att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 aug. 2012

Läsningen föregår skriften. Poesins aktualitet, Magnus William-Olsson


När jag läste litteraturvetenskap nämnde en av mina lärare en gång Magnus William-Olsson, att han i sina diktsamlingar har använt alla existerande versmått, och så har han hittat på några egna också. Jag tror att jag var den ende som hade läst William-Olsson, för mina kurskamrater läste bara fantasy eller beatförfattare.

Att läsa William-Olsson som litteraturvetare är ingen enkel match, då han gärna går över den grekiska ån efter sitt vatten, och tja – ibland känner jag mig dum och obildad. Det här är den första boken i en ny serie av Ariel förlag i samarbete med det Fria Seminariet i Litterär kritik som William-Olsson var med om att starta för snart tio år sedan, som bland annat har gett oss den ypperliga tidskriften Kritiker. Den sandgula boken heter Läsningen föregår skriften.

William-Olssons idé är att det är läsningen som skapar dikten, att först när orden når läsaren etableras det där som vi kallar för poesi, eller med hans ord, det versalt inledda ”Dikten”. Läsningen är kroppslig: ja, för det är också så vi börjar läsa, enligt alla gängse teorier, med den inlevelsefulla läsarten där kroppen är följsam – en läsning som vi senare mister, enligt teoretikerna, något jag vill bestrida, gärna med den här skribentens samtycke, som när han förespråkar högläsning, för att upptäcka hur en text ska läsas.

Det enhetliga och det spretiga har getts lika gott utrymme i den här boken som samlar några essäer skrivna under en längre tidsperiod. Systematik är nog bra, och förvisso är William-Olsson rätt konsekvent i sitt tänkande – han har ju gett ut en handfull liknande böcker tidigare, och det får man nog säga, att få har varit lika nitiska i sina försök att skriva engagerat om poesi. Här föreslår han bland annat en affinitet mellan dikten och bönen, en tanke jag gärna ställer upp på.

Också som poet är han privat, och har blivit det mer och mer i sina senare samlingar. Det är inte lätt att återge en bok av det här slaget, när han resonerar om saker som Epikuros begrepp asōma, typ ”okropp”, som leder in på hur William-Olsson uppfattar ”Dikten”: ”Efemär men likväl manifest”. För honom blir det den kropp som uppstår under läsningen.

En kropp i omvandling. Där utnyttjar han en vacker bild av Paul Zumthor, som skriver att textens konnotativa nivå ”aldrig är densamma två gånger; dess yta är jämförbar med sjöns vattenyta en blåsig dag”. Till de andra begrepp jag introduceras i hör adynamis, som här förklaras vara ”den potentialitet som inte övergår i aktualitet när dikten realiseras, utan som förblir rörlig i sin möjlighet.”

Läsaren ska vara gränsöverskridande, förespråkar William-Olsson också: hen ska vara voyeur, och hänsynslös, och girig. Dikten väntar på att bli till, och reaktionen är inte given på förhand – ska inte vara det. I verkligheten är poeten aldrig ”ingen”, med Ekelöfs ord, utan snarare för mycket bärare av förutfattad mening, en kavaj eller klänning av efterhängsna epitet. Som Jäderlund, ”den obegripliga”. William-Olsson, han som skriver om ”lena anus”. Drömmen vore att utplåna författarenamnet – men en pseduonym är inte heller något alternativ, då det lika snart fylls av innehåll.

I en text redogör för han ett experiement i en mellanstadieskola, där han lurar eleverna att de är ”författare”, och därmed skriver de lysande dikter. Så enkelt är det – nja … Men som läsare ska vi eftersträva barnets förmåga att närma sig dikten förbehållslöst och naivt – som det förtjusande barnet i Wordsworths dikt ”We are Seven”, som får den vuxnes rationella tänkande att gå överstyr när han vill ifrågasätta hennes känslomässiga aritmetik.

Som litteraturmänniska är Magnus William-Olsson både intresserad och intressant, även om jag som sagt måste stångas med några av hans tankar. Sådant kan också vara nyttigt! Ibland är han bara jobbig att läsa, men ibland också helt förlösande. Han visar också att det dunkelt skrivna kan bli det klarsynt lästa. Så blir hans projekt ibland rentav frigörande: ”Det handlar alltså mindre om att inte förstå än om att inte kunna.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar