att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 juli 2017

röda bok., Jonas Brun, Pequod Press


Vad är en röd bok? Är den röd som i Lars-Mikael Raattamaas politiska bok Kommunismen? Eller röd som i Paul Klees sol i målningen ”Märchen”, som utgör omslaget till Jonas Bruns nya diktsamling röda bok.?

Det är en anomali i den svenska poesiutgivningen, denna återblick på det 80-tal som huserade poeter som Ann Jäderlund och Magnus William-Olsson. Det vill säga, Brun skriver om blommor, om rosor, pioner, kronblad, men han gör det också med ett utropstilltalet – ”o”. Det är både prunkande och asketiskt.


En ledtråd finns i den punkt som titeln anger, liksom i bokens underrubrik: ”(stamningsbok. och andningsbok. modersbok. grävlingsbok. med räv.)” Konsekvent genom hela boken dessa punkter, som bryter in i satsstrukturen, och ges ännu mer emfas tack vare att hela boken är skriven med små bokstäver. De små bokstäverna var ju också en stapelvara för de 80-talister som svor evig trohet åt Lindegrens mannen utan väg. Att läsa med punkterna som störande moment – de påminner om det där maneret som finns hos vissa som skriver på sociala medier, eller sportkrönikor på Aftonbladet: Viljan. Att. Betona. Saker. Hela. Djävla. Tiden.

Det ser ut så här:

tag. hand. stryk den.
över panna.
gud skapade.
oss. alla.
blinda. som om.
det fanns.
tröst. att hämta.
där.

Klart som fan att det blir emfatiskt, och kan upplevas som när någon icke välvillig tar tag om ens nacke och pressar min blick mot boksidan. Lyckligtvis upphör min irritation medan jag läser. Och nog skapas en rytm av det här distinkta avbrottet. Dikterna kan läsas som besvärjelser: om inte glädjen finns måste man uppfinna den.

Undertiteln anspelar på räven och grävling, två djur som förekommer i flera av dikterna. Jag antar att Brun syftar på Isaiah Berlins kända föreställning om att konstnärer tillhör antingen den ena eller andra kategorin djur: antingen är de som grävlingen en som har ett ämne som de konstant utforskar och återanvänder eller så är de som räven som rör sig fritt mot nya discipliner hela tiden. Brun låter djuren byta plats, i lekfulla identitetsbyten, som om han menar att det inte spelar någon roll – vi kan vara båda, och det är ju en betydligt sundare inställning (Berlin var inte heller särskilt seriös i sin essä, något många av hans efterföljare har missat).  

Jonas Brun har som en räv under 00-talet bedrivit växelbruk mellan diktsamlingar och romaner. röda bok. arbetar med standardiserade poetiska fraser. Det är kärlek och död, och det kan nog uppfattas som dumdristigt och otidsenligt med den typen av anspråk. För den delen kan man alltid fråga sig vad ett ”poetiskt tonfall” är, och vad sådana utsagor är värda. Det här är en bok som kunde ha getts ut 1987. Är det bra eller dåligt?

I någon mån liknar det nidbilden av poesi, så som jag upptäckte den på 80-talet, där det fanns i de litterära tidskrifterna enstaka dikter som tedde sig parodiska: ”där är ägget, jag följer dess / sfäriska form / med teskeden”. Eller annat som bara hade effekten att jag kände mig exkluderad (även om jag inte kände till det ordet då, utan bara kände mig förbannad).

Men jag välkomnar Bruns dikter, inte bara för att det trots 80-talet finns för få dikter om pioner, utan för att han skruvar upp känslorna och glädjen i att det fortfarande finns saker att förvånas över. Det är bra, därför att livet behöver också den här typen av undersökningar: ”finns. / en salighet. / i denna timme. / och i nästa. / timme. och väl. / i nästa. / timme med.” Kan det vara så enkelt?

1 kommentar:

  1. "om inte glädjen finns måste man uppfinna den." Eller hur!
    Eller.Hur.
    Eller..
    Hur...





    SvaraRadera