att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 juli 2017

På flodens botten, Jamaica Kincaid, översättning Madeleine Reinholdsson, Tranan


I Sergio Leones mästerliga film Once Upon A Time In America från början av 80-talet ringer en (inbillad) telefon i nästan fyra minuter, medan Robert De Niros rollkaraktär går in i en skuldfylld opiumdimma. Jag såg filmen tillsammans med cineasten P, som lärde mig att det här var skillnaden mellan en ordinär filmregissör och ett geni: en ordinär filmregissör skulle ha låtit telefonen ringa högst fyra gånger innan någon lyfte på luren. Nog fattar jag att det är annat som särskiljer den ordinäre från den geniale konstnären.

I Jamaica Kincaids novell ”Svarthet”, som ingår i På flodens botten (också från början av 80-talet), som nu får en påpasslig återutgivning av Tranan, inleds tio meningar efter varandra av ordet ”Svartheten”. Är det genialiskt? Inte i sig, kanske, men det är modigt – och efter att ha läst ett par böcker av henne nu måste jag tillstå att det här är sällsynt bra litteratur, och att man kanske inte ens behöver använda geni-epitet för att konstatera det.


Att det är en okonventionell novellsamling är dock uppenbart. Det rör sig om tio rätt korta noveller, ibland på bara ett par sidor. I lördagens SvD skrev Graham Swift om hur han debuterade som novellförfattare och sedan av bara en tillfällighet upptäckte att han börjat skriva romaner. På flodens botten är Kincaids debut, och även hon skulle glida över mot romanen redan med sin andra bok, Annie John.   

Dessa noveller är inte i första hand intrigdrivna, och kanske inte heller i första hand karaktärsdrivna. Att jämföra dem med poesi är inte helt felaktigt: det är en associativ form av prosa. De skissar upp situationer som bara har en lös förankring i verkligheten – med plötsliga utbrott av våld. Hur man ska reagera på orättvisor, och hur man ska hantera sin längtan efter transcendens, eller bara befrielse från plågorna. Men här är man kedjad vid sina förutsättningar, vid sina begränsningar.   

Återkommande är relationer mellan en mor och en dotter – relationer präglade av ömsesidig grymhet och avund, ömsom antagonism, ömsom intimitet. Barnets rädsla, ensamhet, själva litenheten inför allt omkring sig. I novellerna finns ett undertryckt raseri. Men det är inte så mycket att säga om vad som ”händer”. Kincaid bara registrerar det som sker nära vansinnet, det som ligger nära det lispectorska vansinnet.

De arketypiska situationerna låter sig inte riktigt läsas bokstavligt. Medan du läser ser du inte riktigt vad Kincaid vill åstadkomma, vart hon är på väg, men i efterhand lägger sig skeendena till rätta, och allt ligger planterat i karaktärernas längtan efter mer än sin beskärda del.  

Var det kanske dumt att inleda med kritikerklichén nummer ett (genistämplen)? Jo, för det var bara en association – jag kunde också ha tänkt på Olof Lagercrantz, som inleder en essä om Erik Lindegren med tretton stycken ”Han är …” efter varandra. Jag undvek i alla fall kritikerklichén nummer två – att gasta om Nobelpriset. Senast var det Johan Hilton som krävde det åt Colm Tóibín (DN 26/8) och Claes Wahlin som krävde det åt António Lobo Antunes (Aftonbladet 28/8), men jag tror ingen går fri från just denna kliché. Antyder jag att jag kräver ett Nobelpris i litteratur åt Jamaica Kincaid?

Hon är en sådan författare jag vill att alla ska läsa, varken mer eller mindre. Men jag kan ta ett ytterligare argument för genistämpeln. I den korta ”Brevet hemifrån” ingår en parentes i ett resonemang om naturen, så att vi mitt i en ontologisk undersökning ges det ögonöppnande svaret, NB inom parentes: ”(Finns himlen där uppe och helvetet där nere? Är lammet fortfarande fromt? Ryter lejonet? Kommer floderna att rinna fram rena och klara? Kommer vi att kyssa varandra passionerat efteråt?)”  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar