Solmaz Sharifs
debuterade som poet med Look i
höstas, och redan nu finns det en möjlighet att läsa den på svenska, i Rámus
aktuella serie med amerikansk poesi. De behåller den engelska titeln, av skäl
som blir uppenbara när man läser.
Det speciella med
Sharifs bok är vad hon gör med språket. Att uttrycka sig så om en poet låter
måhända som en truism, invänder den otåliga läsaren. Nåväl: det rör sig om
konceptuell dikt, som utgår från en ordlista som USA:s försvarsdepartement har
iordningställt. Uppslagsordet ”look” har en speciell, oöversättlig betydelse,
som har med minor att göra: ”in mine warfare, a period during which a mine
circuit is receptive of an influence”. Börjel och Hayashida översätter: ”vid
krigsföring med minor är ~ den period under vilken en minas bana är mottaglig
för påverkan”. De översätter alltså bokstavligen ”influence” med ”påverkan”,
men vad de missar är den kusliga eufemismen i originalet, där ”an influence” inte
är något annat än ett ersättningsord för ”a person”.
Annars ska jag inte
gnälla över översättningen. Börjel har gedigen erfarenhet av konceptuell
poesi, och Sharif låter ordboken vara ett återkommande mönster i dikterna, med
versala påminnelser om kriget. Så här kan en dagbokssida se ut: ”Mycket trevlig
middagsbjudning. Söta OFFER och mör / lammkötts-SKADA av det CIVILA slaget. /
Lämnade ut min SKRIVELSE OM ERBJUDANDE OCH GODKÄNNANDE till den EFTERTRAKTADE
INTERNA PUBLIKEN, nådde SÖKT VERKAN och SÖKT MOTTAGANDE …”
Det är i viss mån
söndersprängda dikter, ibland bokstavligt, med ord som utelämnats och kvar står
frustrerande fragment, där interpunktionen indikerar ett otillräckligt innehåll.
Då kan det likna den typ av censur som är krigets dagliga föda. Det är en slags
poesi som inte låter sig fixeras, som på något sätt är kvar i
tillblivelsestadiet, och det kan inte tillräckligt ofta inskärpas, att vad man
lär sig av att läsa poesi är att den kan se ut hur fan som helst – man måste
lära sig läsa på nytt varje gång, uppfinna en läsart.
Till en början är
jag ganska oengagerad, saknar en ingång till dikterna och tycker att det är
jobbig läsning, både till innehåll och form, och att Sharifs knep är sökta,
utnyttjade av andra.
Men mina tvivel
blåser snabbt bort. Jag imponeras av hur hon låter det sakliga tonfallet liksom
smyga på en det otäcka innehållet. Successivt införlivas också de militäriska
orden, infiltrerar dikterna och – ja, så att säga annekterar språket. Så som
krigsorden gör. Krigets språk är ju amerikanska, och därför kan det vara svårt
för svenskan att åstadkomma balansgången mellan idyll och inferno.
Det som också
blåser bort invändningarna är den berättelse som växer fram, som måste växa
fram långsamt. Där det singulära diktjagets röst ersätts av ett kollektivt
tonfall. Det låter lite som hos Walt Whitman, och då tänker jag inte i första
hand på ”Song of Myself”, utan på de dikter han skrev under amerikanska
inbördeskriget.
Som krigsord har
alltså ”look” konnotationer till minan, men som civilt ord är det frågan om att
se, och Sharif är angelägen att verkligen nå fram till en annan människa – att se henne:
varje foto är en frånvaro,
något som är borta, det
vill säga
ett ögonblick, städer
tidvis,
en rundtursbåt som
balanserar
ovanpå ett tvåvåningshus
flera kilometer från
stranden
Citatet är från den
långa dikten ”Personliga tillhörigheter”, som skildrar en död farbror, Amoo, och
böljar fram över 30 sidor, och utgör en provkarta över vad Sharif redan med
denna debut är mäktig: att skapa storslagen elegisk dikt, som når ut över
språkgränser. Ett fotoalbum skickar iväg minnet och associationerna, och dikten
pejlar olika uttrycksformer. Den känns allt annat än sökt. Diktjaget skärskådar
Amoos händer och fötter, och låter sorgen ta plats – helt naturlig, helt
nödvändig, helt ofrånkomlig. Det sker återigen med hjälp av fotot, och det mest
vardagliga av allt, när det visar Amoo i färde med att skala ett äpple:
det var de nakna tårna
som fick mig att gråta
för jag insåg då att han
hade tår
och för att de, dammiga av
den vita
ökensanden, såg ut
som tårna på ett lik
medan hans händer
bearbetade ett skal
någon decimeter ovanför
jorden
I sitt sluga
efterord demonstrerar Börjel och Hayashida att även Sharifs dikt är en
översättning, genom att hon tar de främmande orden från den militära ordboken
och ger dem en ny innebörd i dikten. Då överförs de från staten till individen,
eller för att uttrycka det annorlunda: från byråkratin till det mänskliga.
Det är ju en
formidabel uppgift Sharif har utfört, och jag blir mer och mer övertygad om
vilken fantastisk bok hon har skrivit. I sista dikten, ett coda, har de versala
orden försvunnit, och vad som då återstår är något mindre storslaget, men inte
mindre fängslande.
Har de verkligen översatt "circuit" med "bana"? En mina ligger ju still. Jag gissar att det här har en annan mer logisk betydelse, circuit som elektrisk krets, dvs en sensor som är mottaglig för påverkan av en person eller fordon.
SvaraRaderaJa, jag tyckte också just den översättningen var skum. Utan att ha läst riktigt hela boken på engelska är nog översättningen i övrigt bra.
SvaraRadera