att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 aug. 2012

Sång till den storm som ska komma, Peter Fröberg Idling


Fiktionen når djupare i sanning än något annat, och romanen har ett försprång gentemot dokumentären. Peter Fröberg Idling går en medelväg, när han följer upp sin halvt romanliknande dokumentär Pol Pots leende med en halvt dokumentärliknande roman, Sång till den storm som ska komma (Natur & Kultur).

Hur är det möjligt? Det psykologiska porträttet ger en exakthet som låter spekulationen vila i högre sanningshalt: först när fantasin tillsätts blir något tillräckligt sant. Det här är en helt fantastisk roman, som på direkten gör svensk litteratur en aning mer spännande, en aning mer spektakulär.

Ämnet är detsamma: på 70-talet skulle två miljoner (minst) mördas av Röda khmererna på Dödens fält, men här befinner vi oss i förhållandevis fridfullare marker. Under några höstveckor 1955 intrigerar två män kring kvinnan Somaly, ”Miss Cambodge”. De är politiska motståndare, Sar och Sary, där Sar senare ska bli Pol Pot.

Fröberg Idling har skrivit sin ambitiösa roman i tre delar, där perspektivet tillhör de tre huvudpersonerna i tur och ordning. Reportaget har alltså övergått i roman, utan att sanningen fått ge vika. Känslan för närvaro är osviklig: du som läsare blir delaktig i det som sker. Det här är inget fuskarbete, utan här har det gåtts metodiskt till väga – det har också gått sex år sedan förra boken.

Politik och kärlek behandlas. Sar är lärare i fransk litteratur, Somaly en borgare – och ändå, trots hans politiska ideal, blir han förälskad i henne. Likaså Sary, och som bekant är allt tillåtet i kärlek. Vi betraktar passivt de orubbliga människornas beslutsamhet och dess hemska konsekvenser. Nu skulle det kunna bli en alltför given historia med två män som tampas om ett eteriskt väsen, som existerar endast i deras respektive fantasi. Men som sagt spar Fröberg Idling hennes ankomst till bokens avslutande tredjedel, där hon blir lika mycket gestalt av kött och blod som Sar och Sary.

Hennes roll i händelseförloppet är beroende av att hon är förlovad med Sar, men dras till Sary, vinnaren (om än vi med facit i hand vet att det är en vinst i det korta perspektivet). Det finns också något sorgligt i hennes strävan: ”Kanske, tänker hon, var det inte en annan värld hon ville genom omstörtningen, det är omstörtningen i sig hon längtar efter.” Hon drömmer om en modellkarriär i Frankrike, studerar ett Elle-omslag med Brigitte Bardot, och parallellt med den här boken läser jag Simone de Beauvoirs bok Brigitte Bardot & Lolitasyndromet, där vi har en liknande tanke som den Somaly uttrycker: ”På samma sätt faller begreppet om revolutionen sönder ifall man bara lägger någon vikt de resultat denna uppnår, eller rättare sagt om man tror att man någonsin kan avskilja resultatet från den rörelse som har frambringat det.”

Likheten mellan de två manliga kombattanterna förstärks av den figur som Fröberg Idling använder för att skilja stycken åt. I Sars fall en triangel av Y:
  Y
Y Y.
Då stavas hans namn identiskt med antagonisten Sary, vars tecken är ett O:
  O
O O.
Medan Somaly har ett mer mystiskt – men samtidigt mer konventionellt – tecken:
  *
* *.

Boken visar också hur det som sker är beroende av slump, hur mycket vi än försöker styra skeendet med planering; det är som om T.S. Eliots skugga faller över Fröberg Idlings bok, Eliots skugga ur dikten ”The Hollow Men”:
Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow”.

Fröberg Idlings bok problematiserar det vi tar för givet. Kan en mördare ha en själ? I den här romanen är händelseförloppet spännande, när hemligheter och dunkla motiv som inte tål dagsljus lyfts upp dit ändå. Maktens pendel svingas stillsamt men obönhörligt. Spännande, förresten, det är mer än så – det är så smidigt utfört att man aldrig tvivlar på berättarrösten, utan du blir hela tiden övertygad.

I den mån man kan hitta en brist med boken är i så fall att karaktärerna ibland låter lite väl moderna i sina repliker, som om de matats med flera decenniers populärkultur. Men det skulle också kunna bevisa hur två tider tillåts verka samtidigt, en anakronistisk idé, för att visa att det handlar lika mycket om nutid som dåtid.

Vi sägs behöva historien som lärpenning, som påminnelser att aldrig upprepa tidigare misstag. En inställning man kan skratta bittert eller uppgivet åt, då vi i verkligheten fortsätter trampa ned samma nederlagsspår: ”gränsen för misstanke går långt hitom det osannolika.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar