – en utsaga som i sig väcker följdfrågor, och det är som det ska vara.

Boken erbjuder en blandning av porträtt och kritisk analys. Främst Carina Karlsson lyckas göra det privata till en styrka, när hon skriver om Matilda Södergran. Hon skriver om kroppsdefekterna, de egna och de som gestaltas i Södergrans poesi. Här blir poesin ett sätt att överleva, och det är faktiskt ingen överdrift. Det är en brist eller en defekt – eller båda – som får oss att välja poesin. För att överleva. Men inte för att bli kvitt skavankerna. Karlsson skriver: ”Det gör ingenting att jag går sönder hela tiden. I Matilda Södergrans blick blir jag skev och hel.”

Problemet med en sådan här läsning, Karlssons, är väl att den riskerar att utestänga andra läsare. Vad ska jag med hennes privata upplevelse till, när den är så unik och bara tillhör henne? Mitt möte med Södergran (en väldigt bra poet) ser annorlunda ut. Då kan jag samtidigt tycka att det är berikande att ställas inför denna annorlunda läsning, att den kan ge perspektiv på hur jag läser – inte för att den ska överta mitt tolkningsföreträde, men det är nästan alltid en fördel att ta del av hur personligt någon annan läser.  

Av de mer akademiska texterna är Sven-Erik Klinkmanns långa text om Vasa-poeten Tomas Mikael Bäck kanske mest intressant. Klinkmann – som jag läst åtskilligt av tidigare – visar eftertryckligt hur viktig platsen är, och hur Bäcks poesi kan sägas syssla med en minnesgeografi i sitt sätt att återskapa platsen i poesin. Därför blir också Klinkmanns text, liksom Karlssons, ett fint exempel på hur det privata då kan bli en idealisk utgångspunkt för en kritisk text.

Och Ulrika Nielsen avfärdar uppfattningen att det är en dålig idé att skriva om jämnåriga, när hon tar sig an Catharina Gripenberg, i en essä om hennes komplicerade förhållande till friheten, till frigörelsen. Ett komplement till en mer trångsynt litteraturläsning, som jag tycker kan vara förhärskande hos den svensksvenska kritikerkåren.