Antropocen. En essä om människans tidsålder, Sverker Sörlin, Weyler

Är människan en parentes i världshistorien? Retorisk fråga, svara inte …

Att vårt beteende sätter spår på planeten har väl gått upp för de flesta. Att kalla denna tidsålder, då människan koloniserat och påverkat jorden och luften, för antropocen är lite omtvistat. Historikern Jason W. Moore vill ersätta det med capitalocen, något den svenske debattören och aktivisten Andreas Malm instämt i, och det uttrycker mer vad det handlar om: att det är en ekonomisk fråga. Det är till exempel ett fåtal företag som står för majoriteten av utsläpp, endast 90 företag har ansvarat för 2 tredjedelar sedan mitten av 1700-talet, och det är västvärldens turister som åker flygplan kors och tvärs över jordklotet. Vetenskapsteoretikern Donna Haraway har föreslagit Chthulucene, efter Lovecrafts monster, en lika passande terminologi inför de framtida utsikterna med ett spel där människa och djur ges samma förutsättningar till överlevnad. Eller varför inte misantropocen?  

Idéhistorikern Sverker Sörlin har skrivit den första svenska fackboken som uttryckligen behandlar antropocen, och den är efterlängtad, och borde aktualisera debatten om klimatkrisen. En vanlig uppfattning är att alarmismen motverkar sitt syfte, att beslutshavarna blir avtrubbade av beskrivningar av för ohyggliga scenarion. Han väljer en saklig och pedagogisk ingång i ämnet.

Han skriver om svenska geologiska pionjärer, som Gerard de Geer och Hampus von Post, men också om Linnés naiva uppfattning om världen som statisk, något Buffon under samma århundrade vederlade med sina idéer om hur naturen förändras av allt vi människor gör. Även om han inte var först med den tanken rörde han sig mot ett större perspektiv, där tidigare tänker pekat ut förändringar i närmiljön – Buffon insåg att förändringen sprider sig längre än vi kan överblicka. Eller kunde då. Och den ryske forskaren Vladimir Vernadskij som redan 1913 påtalade vårt ansvar, att det är vi människor som har skapat en värld i behov av omvårdnad.

Vi kan tänka oss två scenarion om planeten: antingen ser vi den som trasig, som något vi ska läka (en patient), eller som ett slagfält (ett krig), en krigsmakt som rustar sig i takt med vår vanskötsel. Det viktiga, och själva förutsättningen för exempel som USA:s hanterande under sin nuvarande president, är distanseringen, och den finns ju både på individnivå och strukturell nivå. Vi har förflyttat oss för långt från det naturliga, med teknologi som uppmuntrar minimala kontaktytor med naturen. 

Vidare om den holländske kemisten och Nobelpristagaren Paul J. Crutzen, som 2000 föreslog att begreppet holocen har följts av antropocen. ”Anthropos” betyder människa, och i kombination med ”cen” för ny bildas detta ord, som i sanningens namn Crutzen inte var först med att använda. Men det är tack vare honom det har fått fäste, och det är också under 00-talet klimatkrisen har blivit ett bestående inslag. Min gissning: innan seklet är slut kommer vi att få se exakt hur vidrig människan är. Då lär det vara ett dukat bord för egoismen. Och ingen eller inget finns heller som kan bevare oss. Stephen Hawking har sagt att vår enda räddning då blir att kolonisera rymden.   

Sörlin påminner att mänskligheten ibland rör sig bakåt. President Nixon instiftade en miljöskyddsmyndighet redan 1970, och att det är den myndigheten som Trump gett försvagade befogenheter och lägre bidrag. Att Trump nyligen annonserade att USA drar sig ur G20-samarbetet – det är så dumt att jag tror att inte ens Sörlin hade kunnat föreställt sig det. Samtidigt ska vi komma ihåg att nästan alla individer som klagar på Trumps idioti utan betänkligheter bokar en flygresa som i ett slag tillintetgör tjugo års källsortering.   

Det här är piggt skrivet, och Sörling sållar bra och vaskar fram det viktigaste ur sitt digra material, och det är bara undantagsvis jag känner mig bortdribblad, som när han talar om gränserna mellan övre äldre och nedre äldre ordovicium. Hans varningar är ofta underförstådda, och blir därför mer akuta: ”Alla nu levande människor väger tvåhundraåttiosju miljoner ton (eller knappt trehundra miljarder kilo.) Människans teknofossil är alltså hundratusen gånger hennes egen massa. Människorna som summa är inte i första hand de själva utan summan av deras gärningar.” 

Aktualiteten hos Sörlins bok förstärks av David Wallace-Wells domedagspräglade artikel i New York Magazine som publicerades i söndags (”The Uninhabitable Earth”). Där utmålas en framtid i så dystra färger att den redan har mött kritik för att gå för långt – vilket säkert lugnar de som vill fortsätta utföra sin nuvarande livsstil. I dag, medan jag läser, nås jag av nyheten att ett stort isblock från glaciären Larsen C har lossnat, eller ”kalvat” som det heter med en lite poetisk vändning. Isberget A68 har en yta på 5 800 kvadratmeter, det vill säga som två stycken Gotland.  

Vad Sörlin då gör med sin bok är att ge begreppet antropocen substans, och en bakgrund. Jo, det är gott om fakta, ibland lite väl mycket av den varan, och det är lätt att gå vilse i terminologi och definitioner och dispyter om när de olika epokerna ska inledas. Kunskap är i behov av en berättelse för att göras begriplig, och Sörlin bistår med denna berättelse. Vad antropocen slutligen är förklarar han också, lite lagom spefullt: ”Begreppet pendlar mellan ansvar och apokalyps, mellan hybris och hyckleri. Men mest av allt är det fött ur kris.”

Trots detta är det alltså inte riktigt en alarmistisk bok. Den slutar ändå i ett slags hopp, och man kan bara hoppas – hoppas att det är uppriktigt skrivet och inte en eftergift åt tidsandan, som inte verkar tåla mer domedagsprofetior. Hittills har ju alla varningar mötts av credot ”business as usual”.