att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 juli 2017

Schizoleaks i nya Vagant


Det gamla ordspråket att kunskap väger tungt men är lätt att bära aktualiseras när jag läser nya numret (1-2 2017) av Vagant. Det är 244 sidor, och liknar mer antologi än tidskrift. Till varje nummer löper raden ”LITTERATUR MUSIKK FILM IDÉER SAMTIDSDEBATT”, och vad jag tar med mig efter läsningen är just idéerna. De många infallen som tas upp, som ger nya insikter.

Vad som blir följden av de många sidorna är generösa teman, bland annat ett meningsutbyte om ekopoesin. Det är frikostigt med 15 dubbelspaltiga sidor i detta ämne, med Viola Baos kritik av en essä av Joni Hyvönen från Vagants hemsida (18/10 2016), och ett bemötande från både Hyvönen och Kasper Lyngholm Larsen. Bao ser poesins möjlighet att ge läsaren inlevelse i en tänkt framtid, något miljöaktivister inte lyckats med för att påverka politiken i en gynnsammare riktning. Jag delar den uppfattningen om poesins utopiska aspekter – nog för att det är naivt, och det fattar vi alla, men om det är något vi borde ha lärt oss är det att inte underskatta poesin.


Hyvönen vill nog mer se en poesi som knyts till forskning och akademiska institutioner, något man också kan hålla med om, åtminstone att dessa fält borde närma sig varandra. Båda har att lära av varandra, alltså konsten och vetenskapen. I sitt svar argumenterar Hyvönen för en mer dokumentär konst, där verklighetens texter utgör ett råmaterial för poesin, med poeten som utnyttjar analoga och digitala arkiv. Förvisso demonstrerar det här numret just detta med sitt ”schizoleaks”, som jag återkommer till.

Joni Hyvönen är en kritiker som antagligen inte är särskilt känd för svenska läsare, då han publicerar sig i denna skandinaviska tidskrift. I detta nummer har han dessutom skrivit mer än sedvanligt, sex texter: en krönika om Fucking Åmål, en essä om dansmusik i algoritmernas tidsålder, en nekrolog till Mark Fisher, en recension av en bok om ny nordisk lyrik, ett manifest i frågeform om socialdemokratins förhållande till avantgardeskonst, och så debattartikeln om ekologisk poesi.

Varför känner svenska läsare inte till Hyvönen? Jo, för att vi inte vet hur vi ska förhålla oss till Vagant. Det har väl som vanligt varit tyst om detta nummer i svenska tidningar? När Vagant någon gång har svensk koppling, som när Fredrik Strage och Carl-Michael Edenborg samlade sig i en betraktelse över Linköping som synth-stad på 80-talet (Edenborg har förresten från och med detta nummer fått en egen avdelning).

Vi kan också läsa ett par initierade texter om varför det ser ut som det gör i Ryssland just nu – Håvard Brækken visar varför ”Urotiden” (den stora oredans tid, från början av 1600-talet) delvis kan ses som en förklaring till Putins ställning under 00-talet. En dossier om experimentell konst från 60-talet är också upplysande, bland annat genom att visa hur mycket som har förändrats. Uppfattningen att konsten måste anpassa sig efter marknaden är inte helt ny, utan har nog gällt sedan 90-talet – det vill säga, att den konst som är beroende av bidrag är ogiltig. Har du ingen publik/inga läsare/lyssnare – då får du antingen anpassa dig – smeka marknaden medhårs – eller ge upp.

Men det allra bästa – åtminstone det mest sensationella och mest intressanta – är förstås avsnittet om Knut Hamsun. För något år sedan löpte en infekterad debatt om Hamsun i Vagant, initierad av Tore Rems biografi om författarens relation till Hitler och nazismen (boken kom på svenska förra året). Vad har vi i Sverige med Hamsun att göra? Inte mycket, att döma av det svala mottagandet. Men det är ynkligt att vi inte förmår uppfatta hur mycket Hamsun har att säga (även) oss, att det fortfarande är en unik upplevelse att läsa hans bästa böcker, att han för att uttrycka det milt har något ingen svensk författare har varit i närheten av.

Det är konstnären Thomas Kvam som har, på ett måhända inte helt rättskaffens sätt, fått tag på journalanteckningarna från Hamsuns psykoanalytiska sessioner under 1926, med Johannes Irgens Strømme. I sitt ursprungliga projekt, ”The Hamsun Sessions”, har han bearbetat de stenograferade anteckningarna, på ett intuitivt sätt. Det är ett arbete som skapar obehag, inte minst genom frågan om tystnadsplikt och hur allmängiltigt det är att ta sig in i en konstnärs – Hamsuns – mest privata skrymslen och vrår.

Det förstärks av det unika konstverk som är en del av detta nummer, där Kvam målat på renskrivna ark, där den maskinskrivna texten nu är fullt möjlig att läsa (stenografi kan ju bara läsas av ett fåtal). Ur ett material på 407 sidor har han målat på 32 sidor. Det är drömmar, associationer, följt av analys. Hamsun pratar en hel del om sin barndom.

Behöver alla läsa detta? Titta på detta? (Denna konceptuella konst, hybriden mellan text och bild.) Det är en omöjlig fråga, och jag kan inte bestämma mig för om det här är oundvikligt. Det ger onekligen nya infallsvinklar på Hamsun, och det vore alldeles för lätt att från svenskt håll kritisera norrmännen för att de är så besatta av sin Hamsun. Alltså lätt för oss att säga, som inte har ett uns av det trauma som andra världskriget var.

Eller säg så här: det är konst som inte stryker medhårs. Är den marknadsanpassad ändå? Jag tror det är förbannat svårt för norska läsare att vända blicken åt ett annat håll.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar